Söder och Stureplan. Vi tänker på skägg, öl och indiekids i konstiga frisyrer. Vi tänker på brats, champagnesprut och backslick. Men rör det sig om två skilda världar eller bara förlegade fördomar? Innan vår undersökning var över hade...
Söder och Stureplan. Vi tänker på skägg, öl och indiekids i konstiga frisyrer. Vi tänker på brats, champagnesprut och backslick. Men rör det sig om två skilda världar eller bara förlegade fördomar? Innan vår undersökning var över hade Kristoffer Ahlbom visat oss Stureplan och vi hade pratat med några av Stockholms allra kändaste klubbprofiler om pointers, svarta listor och vem som egentligen bor i gamla Skatteskrapan. Men allt började på Knast med en glad Gustav Gelin i bajenhalsduk.
Sandra Bergman
Sandra Bergman är den ena halvan av den ambulerande klubben Send In The Clowns. Hon har även synts bakom baren på El Mundo, i dj-båset på Debaser Medis samt i dörren på Slussens dito. Dessutom är hon musikansvarig för Nada och bokar såväl dj:s sju kvällar i veckan som band till Nadas livesöndagar.
Gustav Gelin
Gustav är sedan många år tillbaka ett välbekant ansikte i Stockholms krogliv. Han började sin karriär som en av grundarna till Bomben och har sedan dess hunnit med ett oräkneligt antal klubbar. Idag har han klubben Flyktsoda på Debaser Slussen samt Lyckliga Måndagar på Knast.
Carl M Sundevall
För sju år sedan var Carl med och skrev reportaget Stadskampen för Nöjesguiden. Sedan dess har han bland annat varit redaktör för tidningen Stureplan och nattklubbschef på Spy Bar. Idag jobbar han som konceptchef för flera av Stureplansgruppen krogar och ligger bland annat bakom Gubbrummet. Just nu satsar han helhjärtat på Restaurang 1900:s bakficka Kåken som kommer att ge sig in i striden om sommargästerna.
Robert Hållstrand
Robert Hållstrand har drivit restauranger och nattklubbar i Stockholm under många år, främst inom Kharma-gruppen. Bland dessa ingår bland annat Village och Rose. Robert är dessutom en av huvudpersonerna bakom nyligen öppnade Story Hotel med restaurang och bar.
Kristoffer Ahlbom
Kristoffer är nattklubbschef på Sturecompagniet. Han hamnar allt som oftast på listor över Stureplans mäktigaste människor, och som nattklubbsentreprenör och delägare i Stureplansgruppen har han ett finger med i mycket av det som händer runt Stureplan.
Måndag, Knast, Upplandsgatan 7, 22.00
Det är en kall måndag och derbyt mellan Hammarby och Djurgården har precis slutat 3–1. Gustav Gelin som ligger bakom klubben Lyckliga måndagar har därför en extra lycklig uppsyn när han ramlar in iklädd sin bajenhalsduk. Gustav är en minst sagt välkänd profil i Stockholms klubbliv alltsedan han var med och startade Bomben för tio år sedan. Redan på slutet av nittiotalet körde Bomben några mer eller mindre knasiga fester i Snaps källare Rangus Tangus. I dj-båset på Knast står Herr Gelins rödhåriga kusin och Bombenkollega Jonas Markbäck en med kvinnlig vän och spelar James, Oasis och svensk indie. Tidigare på kvällen har jag sms:at Gustav för att förvissa mig om att han verkligen kör klubb såhär en måndag innan löning, och jag förvånas lite över att det ändå är en ansenlig samling människor i lokalen. Vilka kommer egentligen hit en dag som denna?
–Det här är ingenting. Vi har alltid folk här. Vissa måndagar är det helt knökfullt med packat dansgolv och allting. Så konstigt är det väl inte? Alltså Stockholm har ju typ 25 000 studenter och en jävla massa arbetslösa. Och så mig och Jonas då.
