Det har blivit svårt att höra sig själv tänka över ljudet av svenska sportjournalister som gör vulkanen, skriver Frasse Levinsson.
Det finns flera saker som är svåra att förstå med årets världsmästerskap i fotboll. Den första är att Diego Maradona tvingas ha en laminerad skylt med sitt namn och porträtt runt halsen när han sitter på hedersläktaren. Han som var för cool för att vara med på träningarna när han spelade i Napoli. Han som var så cool att han slog ut England ur kvartsfinalen i VM 1986 genom att slå in bollen med handen. Han som är så cool att han trotsar rökförbudet på läktaren genom att röka cigarr. Hur kan han inte vara tillräckligt cool för att slänga den där namnskylten i en papperskorg? Och varför måste han ha den där skylten? Det kan väl inte finnas någon på hela arenan som inte vet vem han är?
Nästa grej är videogranskningssystemet VAR, som ger domaren rätt att titta på svårbedömda situationer en gång till. Han får dessutom hjälp av ett team videodomare i ett kontrollrum (som av någon märklig anledning är sex stycken och bär domarställ. Varför har de inte vanliga kläder på sig?). Bekymret är att det är huvuddomaren som avgör när VAR ska användas. Tanken är att felaktiga domslut ska elimineras från fotbollen. Men hittills har vi fått se två länder rånas på straffar utan att domaren ens velat använda VAR. Varför säger inte videodomarna bara att det är straff? De felaktiga domsluten har ju inte försvunnit. De har bara bytt skepnad från om det var straff eller inte till om VAR borde ha använts eller inte.
Men det mest frapperande av allt är de svenska sportjournalisternas kärlek till Island. När Island spelade 1-1 i öppningsmatchen mot Argentina skrev Sportbladet att det var SAGOLIKT (ja, i versaler) i rubriken. Hur kan en oavgjord inledande match i gruppspelet vara SAGOLIK? Och vad hade hänt om de hade vunnit?
Men det är inte det värsta som skrivits om Island. Det värsta står Expressens journalist Petter Landén för. Han har skrivit en artikel om fotbollspelaren Aron Johannsson, som har dubbla medborgarskap och har valt att representera USA istället för Island. Eller som Petter Landén skriver: "Det finns beslut man ångrar. Det finns beslut som ger ångest. Och så finns det Aron Johannssons beslut att nobba Island för spel med USA:s landslag."
Artikeln börjar med den klassiska historien om när Leif "Loket" Olsson i Binglottos begynnelse tackade nej till att få 50 öre per såld lott istället för en vanlig månadslön, vilket visade sig vara ett dåligt beslut i och med att Bingolotto blev en otrolig succé och sålde runt sju miljoner lotter per program. Petter Landén skriver att Aron Johannssons val att spela för det amerikanska landslaget i tron att det skulle ge honom bättre chanser att få vara med i fotbolls-VM är en liknande historia.
Men alltså. Aron Johannsson spelade för USA i fotbolls-VM 2014. Då misslyckades Island med att kvalificera sig till mästerskapet. Och det är väl långtifrån otänkbart att USA spelar VM i Qatar år 2022? Är det verkligen rimligt att beskriva Aron Johannssons frånvaro i en oavgjord match mot Argentina som det yttersta exemplet på ångest?
Det verkar som att hela sportjournalistkåren har glömt bort att det inte är EM 2016 längre, att Lars Lagerbäck inte coachar Island och att Sverige är kvar i turneringen. Kan de åtminstone inte vänta med att göra vulkanen till Sverige har åkt ur?
Nåväl. Idag gör svenska landslaget sitt intåg i turneringen. Det firar jag med att lägga ifrån mig Klas Östergrens roman I en skog av sumak för gott utan att ens ha läst klart hela första sidan.
