Foto: Johan Paulin/SVT

Sverrir Gudnasons kungliga affär

10:47 3 Dec 2021

Alexandra Lundbladh träffar den tv-aktuelle skådespelaren och pratar rollgestaltning, överkammad flint och country. 

År 1933 kliver källarmästaren Kurt Haijby in på Kungliga slottet för att som sista utväg be Gustaf V om vinrättigheter till sin restaurang Lido. Deras möte blir startskottet för en rättsskandal som flåsar kungahuset i nacken under decennier framöver. 

I jul är det premiär för miniserien En kunglig affär som baseras på den förbjudna kärlekshistorien mellan Haijby och Gustaf V. Dramat regisseras av Lisa James Larsson och Staffan Göthe gör ett övertygande jobb som kungen själv. Den något osympatiske men samtidigt älskvärde källarmästaren Kurt Haijby porträtteras av Sverrir Gudnason.

Vad fick dig att tacka ja till serien? Det kanske jag inte ens behöver fråga.
— Jag tror att det var manuset. Bengt Braskered som har skrivit manuset kom på idén när han satt i en bastu på någon sorts bastuklubb. Han hörde två äldre män över 80 prata om kungens fester och att de var roliga, men när Haijby var med, då var frugan med ungefär. Då var det lugnare. Bengt började prata med männen och efter det började han skriva manuset. Rollen är verkligen en berg- och dalbana. Han är överallt, lite som Forrest Gump på något sätt. Han hamnar i ett fångläger i Tyskland och blir inlagd på Beckomberga. Det fanns mycket. Och storyn är otrolig, det är konstigt att det inte redan har gjorts en film på den, säger Sverrir när vi ses. 

Jag håller med om att det verkligen borde gjorts filmatiseringar av Haijbyaffären tidigare. Det finns Oscarsnomineringar att hämta med en sådan story. Jag erkänner skamset för Sverrir att jag överhuvudtaget inte kände till affären innan jag fick pressmeddelandet om En kunglig affär, men det visar sig att detsamma gäller för honom. Man kan undra vad mer vi har missat. 

Hur förberedde du dig för rollen? 
— Eftersom jag inte kände till historien så var det första att sätta sig in i den och läsa det som fanns att läsa. Det är så olika hur man förbereder sig för olika roller. Vissa är så fysiska och vissa är väldigt...man sitter och läser grejer. Jag hittade aldrig något rörligt material på Haijby, inte ens ljudmaterial. Det fanns bara lite på advokaten Henning. Men foton fanns, gamla mugshots på Haijby, och de fick bli en inspiration till hur jag skulle se ut i serien. Att kämpa med en sådan överkammad flint som han gjorde. De hade faktiskt börjat bygga tre olika peruker, men jag kände när det närmade sig att jag inte gillar peruker. Dels är det jättejobbigt när man filmar på sommaren att hålla på med peruker, kanten syns och det är svårt med ljuset. Det slutade med att jag rakade bort mitt hår här, säger Sverrir och pekar på sin numera håriga hjässa. 

Är det sant? Vad sjukt!
— Jag rakade bort allt i mitten, lämnade lite på sidorna och sedan lämnade jag som en vinge av hår här som man kunde lägga över. 

Hur länge gick du runt så?
— Tolv veckor tror jag. Jag fick ha keps på mig på fritiden. Jag jobbade ju varje dag och så var det corona, så det var inte så mycket socialt utanför jobbet. Jag gjorde ett par misstag, till exempel när jag skulle öppna hemma och ta emot en matkasse och glömde kepsen. Killen fick panik! 

 

Jag tänker på det du sa om att det inte fanns rörligt material på Kurt Haijby. På ett sätt gör det väl gestaltningen svårare eftersom du inte hade något att gå efter. Finns det något positivt med att få utveckla den biten själv?
— Det är skönt på det sättet att folk inte vet exakt hur Haijby var. Det är hårdare när man gör till exempel Björn Borg och måste hitta saker som gör att folk övertygas om att det “är” han. Med Haijby finns inte facit på samma sätt så det är väl lättare. Men samtidigt är det dubbelt. Ju mer material det finns på någon desto mer kan man inspireras och komma på idéer.

Jag kollade på en intervju med Jerka Johansson där han pratade om att ni typ alltid gått sida vid sida. 
— Mmm…han gillar att tjata om det. Jag tror att jag har hört honom säga det i tre eller fyra intervjuer. 

Då sa han hur som helst att om han ser dig i väntrummet till provfilmningen så vet han att det är kört. Är det så? 
— Nej, det tror jag absolut inte. Han måste sluta prata om det där. Det går skitbra för Jerka Johansson. 

Inte lika bra som det går för Sverrir Gudnason. Har han fått några roller som du provspelat för? 
— I min första långfilm någonsin tror jag att jag provspelade för rollen som Jerka sedan fick. 

Vilken film var det? 
Familjehemligheter, en sjuttiotalsfilm med Lassgård. 

