Theresa Traoré Dahlberg vann Tempo short award med Ambassador’s wife. Alexander Kuronen guidar dig genom tävlingens toppar och dalar.
I Ambassador’s wife fördriver den franska ambassadörens fru, dagarna i Burkina Faso så gott det går, i sitt flotta hems trädgård, poolområde och tennisanläggning. Denna luxuösa tristess är elegant fångad i vackert foto och lekfull användning av ljud, där det ur de lokala hantverkarnas snickrande på tennisbanan uppstår ljuv kakofoni. Ett behagligt sommarlunkande andrum till film där egentligen ingenting händer, samtidigt som den frågar oss vem som kan tänkas må bra av all denna makt och rikedom.
I Mattias Olssons film Dorel & Ricardo kan gitarristen Ricardo kan inte sluta drömma sig tillbaka till den svunna tid då han och violinisten Dorel satte färg på New Yorks tunnelbana med sin svängiga musik. Från början tänkt som en långfilm, men 27 minuter räcker ändå till ett charmigt porträtt där musiken formar vänskap bortom språkliga och kulturella barriärer. På köpet väcks även några välbehövliga tankar om gatumusikens existensberättigande som konstform.
Vi bara lyder är Erik Holmström och Fredrik Wenzels underbara illustrering av hur meningslöst det är att jobba på Arbetsförmedlingen. Med grå dockor, autentiska citat från handläggare och röstinsatser av Leif Andrée, Henrik Dorsin och Maria Kulle, vänder filmen upp och ner på hur en dokumentärfilmare kan uttrycka sig utan att tumma på vad som uttrycks. Det är mupparnas svar på socialrealism, en skrattretande dysterklump som dröjer sig kvar längre än många reportage i Uppdrag granskning lyckas med. Mer dock-umentär till folket!
De alternativa visuella uttrycken fortsätter i guldbaggevinnande regissören Åsa Sandzéns Andra stranden, där nära döden-upplevelser ges färg och form i vackra animationer. Till synes sömlöst tas vi med på en hypnotisk färd mellan operationsbord, klippkanter och nattklubbar, medan intervjupersonerna Mona, Andreas och Iki öppenhjärtigt delar med sig av sina mörkaste trauman. Det är tävlingens mest poetiska film, utan att för den delen vara det minsta svårtillgänglig.
Muntra miner får avrunda det första blocket, då Johan Palmgrens Spårviddshinder bokstavligen brakar in på duken med tokrolig jazz och knasiga förtexter. Filmens farsartade anslag är en välkommen avstickare från tävlingens svårmodigare bitar, och gifter sig fint med bilderna på bilister som inte kan låta bli att köra i fällan när ett väghinder uppförs vid Slussenbygget. Hånfulla fotgängare skakar på huvudet medan barnfamiljer och tyska turister försöker hålla humöret uppe i väntan på bärgningsbilen. En störtskön studie i skadeglädje.
Juck, av Olivia Kastebring, Julia Gumpert och Ulrika Bandeira, har redan prisats på Berlinale, och även den svenska festivalpubliken visar entusiasm inför det kiltklädda danskollektivets frustande vrede. Där spränger kvinnokropparna sig in i det offentliga rummet och gör beslag på sina rättmätiga platser. Männen på tunnelbanan får ursäkta, för nu är måttet rågat. Med sina filosofiska utvikningar och storslagna massdansscener framstår filmen snarare som ett manifest än som en utomstående betraktelse. Ett övertygande och snyggt manifest.
Videoaktivistgruppen Equipe Media och filmkollektivet Råfilm står bakom 3 stolen cameras, en unik inblick i det ockuperade Västsahara. Det är tävlingens våldsammaste film, ett verk som inte ens hade gjorts om den marockanska censuren fått som den ville. Närgångna bilder på blåmärken och brutna armar vittnar om ett bortglömt brott mot mänskligheten, mot alla odds fångat på film. Som filmberättelse blir det lite för fragmentariskt för att hålla hela vägen, men som aktuellt nedslag i en brutal verklighet är 3 stolen cameras ovärderlig.
I guldbaggenominerade Tova Mozards Cops are actors är tonen desto lättsammare, om än av det surrealistiska slaget. För varför står den uniformsklädde mannen med höjd puffra och reciterar Mirandavarningen, helt ensam ute i den amerikanska vildmarken? Genom att lyfta de stackars auktoriteterna ur sin naturliga miljö, är filmen både en drift med och en hyllning till konsten att agera som polis. Det är långsamma, små vykort som lockar till både skratt och förvirring, även om femton minuters spex känns som fem för mycket. Vi fattar grejen, okej?
Vi andra, av Manolo Diaz Rämö och Sharmarke Binyusuf, är både ett porträtt av unga afghaner som kämpar för att få stanna i Sverige, och en fiktiv, satirisk skildring av en helvit teaterensemble som femton år senare vill sätta upp en pjäs om dessa ungdomar. Ett grepp som tyvärr gör filmen rörig. Första delen är något på spåret när den vill fånga den oro och rädsla som asylpolitiken innebär för de drabbade. Synd då att det, när den sketchliknande upplösningen på Stadsteatern bryter in, känns mer som att ett element slarvas bort än som att ett annat tillförs. En film som borde varit två.
