Att presentera sin debutroman på en elegant webplats, garnerad med bilder från New York Fall Fashion Week, är kanske symptomatiskt för Sigge Eklunds författarskap.
I [I]Synantrop[/I] följer vi en ung trendkrönikör, besatt av att "injicera nuet" med hjälp av musikvideor och Stockholmsbarer. Han inleder en problematisk relation med en skådespelerska som till slut går under. Berättelsen om relationens hopplöshet överraskar med en intressant försiktighet. Det finns ett spännande uttolkande av detaljer och en intensitet som visar att Sigge Eklund kan ha en framtid som författare. Men avsnittet om huvudpersonens förtvivlade försök att sedan återskapa den förlorade kvinnan i datorn är förunderligt tömt på dramatik. En utveckling som närapå stjälper romanen. För även om man har ringa datorkunskaper blir skildringen ovanligt svårsmält, hur metaforisk den än är.
Att formulera tankar om sin samtid är verkligen inget dåligt i sig, tvärtom. Men att på allvar försöka skriva en generationsroman är som att på allvar försöka dra en vinstlott. Eller skapa en kvinna i sin dator. Ett projekt, omöjligt att tro på.
Stad:
