Sundbyberg enligt Oskar Linnros

14:16 29 May 2013

Oskar Linnros är tillbaka, tre år efter den succéartade solodebuten. För Patrik Forshage berättar han om den segregerade huvudstaden, hur han sabbade svensk hiphop och vad vi har att vänta på det nya albumet.

–Jag ska sluta tjata om Sundbyberg efter det här. Jag tänker inte göra en Thåström – inget ont om honom – och ge ut en skiva med titeln Örsvängen 15.

Oskar Linnros är bestämd – när han tillsammans med Nöjesguiden är färdig med att utforska den lilla staden som han med solodebutens Ack, Sundbyberg gjorde sig till inofficiell men inte okritisk ambassadör för får det räcka, då är det färdigpratat om Sumpan. Men fan tro’t, för den lilla segregerade småstaden han växte upp i har bidragit till att lägga grunden för hans människosyn och är fortfarande påfallande närvarande i hans musik.

På årets första sommarvarma dag möts vi som avtalat på Järnvägsgatan vid Sundbybergs station. Solen skiner på oss medan vi promenerar förbi det som en gång var Skivcentrum – den bästa skivaffären på norra sidan av Storstockholm och numera ett trött hamburgerhak med felstavat namn – och uppför backarna mot Sundbybergs självklara centralpunkt, Tornparken.

– Det här är ju rena jävla träningspasset, pustar Oskar medan vi torkar svetten ur våra pannor högst uppe på kullen.

Vi kikar in genom fönstren i det mäktiga 100-åriga vattentornet som kommunens befolkning i en folkomröstning (!) beslutat ska fungera som café, och Oskar berättar att han var nära att få hyra vattentornet för att slutföra inspelningarna av sitt nya album Klappar och slag.

– Jag hade gjort det mesta hemma i sovrummet vid datorn, och det funkade inte i längden. Grannarna klagade. Så jag pratade med de ansvariga i Sundbybergs kommun och det verkade som att det kanske skulle kunna gå att få låna vattentornet för det. Det hade varit grymt! Men sedan blev det inte så, utan vi hyrde in oss i några olika studios och så gjorde jag färdigt det sista hemma i tvättstugan.

Det hade varit passande om inspelningarna i vattentornet hade blivit av, för en mer genuint entusiastisk ambassadör än Oskar Linnros kommer Sundbyberg aldrig att få. Och kärleken är ömsesidig.

– Jag har tilldelats Sundbybergs kulturstipendium, men jag slarvade bort det, rodnar Oskar. Grejen var att jag var i LA – så jävla drygt – när det skulle delas ut, och sedan kändes det fel att hämta ut det i efterskott. Så jag missade tio lax. Men jag vill ge tillbaka något, och det har varit på gång länge att jag ska spela på nationaldagsfirandet på Golfängarna mellan Lötsjön och Råstasjön. Det är folkligt och härligt med tombola och barnfamiljer, men jag började krångla i något jävla hipsterperspektiv om att jag bara kunde spela när det var mörkt ”för annars funkade inte min ljusshow”. Men det går ju inte att komma och spela ball så där, jag ska spela så som det passar där. Inte i år heller, dock, för det är nästan två veckor innan min turnéstart och vi behöver varenda minut för att repetera.

Samtidigt finns det en baksida med att vara alltför lokalt fokuserad. På första albumet sjöng Oskar Linnros Ack, Sundbyberg, en utpräglad sort-of-hyllning till sin hemstad, och i låten Debut tar han med tjejen ”ut till Rissne, baby”. På sitt kommande album Klappar och slag är han inte lika specifik.

– Jag vill inte bli exkluderande i mina texter, och genom att vara för specifik med ortsnamn och sådant kan det bli så att man stänger ute lyssnare. Och jag är inte intresserad av att representera hooden och spela ghetto. Det är mer intressant att jämföra förorten med småstäder ute i landet, för de har rätt mycket gemensamt faktiskt.

Vilka reaktioner får du från småstaden, känner folk igen sig?

– Hm. Jag vet inte. Många tänker nog på mig som en Stockholmsjävel, och det gör mig lite obstinat. Jag har till och med en låt på nya skivan som heter Stockholm, bara för att jävlas. Min verklighet är ju Stockholm, och det går inte att smussla med. Däremot är det viktigt att komma ihåg att Stockholm är en segregerad stad, som rymmer många olika typer av områden.

Oskar sveper ut med armen.

