Frågeställningen om prisgalor verkligen har en funktion i musikbranschen är verkligen inte ny, men ändå ställs den varje galasäsong. Nöjesguidens musikredaktör Emma Thimgren vill sätta punkt för diskussionen.
Prisgalor är en ständigt ifrågasatt institution, både av lyssnare och snuvade artister. Det finns många anledningar att hålla med. För det första har galorna en tendens att vara oinspirerat enformiga, där samma gamla nomineringar dammas av varje år och en och samma artist ensam hovar in fler nomineringar än vad som är rimligt. Kanske till och med vinner samma pris flera år i rad, så ofta att de inte ens bryr sig om att dyka upp för att ta emot dem. Dessutom har tittarsiffrorna för Grammis sjunkit de senaste åren, så auktoriteten som smakdomare är kanske inte densamma som den en gång varit.
Veronica Maggio som är en av ovan nämnda, ständigt nominerade artister sa i en intervju förra månaden att hon tycker att kritiker är för snälla mot henne och att hon vill göra ett album som inte får några pris. Om hon själv ska behöva säga det är väl tiden verkligen kommen för ett uppvaknande i uppvaktandet av artister på galorna.
Juryerna är nämligen inte alltid de bästa på att vara inkluderande när det kommer till kön, genre och mindre etablerade artister, men särskilt när det gäller etnicitet. Det är inte en nyhet att musikindustrin i stort har mycket självrannsakan att göra när det kommer till jämställdhet och vilka som lyfts fram. I USA fick hela Grammys omstruktureras efter kritik om korruption, rasism och sexism. Där sägs det också att bolag mer eller mindre betalar sig till nomineringar och statyetter.
Men riktigt så illa är det inte här hemma och jag tycker verkligen att samtliga av våra största galor i Sverige; Grammis, P3 Guld, Manifestgalan, Polarpriset och Musikförläggarnas pris, har gjort en ansträngning de senaste åren. Grammis startade förra året initiativ för att skapa bättre förutsättningar för unga från underrepresenterade grupper att ta sig in i musikbranschen. Inga snabba lösningar som kommer ge resultat snart, men tanken finns i alla fall där.
Manifestgalan lade till exempel även till kategorin Soul/R&B i år. Bättre sent än aldrig. Sen är inte nödvändigtvis fler kategorier en lösning, då det kan bli en återvändsgränd för att placera artister man inte vill nominera i de större kategorierna. Det är nämligen de stora kategorierna som måste breddas representationsmässigt. Där hade Ant Wan ändå en poäng när han förra månaden kritiserade Grammis för att han bara blivit nominerad i en kategori.
Kommer prisgalorna någonsin vara helt lyhörda och proportionerliga efter vad folket lyssnar på eller vad som är mest kommersiellt gångbart? Antagligen inte, och det är inte heller deras uppdrag. De bör ha en vägvisande snarare än en bekräftande roll. Med mängden ny musik som släpps är det också omöjligt att nå en konsensus. Kan jurygrupperna i sig bli mer inkluderande i vilka de bjuder in i juryn? Antagligen. Då hade också representationen bland de som nomineras blivit bättre.
Galorna är en av få bestående institutioner i vår ständigt föränderliga bransch. Något som prisar kvalité före kvantitet, image och streams. Åsikten att fel person vinner på galor är kronisk och har alltid funnits. Men kränkta egon eller fans har inte alltid rätt. Galorna är inte heller på väg någonstans, så vi kanske kan sluta diskutera kring dess existensberättigande och istället försöka bredda vilka som bjuds in.
Läs även: Här är samtliga vinnare i Grammis 2022.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2022.
