Teatermöte: Suzanne Osten och Ardalan Esmaili

15:55 28 Mar 2014

img_5887-copy.jpg

En legendarisk teaterregissör och en ung skådespelarstjärna möts i den svenska urpremiären av surrealistiska Lammungarnas fest på Unga Klara i Stockholm. Maina Arvas träffade Suzanne Osten och Ardalan Esmaili för en bit teaterhistoria och en lektion i vikten av att stå emot rädslan.

 

Talande hundar, huvudlösa hönor och dansande lammungar. De syns visserligen inte till när jag kliver över det stora öppna scengolvet inne på Unga Klara, teatern som öppnar sig som en jättelik grotta en bit innanför ingången från Sergels Torg, i botten på Kulturhuset Stadsteatern. Men att de finns där någonstans råder det ingen tvekan om av stämningen i rummet att döma.

Några hästar i naturlig storlek signalerar att jag har kommit rätt. Det slamras, bankas och byggs. Samtidigt hörs svaga toner av smekande eller prövande stråkar. Brädor, tejp, strålkastare. Lösa dörrar utan omgivande väggar, klara för att springas igenom eller runtom.

Mitt i allt en jättelik kristallkrona (tacksamt lånad från Dramaten, det här är en stor teater med små resurser), och under den en legendarisk teaterregissör och en skådespelarstjärna i vardande. De sitter avslappnade mitt i scenbygget, båda med samma barnsliga glitter i ögonen när de ser ut över platsen som just nu blir till för deras historia.

Suzanne Osten gör sin sista uppsättning på scenen hon skapade för snart 40 år sedan, den avantgardescen för unga som har gjort svensk barn- och ungdomsteater berömd i världen och höjt genrens status. Skådespelaren Ardalan Esmaili gör sin första uppsättning med Osten som regissör.

– Jag ville att Ardalan skulle få jobba med mig. Det är väl min enda riktigt malliga inställning, att jag kan tycka att den eller den skåde-spelaren ska få chansen att uppleva mig som regissör någon gång. Eftersom jag jobbar på ett speciellt sätt, säger Osten med självklar-heten hos en som vet sitt värde utan att ens behöva tänka på det.

 Hon pekar mot ett par jättestora hundhuvuden på en hylla bakom oss.

– Det är nog tredje gången jag använder de där. De var med i Tröstar jag dig nu? för fyra år sedan, men första gången var i en pjäs om anorexi för över 30 år sedan, En ren flicka. De är en bit Unga Klara-historia.

Tröstar jag dig nu? var succéuppsättningen som vann Nöjesguidens Stockholmspris 2009 för att det var ”årets scenupplevelse och en trösterik teaterterapi vi inte visste att vi behövde. Kärlek och respekt, kaffe och katharsis”, som motiveringen löd. När En ren flicka hade premiär 1980 hade Osten redan drivit Unga Klara i fem år. Före det, på 1970-talet, regisserade och skrev hon pjäser på Stockholms stadsteater, som den feministiska klassikern Jösses, flickor!. Och före det, i slutet på 1960-talet, grundade hon Sveriges första frigrupp, Fickteatern (”Vi hade bara med oss det som fick plats i en bil, och så åkte vi runt”).

 

I sommar lämnar Suzanne Osten över den konstnärliga ledningen av Unga Klara till regissörerna Farnaz Arbabi och Gustav Deinoff. Men först en grande finale, alltså: den svenska urpremiären av Lammungarnas fest, pjäsen som den surrealistiska konstnären Leonora Carrington skrev när hon var 23 år gammal, under både ett personligt sammanbrott och andra världskrigets utbrott. Det är ett suggestivt drömspel om kvinnlig vrede och passion. Utöver hundar, hönor och lammungar finns där också en varulv.

– Jag är till hälften människa, till hälften varg, säger Ardalan Esmaili. Min roll representerar den mörka sidan, det luciferianska, en frestelse som är det vilda. Jag kan avslöja att jag får väldigt bra smink från maskavdelningen.

 Ardalan Esmaili är nyexaminerad (2012 års avgångsklass på Stockholms Dramatiska Högskolas skådespelarprogram). Men han är inte ny på Unga Klara: han har spelat den egna monologen [Utan titel] här, och roller i både pjäsen Marisol och Alejandro Leiva Wengers Författarna förra året. Det är dock första gången som han är inne i regissören Suzanne Ostens kaos, som hon själv uttrycker det – ett kaos där skådespelarna är aktiva med egna idéer, provpubliken kommer in tidigt och regelbundet i processen, och hela teamet drivs av samma vilja att undersöka teaterkonsten kollektivt.

Det är oväntat drabbande att se Osten och Esmaili sitta och prata tillsammans om vad teater är. Det finns en sådan påtaglig förtjusning och ömsesidig respekt mellan den äldre kvinnliga regissören och den yngre manliga skådespelaren. Deras kontakt började med en kris.

– Jag fick ett väldigt stöd från Unga Klara i en jobbig tid under min skolgång. Suzanne och teatern stod upp bakom mig redan innan de ens hade sett föreställningen.

 

Föreställningen var den som senare blev monologen [Utan titel]. När Ardalan Esmaili skulle göra sitt examensprojekt, där eleverna fick fria händer att skapa en egen uppsättning, skrev han pjäsen The Assassination of Jimmie Åkesson. Men skolan censurerade titeln. Då valde Esmaili att inte spela den alls, och i stället låta insikten om att man faktiskt kan bli censurerad även i Sverige inspirera till en helt annan pjäs, om hans familjs flykt från censurens och krigets Iran.