– Kolla bara här. Där uppe på höjden ligger Hallonbergens höghus, och där borta åt andra hållet i Duvbo bor min farsa i sin villa. Och jag har levt lycklig i båda när jag växte upp. Om jag har något budskap att förmedla överhuvudtaget är det nog det fina med integration och mångkultur. Just nu går vi åt fel håll, mot ett hårdare samhälle med mer och mer segregation och hårdare livsvillkor för dem som har det sämst. Jag vet inte, men det känns som att situationen här omkring, i Hallonbergen och i Rissne, blir tuffare för varje år. En snubbe hittades död utanför min morsas hem i Spånga för ett tag sedan, och nu den där bomben som dödade tre i Hallonbergen.

Oskar Linnros ruskar bekymrat på huvudet. Men allt är inte elände.

– En sak som är bra med det är att den här verkligheten har börjat skildras av svenska hiphopscenen igen, och de gör det bättre och mer nyanserat än någonsin. Till exempel folk som Rikard ”Skizz” Bizzi och Kartellen. Och Stor, som vi hade snackat om att jag skulle producera någonting åt, men aldrig hann.

Den hiphop Oskar Linnros lyfter fram skiljer sig rejält från den han själv var med att skapa som ena halvan av Snook för tio år sedan.

– Jag vet. Ett tag var jag med och sabbade det där som hade varit bra i den första stora svenska hiphopvågen, men även om Snook var något helt annat kan jag som före detta rappare känna mig stolt över hur hiphopen låter idag. Och egentligen kan jag identifiera mig mer med hur hiphopen låter nu, för mitt kall är också att berätta mina historier ur mitt perspektiv. Jag var en udda fågel då, och jag är det nu också, i popen.

Att Snook var hiphopens svenne-alternativ är inget Oskar förnekar.

– Det kändes inte kul att inse på den tiden. Men samtidigt fanns det väl något bra i att vi bröt upp ett klimat som var för homogent. Men det är intressant att jag inte alls gillar de nuvarande hiphopakter som påminner om hur Snook lät.

Inför hans debutalbum 2010 var förutsättningarna annorlunda.

– I Snook hade jag inte haft något sug att skriva låtar om att sitta på en bänk i Hallonbergens centrum. Men utifrån bilden av Snook trodde massor av folk att jag var från Lidingö, och då kändes det viktigt att markera. Okej, just det var lite barnsligt, men där någonstans växte det fram ett sug efter att representera. Då visste jag att jag var på väg att inleda min solokarriär, och enligt hiphoptraditionen som jag identifierade mig med var det viktigt att vara lojal mot sitt ursprung.

På vår promenad ner mot Gröna Stugans café vid Lötsjön passerar vi Duvbos simhall (”jodå, där tillbringade jag mycket tid som barn”) och området där Lötgymnasiet en gång låg (”där skulle jag ha gått, men morsan jobbade där så det kändes inte riktigt okej”). Annars har Oskar erfarenhet av ett antal av kommunens skolor.

– I Hallonbergsskolan gick jag med min syrra två klasser över mig. Den var nybyggd då, skitfräsch, och med bra lärare. Det är synd att den är nedlagd nu. Samma sak när jag gick på Rissneskolan – nytt, fräscht och bra.

I Hallonbergsskolan lärde sig Oskar  att trumma.

– Det var inte läge att trumma i lägenheten hos morsan, eller i farsans hus. Då blev det att jag spelade i skolan. Jag gick och trummade i marscher och parader i skolan, och just marschbakgrunden har jag ofta användning av i mina produktioner. Men att spela i skolorkestern var något jag skämdes för. Det var något töntigt att hålla på med, något jag försökte låta bli att låtsas om.Det var också under högstadieåren som han började rappa.

– Jag tror inte att jag berättat om det särskilt ofta, men jag började rappa med två andra Sumpan-snubbar när jag gick i nian. Vi spelade in rätt våldsamma låtar, men det blev förstås inget. Sedan helt plötsligt var jag med i Snook, och för de andra killarna gick det helt annorlunda. En av dem hamnade i fängelse, och har tyvärr gått bort nu. Den andra var aldrig särskilt intresserad av hiphop utan brydde sig mest om att gå på AIK-matcher. Vi har inte haft någon kontakt efter grundskolan, så jag vet inte vad de tänkte om Snook.

Uppfattades du som en cool typ i skolan?

– Inte alls. Jag tror att folk blev väldigt förvånade när Snook hände, jag hade varit en sportkille som inte gjorde något väsen av mig.

