Det finns en YouTube-video från Way Out West 2009 filmad med skakig mobilkamera. I den suddiga bildrutan kan man se två beslöjade personer stå sida vi sida framför varsin mikrofon.
Det är Lykke Li och Robyn som sjunger Queen’s I Want To Break Free under varsin mörk, fotlång, transparent slöja. En och en halv minut in i uppträdandet börjar slöjorna långsamt och sensuellt dansas av. Sången, I Want To Break Free, höjs när slöjan ligger framför dem, när de är fria. De, liksom publiken, klappar i takt.
Jag är besvärad av den här videon av för mig uppenbara skäl. I egenskap av att vara två vita, priviligierade, och vad jag tror rätt medvetna, popstjärnor bör de inte använda kulturellt och politiskt laddade symboler i ett uppträdande på det här lättvindiga sättet. Men både Lykke Li och Robyn är allmänt älskade. De har en bred publik som köper både deras skivor och konsertbiljetter, och har dessutom svenska och internationella kritikers stöd. Samtidigt anses de också vara lite indie, trots att Robyn gör Volvo-reklam och Lykke Li nyligen designade en kollektion för H&M:s sidolabel &Other Stories.
Med den här gamla videon från Way Out West någonstans i minnet, såg jag Lykke Lis musikvideo till låten Gunshot när jag var i New York för några veckor sedan. Där bodde jag i en hyrd lägenhet drygt 20 meter ifrån ett socialt bostadsprojekt, ett område med tio höghus tillhörande staten, så kallade ”social housing projects”. Det är alltså lägen-heter mitt på Manhattan som går till exempelvis arbetslösa, låginkomsttagare eller personer med missbruksproblem. Jag är turist, och ser under min vistelse där väldigt många personer som lever svåra liv. När jag kollar på Lykke Lis musikvideo, som jag inte sett tidigare trots att den kom ut för tre månader sedan, blir jag därför extra provocerad.
Videon utspelar sig på en parkeringsplats. Social misär råder, det verkar vara något slags tillhåll för lösaktigt folk då ett antal människor hänger runt samtidigt som Lykke Li dansar. Hennes styling är väldigt, ska vi säga ”heroin chic”? Dansen är ryckig, som om hon har spasmer i hela kroppen, och det enda jag kan hitta i min research om koreografin är att den ska vara inspirerad av låtens titel, Gunshot, ett skott. Lykke Li rycker, knuffas, ramlar, samtidigt som människorna omkring henne vill henne illa. Missbrukarna vill henne illa, de twerkande svarta tjejerna vill henne illa, de fattiga barnen, ja, till och med de verkar vilja henne illa.
Jag vill absolut inte, i kulturföraktande anda, missunna Lykke Li chansen att skådespela i sin egen musikvideo. Men jag unnar henne inte att utklädd till missbrukare dansa en dans med spasmer som för tankarna till en person som överdoserar, i en miljö hon som medelklass med kulturellt kapital sannolikt aldrig behövt oroa sig för att hamna i. Det känns romantiserande och riktigt osmakligt. Jag tror inte Lykke Li är omedveten om sina egna privilegier, eller de strukturella problem som finns i vårt samhälle i form av till exempel klassproblematik, men just därför tycker jag det är extra oansvarigt och motbjudande att se någon göra ”en snygg grej” av att skildra sociala orättvisor. Det får man inte ens göra om man är indie (för att vara mainstream).
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2014.
