Sofia Elie intervjuar sig själv

Den finlandssvenska litteraturtalangen Sofia Elie debuterade i höst och fick bland annat en omnämning i Nöjesguiden. Efter det har författaren knappt skrivits om i Sverige. Sofia Elie tog därför saken i egna händer och intervjuade sig själv. 

Grattis till en fin Nöjesguidenrecension av din bok i höstas! Hur kändes det?
– Det kändes stort. Enormt. Stockholm skrämmer och fascinerar mig. Jag funderade på att flytta dit precis innan pandemin, men det var lika bra att det inte blev så, jag skulle ha drunknat där. 

Drunknat, hur tänker du då?
– Jag har sånt otroligt lillasysterkomplex, stockholmare får mig att känna mig väldigt ute. Men kanske är mitt mindervärdeskomplex lite finskt? 

Fast är inte Finland lite som Island, ett blekt folk som bara gör sin egen grej, liksom känt för sina egenheter. Lite coolt ändå?
– Kanske. Men vi är räddare av oss. Vi litar inte riktigt på våra kulturella styrkor, utan vill så hemskt mycket vara som Sverige och svenskarna – solkyssta, framgångsrika, stilrena. Vi omfamnar inte riktigt det skogiga, utan vill framstå lite mer The Way We Play-iga. Åtminstone i min krets. Grönsaker ska fotograferas i dom där färggranna danska korgarna och så vidare. Men det är bara min upplevelse just nu. Man lever ju i en bubbla. 

Men det här med att skriva då. Hur kommer det in i bilden?
– Det har nog alltid varit i bilden. Jag har skrivit så länge jag vetat om att man kan skriva tror jag. Dikter på flickrummet – ett ord som för övrigt sällan förekommer i finlandssvenskan. Förstod inte alls vilken flicka eller pojke och vilket rum folk menade när jag flyttade till Uppsala 2011. Detta som tonåring och deckare på lågstadiet samt dagbok hela min uppväxt. Det har liksom alltid varit igång, skrivandet. Hur klyschigt det än låter.  

Din bok är autofiktion, även om förlaget klassat den som en roman. Skäms du över det autofiktiva?
– Haha. Bra fråga. Jag älskar autofiktion. Av alla genrer läser jag överlägset mest autofiktiva verk skrivna av kvinnor. Så det är liksom inte det, att jag inte håller genren högt. För det gör jag! Det var ett gemensamt beslut som vi diskuterade med förlaget, hur vi skulle kategorisera boken. Min förläggare sa att det kommer vara uppenbart att boken och mitt liv har gemensamma beröringspunkter. Så ja, det är ju autofiktion. Jag kanske var rädd, ville ta distans till innehållet, och kalla boken en roman? Men samtidigt jobbade jag ju med den som om den vore en roman. "Sanningen" var helt sekundär i skrivprocessen. Jag använde mina minnen som en bank som jag lånade av. Men jag klippte och limmade så mycket att det inte mera kändes som "berättelsen om mig", om du fattar? 

Jag fattar. Vad är berättelsen om dig då? Kommer du skriva den nån gång?
– Ja, det tror jag. Eller det är väl det man gör, bit för bit, oavsett vad man skriver. Jag vet inte. Sen kanske jag aldrig skriver memoaraktiga romaner, som många av mina idoler gör. Men jag spyr ju ut mitt inre i kolumner och andra texter här och var, så den berättelsen kanske snarare är pågående, och inte kommer samlas i ett verk.  

Vilka idoler tänker du på?
– Märta Tikkanen, till exempel. Jag har träffat henne några gånger men hon slutade svara på mina mail efter att jag skickade min masteruppsats till henne. Den handlade om receptionen som hennes diktsamling Århundradets kärlekssaga fick när den kom ut. Jag undrar om hon blev arg, eller bara glömde bort. Men hon är i varje fall det största Norden har när det kommer till litteratur, så är det bara.  

Hur är Märta Tikkanen när man träffar henne?
– Snäll och saklig. Jag hoppades så på en livslång vänskap, en instant connection, men det var nog mer som att jag var ett fan och hon var artig. Hon är ju en legend, så våra möten kanske aldrig hade någon realistiskt jämställd grund. 

Tror inte du man kan bli bästis med en kändis?
– Mitt hopp har svalnat. Träffade Alex Schulman på en litteraturgrej en gång. Vi hade en fin synk, han blev nyfiken på mitt manus, läste det på ett svep när jag skickade det och skrev hyllande ord om ”min penna”. Stort! Ville sen skicka den färdiga boken som tack men fick aldrig svar från honom efter det. Jag tänker att alla stora kändisar efter en viss punkt blir för busy. De har sitt, och vi vanlisar har vårt.  

Menar du att du fortfarande är en vanlis i Finland?
– Ja, mitt kulturella kapital är minimalt, mitt namn har ännu ingen riktig tyngd någonstans. Men snart, ska ni se. Snart.  

Kanske efter nästa bok? Är det något på kommande?
– Det skrivs och skrivs, men det kan ta tid. Mitt självförtroende är svajigt. Det gör mitt skrivande väldigt långsamt.  

Många författare säger att de skriver samma berättelse om och om igen. Tror du att du kommer göra det, stanna kvar i psykisk hälsa, berätta om fler märkliga psykologer och coming of age-ångest? Eller kanske våga utvidga lite?
– Vem vet. Just nu träffar jag en psykolog som är fantastisk, så det är mera words of wisdom än parodi när jag antecknar vad hon sagt. I min debut är ju psykologen en pajas. Så det kanske inte är så intressant för mig att fortsätta med psykologer, kanske jag är klar med det? Jag märker att jag helst vill skriva om föräldrar och barn nu, om kroppar, men ur ett nytt perspektiv, nytt för mig alltså. Lite mindre psykisk hälsa, lite mer fysisk skörhet. Typ så.  

Låter spännande. 
– Vi får hoppas. Jag behöver fler litterära gig och pengar. Men det gör såklart alla. 

Men om vi sluter cirkeln där vi började, det vill säga Stockholm. Är det helt uteslutet med flytt till Västra Rikshalvan igen? Med tanke på fler litterära gigs och så?
– Nej, det är väl aldrig uteslutet. Jag trånar efter Stockholm på samma sätt som man trånar efter någon man vet att man aldrig riktigt kan få, som är lite för snygg och upptagen för en, men som också får en att känna allt. Varma nätter och hesa röster men inget stabilt. Jag kanske vill ha det så. Åka dit när vardagen blir för grå i Helsingfors, dricka öl på Carmen och nostalgisera. Jag har hört att Spy Bar är där man ska vara nu igen, men det var inte en grej bland mitt umgänge under mina guldår i Sverige, så jag håller mig till Carmen och pöbeln. Jag saknar att vara riktigt ung, och Stockholm får mig att känna mig ung och ansvarslös. Flyttar jag dit så tar jag ifrån mig den platsen.  

Låter romantiskt. Men då ses vi på Carmen! Tack för att du tog dig tid.
– Det gör vi verkligen. Tack själv.

Sofia Elie skriver just nu på sin andra bok.