I centrala Sundbyberg ligger Ängskolan, och även den har Oskar Linnros en relation till. Där ryckte han nämligen in som vikarie när han var i 19–20-årsåldern, precis innan musiken tog all tid i anspråk.

– Det var en grym skola, men där fanns tendenser till främlingsfientlighet då. Och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Jag var inte tillräckligt gammal, inte tillräckligt skäggig, så när jag mötte nians skinheadkillar i korridoren visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera dem. Idag hade jag försökt prata med dem.

Integrationsfrågan är en av Oskars verkliga hjärtefrågor. Till den har han envist återkommit gång på gång under åren, på scen, via sina internetkanaler och i intervjuer. Flera gånger under vårt samtal hamnar vi där, och varje gång stegras Oskar Linnros engagemang.

– Mina föräldrar undervisar i svenska som andraspråk och har jobbat med komplicerade flyktingsituationer under åren. Tillsammans med dem har jag vuxit upp i mångkulturella miljöer, och aldrig någonsin har jag sett det som problem, utan en tillgång. Men ute i landet finns det en rädsla för storstädernas förorter, och det tror jag beror på att media odlar stereotyper. Den första som lyftes fram som representant för förorten var en färgstark snubbe som Dogge, han var min idol. Men ända sedan dess är det som att medierna har försökt stöpa alla förortsprofiler i samma form. Och för att folk runt om i landet ska kunna relatera behöver förorten få fler ansikten. Här bor alla sorters människor. Med risk för att låta banal – om media slutar göra stereotyper av människor kommer folk inte att vara lika skraja för varandra längre.

I en intervju i Café 2010 sa Oskar Linnros att han trivdes bättre som popstjärna än som hiphopstjärna. Ändå har han inte riktigt kapitaliserat på den stjärnstatus som debutalbumet förde med sig. Han har varken skyndat på med uppföljare eller lagt sin tid på premiärer och kändisfraterniserande. Istället har han lagt tid på att producera och skriva åt andra. Utöver Veronica Maggios Och vinnaren är… har han dykt upp med till exempel Petter och Timbuktu.   

– Jag ser mig mer som de där snickarna i tv – mer hantverkare än stjärna. Folk får titta på medan jag snickrar. Jag sitter där vid min dator och hinner faktiskt inte mer. Inför invigningen av nya Abba-muséet sa skivbolaget att de tyckte att jag borde gå – att det är viktigt att synas i tidningar och så inför min albumrelease. Men jag svarade som vanligt att jag inte hinner, för jag hade en albumtrailer att producera.

– Men jag gillar att festa, förstås. Det är klart att det finns frestelser med att alltid ha den där världen närvarande, att känna folk och att få chansen att göra häftiga grejer. Med Snook var vi så häääär nära att göra pengaskrytlåtar, dels för att vi faktiskt började dra in pengar, dels för att de rappare vi lyssnade på gjorde det. Vi backade i sista stund, som tur var. Även idag gör jag skisser på vansinniga teman ibland, disslåtar mot folk och sådant. Men de stannar alltid på min dator i slutändan.

När uppmärksamheten var som störst tog Oskar Linnros emot 40 beundrarmejl om dagen. Plötsligt blev det färre.

– Det är en knivskarp gräns när man slutar turnera något år efter skivan, och går in i en ny fas av arbete. Uppmärksamheten sjunker så här, flinar Oskar och visar en skarpt nedåtgående kurva med handen. Det är då det är skönt att ha varit med ett tag, och vara beredd på det och omfamna lugnet. Jag ska erkänna att det var lite jobbigt under en period, speciellt när det började komma ut så mycket musik som liknade min. Mot slutet av 2011 hade jag en oskön känsla i kroppen, och visste att jag ville ställa om fokus. Då behövde jag jobba med ny musik, börja prioritera mitt privatliv, softa ned på festandet som det hade blivit alldeles för mycket av.

När jag ber Oskar Linnros berätta om sina förväntningar på hur reaktionerna på Klappar och slag kommer att bli ser han genuint förvirrad ut.

– Jag vet faktiskt inte. Jag har använt en helt annan typ av energi den här gången, och det gör nog att folk inte kan använda låtarna på samma sätt som de kunde med exempelvis Från och med du. Jag hoppas att jag liksom slår igenom igen, men med en annan palett. Om jag kan vinna lite ny publik är jag nöjd, men det vore orimligt att gå omkring och vänta på sju Grammis-nomineringar igen. Men visst är det lite läskigt. Förstasingeln Hur dom än har legat på topp 15 länge nu, men den har inte blivit nummer ett, så…

I en gammal intervju har du sagt att du inte har något bekräftelsebehov.