Har du någon konkurrent som ofta får roller du vill ha?
— Det har jag säkert! Det finns ju alltid några som är i ungefär samma ålder och så, men det funkar inte riktigt så längre att alla går och provfilmar. Det är mer så att en regissör har bestämt sig för att kontakta någon och kolla om du är intresserad. Då kanske den personen säger nej och så blir det: “Vem ska vi ta då? Då ringer vi Sverrir”. Någon som folk brukar blanda ihop mig med är dock Martin Wallström.

Han som hade huvudrollen i Ego?
— Precis! Folk kommer ofta fram till mig och tackar för grejer han har gjort. Vi har bestämt han och jag om att vi bara ska tacka när det händer. Så jag får ibland beröm för hans grejer och han för mina. 

Så det är mycket möjligt att någon kommit fram och berömt dig för rollprestationen i Ego
— Ja, verkligen. Och då säger jag bara: “Tack så mycket!”

Hoppas att det inte är alltför många som tackat honom för Borg. Vad är du mest stolt över att ha gjort de senaste åren? 
— Jag tror det är sådana jobb där man tagit sig lite vatten över huvudet. Saker man inte riktigt vet om man klarar av men man vågar testa. Borg var en sån. Jag kände mig inte alls redo att göra den grejen och tackade typ nej två gånger innan jag bestämde mig. Jag hade inte heller spelat tennis innan så jag behövde lära mig allt, men jag hade rätt lång tid att komma i form. 

 

"Jag behöver inte vara skådis"

 

Där kan vi snacka förväntningar utifrån.
— Ja, verkligen. Jag gjorde även en pjäs på Stadsteatern som heter Paraplyerna i Cherbourg. Vi sjöng hela pjäsen och det hade jag inte heller gjort tidigare, att man sjunger live en hel roll. Sådana saker, när man tar nästa steg i utvecklingen och gör något nytt blir jag stolt över.

Det känns som att du gjort det mesta man kan göra i Sverige. Vad finns kvar?
— Jag vet inte. Folk frågar ofta vad min drömroll är, men jag kommer aldrig på något. De roligaste rollerna är oftast de som man inte kunde se sig själv i. Att någon presenterar en roll för en, typ: “Kan du göra det här?” och så provar man. Jag har inga speciella förväntningar. Jag behöver inte vara skådis heller, jag skulle kunna hitta på något annat. Det är bara det att jag haft jobb.

Har du känt dig färdig?
— Det har nästan varit samma under hela min karriär. När man jobbar mycket kan man bli mätt och tänka att man kanske ska göra något annat, men sen går det tre månader och så är man väldigt sugen på att spela igen. Det är en sån gräset är grönare-grej. Jag har aldrig känt det allvarligt. Sedan kan man bli väldigt nedslagen om man har haft en jobbig produktion. Då är man inte så sugen på att tacka ja och lägga sig i händerna på folk direkt igen. Men det brukar alltid komma tillbaka som sagt. 

Du sa att du inte behöver vara skådis. Vad skulle du göra annars? 
— Jag har funderat på att skriva själv, men jag har inte fokus eller disciplin för det. Men idéer kan jag ha. Jag skulle kunna starta företag eller en bar eller någonting, såna grejer skulle jag gilla att hålla på med. 

Sverrir Gudnason är inte direkt en främling i Stockholms nattliv. Han har haft klubbar sedan jag gick på dagis, det vill säga vid millennieskiftet. Senast i ordningen är Countryklubben som han driver tillsammans med Klara Söderberg, Emil Persson och David Borg sedan början av 2020. De hann emellertid bara med en, om än väldigt lyckad, klubbkväll innan pandemin blossade upp. Men den 4 december är de tillbaka i sadeln med en kväll på Münchenbryggeriet. 

Vad har du för relation till country?
— Jag har alltid lyssnat på country, eller mycket blandad musik. Jag har ju haft indieklubbar och sådär, men country har alltid varit en grej som jag lyssnat på hemma. När Emil Persson intervjuade mig för några år sedan så hamnade vi offtrack hela tiden för att vi började prata om country istället. Vi började gå på countryspelningar ihop och någon gång föddes tanken om att: “Fan, det finns ingen bra countryklubb i stockholm. Det borde startas.” Och så gjorde vi det tillsammans med Klara och David. Det var en väldigt rolig kväll så det var synd att inte kunna göra det igen, men snart kör vi.

Jag upplever att country ofta viftats bort som töntigt i Sverige. Åtminstone när jag växte upp. 
— Men det man måste komma ihåg med country är att det är en så jävla stor genre. Det är som pop. Det finns den här kristna, det finns outlaw, gammal, ny. Att säga att “vi startar countryklubb” är egentligen ganska brett. Vi kör våra favoriter, men det kanske inte alls rimmar med någon annan som säger att den också gillar country. 

En kunglig affär har premiär den 23 december.

Läs även: Countryklubben är tillbaka.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2021.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!