– Det stödet vi kom med var att arrangera en diskussion med alla berörda från skolan om det som hänt, förklarar Osten. Jag vill alltid diskutera allting. Vi är fegare på teatern än vad vi behöver vara. I min fantasi ser jag Ardalan springa över skolgården efter en rektor som inte svarar på frågor. Och det är för mig en sinnebild av Sverige och svenskt kulturliv. Det finns väldigt mycket byråkrati i vägen. Ingen pratar och alla är rädda. Den rädslan vill jag alltid bekämpa genom att diskutera. Och det kanske är lättare att föra den diskussionen här på vår teater som är helt fri.

För Esmaili blev det som en fortsatt utbildning att komma till Unga Klara.

– Det handlar om synen på konsten, det är högt i tak och alla har en röst på den här teatern, säger han. Vi hade ingen relation innan det här hände, Unga Klara hade inte behövt ta upp det. Men de gjorde det. För mig var det bara: ”Wow, här kommer det en teater som vågar stå upp, prata, problematisera!”

– Jag vill inte framhålla mig som hjälte, jag är bara nyfiken på vad vi är så rädda för, fortsätter Osten. Jag har hållit på med agitation och diskussion i hela mitt liv. Jag har själv blivit utkastad från den där skolan en gång på grund av en skandal. Och jag har ju haft konflikter med min ledning på Stockholms stadsteater, som Unga Klara tidigare hörde till, som ledde till att jag blev av med min teater och fick bygga upp den igen som en fri scen. Unga Klara har blivit radikalare av detta.

 

Ardalan Esmaili berättar om hur han som ung inte hade någon aning om vad teater var (”I Skellefteå där jag växte upp kände jag och mina vänner oss inte som en del av kulturen eller ännu mindre teatern”) men blev övertalad av en kompis att söka teaterlinjen på Fridhems folkhögskola.

– När det kom tillbaka papper från skolan trodde jag att jag hade kommit in. Men min kompis förklarade att ”nej, nu ska du söka med en monolog”. Så jag tog en scen ur filmen Scarface och åkte dit och framförde den på engelska. Juryn satt och tittade konstigt på mig. Jag hade tagit med mig en servett och satt fast den på bröstet för att markera att det var restaurangscenen. Sedan imiterade jag Al Pacino: ”You bunch of fucking assholes …”

 Här börjar inte bara Osten och jag, utan även Esmaili själv, att kikna av skratt. Om teaterjuryn på Fridhems folkhögskola också hade lust att göra det lyckades de i alla fall hålla sig.

– Och så kom jag in! Min lärare Morgan Andersson måste ha sett någonting i mig. Eller så tänkte han bara ”Oj oj, vi måste ta hand om den här killen och lära honom något. Han är ju helt vilsen.”

 Och vilsen var han, i alla fall i början av skoltiden.

– Jag flyttade alltså från Norrland till Fridhems folkhögskola i Svalöv, en sverigedemokratby i Skåne. Kommunfullmäktige var sverigedemokrat. Som tur var träffade jag skådespelaren Pablo Leiva Wenger. Han började också där samtidigt, vi hamnade i samma lägenhet, och han måste ha känt sig precis som jag för när jag kom där med mina väskor kom han emot mig och bara kramade mig.

Varför är högkvalitativ barn- och ungdomsteater viktig?

– Ungdomar möter så mycket på tv och i samhället som är så … fejk, funderar Esmaili. Det blir mer och mer bullshit, mindre och mindre äkta. Teater här är här och nu, vi pratar om angelägna saker där ungdomarna får vara med och tänka kritiskt och reflektera. När de ser något som de kan relatera till märks det direkt. De kommer fram efteråt och vill känna på en.

Vill de känna på dig?

– Ja, de vill bara ta på en och känna att man är riktig! Tuffa ungdomar som går förbi och låtsas råka komma åt en med handen liksom. Andra kommer fram och vill bara prata. Att det blir så handlar om att de är i en ålder då det inte var så länge sedan som de själva lekte. Det är ganska nyligen som den lekande sidan har trubbats av eller ersatts av annat. Jag minns själv när de där stora tankarna om livet och döden kom, samtidigt som det inte var så länge sedan som leken var där. Så kommer de hit till teatern där vi pratar om livet och döden, men med samma lekfullhet som de nyss själva hade som barn, och kanske längtar tillbaka till.

Hans regissör sitter bara tyst och lyssnar, uppenbart imponerad av analysen. Är Suzanne Osten färdig med Unga Klara, och kommer hennes snart 40-åriga skapelse att kunna gå vidare själv med nya krafter? Vi får väl se under 2014, men det här samtalet tyder i alla fall på det. Klara, färdiga, gå. υ

 

Leonora Carringtons pjäs Lammungarnas fest får premiär på Unga Klara i Stockholm den 29 mars. Regissör är Suzanne Osten och utöver Ardalan Esmaili medverkar skådespelarna Malin Cederbladh, Victor Criado, Gustav Deinoff, Maja Embrink, Nidhal Fares, Ulrika Nilsson och Maria Sundbom.

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #3.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2014.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!