– Ja?

Det har jag svårt att tro på. Är inte det ett allmänmänskligt drag, och är det inte dessutom beroendeframkallande med en tillvänjningstakt i nivå med de värsta drogerna?

– Okej, jag har också svårt att tro på det. Men vad jag menar är att jag inte lever ut popstjärnedrömmar från när jag var liten. Jag har aldrig gjort den där hopprepsmikrofongrejen framför spegeln, det handlar mycket mer om hårt jobb. Jag tror att den där bilden av artisten som någon som söker applåder många gånger är osann, men samtidigt är det klart att jag behöver beröm. Under lång tid var det många av dem jag umgicks med som tyckte att min musik var ganska lökig, och har jag sökt bekräftelse är det nog från mina kompisar snarare än media och lyssnare.

Fortfarande påverkar sådana omdömen från folk som Oskar Linnros litar på.

– Jag spelade upp en låt från kommande skivan för en kompis, och han tog av sig lurarna och tittade så här på mig (Oskar visar upp en min som måste tolkas som en blandning av medlidande och misstro). ”Men allvarligt, det här är inte bra”. Då blev jag lite ledsen.

För min del har jag inte haft några problem med de låtar jag har fått höra inför vårt möte. Tvärtom. Det känns som att Oskar Linnros samtidigt har mognat, breddat sig och fördjupat musiken, och suggestiva Från balkongen med stråkar och indiehäng och inte minst ordrikedom drar nästan i Krunegård-riktning.

– Kul att du säger det. Jag var faktiskt inne på att döpa albumet till Med andra ord, just av det skälet att jag har börjat använda fler ord. På ett sätt är det som att återvända till rappen, att säga lite med många ord. Just Markus Krunegård och Håkan Hellström är ju mästare på att berätta ganska enkla skeenden med många ord.

Miljöbeskrivningen i Från balkongen låter som Rissne, föreslår jag som liksom Oskar bodde där under många år. Han sjunger om utsikten över en fotbollsplan och järnvägsspår som borde vara SL:s tunnelbanedepå.

– Nära, men det är från Ör faktiskt. Vi hade bott på bottenvåningen i Rissne och flyttade till sjunde våningen i Ör, med utsikt över spårområdet åt det håll som nu är Friends Arena. Den där balkongen blev jätteviktig för mig. Jag älskade att sitta där och titta ut och öva på att röka tills mamma och min syster kom hem. Nyligen flyttade jag på samma sätt igen, från bottenvåning till högst upp, och jag fick samma frihetskänsla igen. Det fick mig att göra färdigt det som egentligen var en låtskiss från arbetet med första skivan.

Låtarna på nya Klappar och slag drar i olika riktningar, och jag undrar i vilken utsträckning Oskar Linnros tillåter sina låtar att influeras av specifika förebilder, eller om det är en odefinierad mix av blandade influenser. Oskar är tvärsäker.

– Jag ägnar mig åt genrelekar, och de flesta av mina låtar är i viss mån referenser till låtar som redan finns. Kan jag få ett vittne? är väl särskilt tydlig på det sättet. Jag väljer ljuden utifrån texterna. Då blir det lättare att avgöra om exempelvis en gitarr förtydligar historien eller ställer sig i vägen för den.

En sådan exakt detalj i Kan jag få ett vittne? är när Oskar Linnros efter en minut och 20 sekunder konstaterar ”innan dig var allting tyst”. Och så blir det just tyst, under flera sekunder, innan låten fortsätter.

– Det var just en sådan detalj som jag hade grubblat länge på. Jag hade sparat idén på mobilen, och testat det på säkert fem olika låtar innan den hittade sin plats.

Den första singeln från albumet var den suggestivt syntiga poplåten Hur dom än, vars video är nästan… goth. Oskar skrattar.

– Jag vet! Och den var ännu mer gotisk innan jag tog bort en del grejer i sista stund. Folk har blivit väldigt förvånande.

Men även om tillkomsten av den kom att smärta i Oskar Linnros plånbok är han väldigt nöjd.

– Jag hatar sådana där diskbänksrealistiska videos där någon går på en regnig gata och man skymtar en Solnakorv-skylt i bakgrunden, fast låten ska vara larger than life. Jag gillar mer när folk unnar sig att vara helt distanslösa.

Oskar Linnros har sagt att han skrivit uppåt 200 låtar under de senaste åren, men det är en sanning med modifikation.

– Det är ju inte färdiga låtar alltihop, jag måste sluta kalla det låtar. Det kan vara snygga beats jag gillar, skisser, utkast, proggiga instrumentaler. Genom att jag har tjänat pengar på min musik har jag förvärvat lyxen att leka på det sättet.

Och säkert kommer även en del av hans nya skisser och beats att hamna hos andra artister.

– O ja, det hoppas jag. Det finns säkert 50 olika artister som jag har kommit överens om samarbete med genom åren. Vi som håller på med musik känner ju varandra, dricker öl och spånar på idéer. Jonathan Johansson skulle varit med på mitt nya album, men det hanns inte med. Jag messar med folk som Peter Jöback, för att peka på någon som kanske inte känns så uppenbar. Men dem jag vill samarbeta med är framför allt folk från hiphopscenen, nu när rapparna börjat göra riktiga låtar, med bryggor och sådant.

Timbuktu berättade i en intervju i Nöjesguiden om hur hårt han tagit en sågande recension. För Oskar Linnros är sådant inga problem. Inte längre.

– Nu har jag skapat mig ett universum där jag bara är mottaglig för beröm. Annat når mig inte, och det behövs inte heller eftersom jag kritiserar mig själv så mycket.

Är du en rättvis kritiker av dina egna saker?

– Hm. Jo, musikaliskt tror jag att jag är bra. Hård. Kanske inte alltid rättvis.

Oskar tystnar och tänker. Så backar han lite, och nyanserar det där om att inte ta in negativ kritik.

– Jag lyssnar alltid på kritik angående hur jag har uppfattats när jag spelar live. Jag har fått en del kängor, och några av dem har varit rättvisa och lett till att jag ändrat på hur saker görs. Men i andra sammanhang lyssnar jag inte. Just nu sitter skivbolaget och grubblar på singlar från min kommande skiva. Hehe. Jag har alltid vetat precis vilka låtar som jag tycker ska vara singlar, och tänker alltid bestämma det själv i slutändan.

Har skivbolaget förtroende för dig på den punkten?

– Inte så mycket som de borde ha. Det är en av anledningarna till att jag startar en egen label nu – Dundra. Jag kläcker mina egna ägg angående omslag, låtordningar, videos, allt sådant, och allra bäst vore om jag dessutom kan ge ut andra artister.

Vilka kan komma ifråga för den labeln, i så fall?

– Folk har faktiskt redan börjat höra av sig. Jag vill verka som co-ex-producent där, och jag tror att det behövs sådana som jag som känner både hemmasnickrandet och skivbolagsrutiner. Men jag vill inte att det ska bli som Petters label Banan-republiken. All heder åt honom, och jag hjälper också gärna kompisar vare sig det handlar om att spela in svensexelåtar eller lyssna på demos. Men jag behöver inte ge ut dem på min label bara för att vi är kompisar.

Sådant skulle ju annars kunna innebära att man som känd artist måste vara ännu mer på sin vakt mot dem som kanske inte är så intresserade av personen utan bara av strålkastarljus och position, funderar jag, men Oskar viftar undan invändningarna.

– Jag har aldrig känt så, jag riskerar inte att bli en sådan misantrop som låser in mig. Jag blir inte sur om någon ringer och vill att jag ska använda mitt namn eller mitt inflytande för att hjälpa dem. Jag skulle kunnat göra på samma sätt. Och behövs det har jag alltid min undanflykt att jag måste jobba med mina egna låtar, vilket också är sant.

oskar_linnros-3.jpg


Kaffet är sedan länge urdrucket och eftersom vädret är strålande promenerar vi en sväng runt Lötsjön. I södra änden står det som länge var Sundbybergs enda höghus. Oskar fnissar, här måste vi förstås stanna och fotografera för att illustrera låten Från balkongen. På högsta våningen finns nämligen en enda balkong, som påhängd i sista stund.

– Du kan historien om den balkongen va? Det var typ någon i stadsfullmäktige som lät bygga den åt sig själv, enbart. Otroligt!

Oskar Linnros kan sitt Sundbyberg, och även om det gått något decennium sedan han bodde här är Sumpan fortfarande hemma.
 

Oskar Linnros andra soloalbum Klappar och slag (Universal) släpps i dagarna, och under sommaren spelar han bland annat på Hultsfredsfestivalen i Sigtuna.

Texten publicerades i pappersutgåvan av Nöjesguiden, nummer 5/2013

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!