–Knast är ju typ som att vara på Söder. Samma folk och stämning, i alla fall på måndagar, säger Jonas mellan låtbyten. Och det är idel grönvita fotbollskostymer, män i skäggstubb och söta tjejer med popfrisyr, som samsas vid borden. Framåt halv ett dyker även Peter Hedlund, som låg bakom den klassiska indieklubben Metropolis, upp och säger hej.
–Jag bor ju precis i krokarna och var på väg hem. Men Knast är ju en av Stockholms bästa barer med grym personal.
Utanför Knast dröjer sig en samling kvar i de bekväma solstolarna som utgör rökrutan. Den gulliga röda mattan ligger utrullad och känns lite som en ironisk kommentar till klubbens opretentiösa innandöme. Lyckliga måndagar är långt ifrån den enda klubben som huserar på Knast. Alltifrån Blackie med Tommie X i spetsen till Kornél Kóvacs KKK. Men Gustav har sin posse och sitt manér. Och engagemanget känns igen från alla de övriga projekten han har på sin repertoar och i sitt CV, så det går knappast att ta miste på vem som ligger bakom ståhejet.
–Lyckliga Måndagar är ändå en opretentös liten barklubb. Min andra klubb Flyktsoda på Debaser Medis är en mycket mer ambitiös, stor liveklubb.
Onsdag, Hotell Malmen, Medborgarplatsen, 19:00
Restaurangdelen på Hotell Malmen har så sakteliga börjat fyllas med folk. Malmen som tidigare till viss del var känd som en samlingspunkt för kriminella, prostituerade och dålig pianomusik har antagit en helt annan karaktär. Barklubbar och konserter avlöser varandra i den del som kallas Lilla Hotellbaren och den andra delen rymmer en modern restaurang där svenska och franska moderna klassiker står på menyn. I ett bås i den senare har vi samlat en ansenlig klick av Stockholms krogelit för ett samtal.
Ursäkta stalkervarningen här Kristoffer, men i söndags när jag som bäst försökte få tag på dig tyckte jag att jag såg dig i Tanto?
Kristoffer Ahlbom: Tanto, nej tyvärr inte. Var ligger Tanto?
Gustav Gelin: Det är en jättestor park nere vid Street.
Kristoffer: Nej, jag har nog faktiskt inte varit där.
Hur ofta går du ut på Söder?
Kristoffer: Inte så ofta, men det är inget personligt utan det beror snarare på att jag jobbar runt Stureplan. Senast jag var ute på Söder var för två veckor sedan då jag ordnade en konsert på Debaser.
Gustav: Jag har tänkt på en sak som jag alltid har velat fråga dig.
Kristoffer: Fråga på.
Gustav: På vilket sätt är du släkt med Sören Ahlbom (krogmagnat som bland annat äger Solidaritet, red anm)?
Kristoffer: Inte släkt alls, mig veterligen.
Hur mycket är ni personligen på era egna ställen?
Kristoffer: Alldeles för mycket. Det gäller nog för alla oss här att vi jobbar i princip hela tiden. Dygnet runt, även om det är just på helgerna man är på plats rent fysiskt. Det ligger i mitt eget intresse att ha koll på hur stämningen är och vilka som är där. Man är ju i jobbet 24 timmar om dygnet.
Carl M SundvalL: Vi har väl alla ett antal gäster som känner en trygghet i att man finns på sitt ställe.
Gustav: Om jag kommer in på Gubbrummet till exempel, så känner jag mig helt bortkommen om varken Carl eller någon bartender man känner igen är där.
Robert Hållstrand: Jag tycker egentligen att ett ställe ska leva av sig självt. Om Calle skulle lämna Kåken eller Gubbrummet så kanske det stället går under, eller åtminstone blir det nog inte lika bra. Det är gästerna som ska göra stället. De ska gå dit för att de gillar musiken och stämningen. Då är det bättre att ha kanske 20 profiler än en ensam.
Carl: Jag håller med om att det i förlängningen både är jobbigt och dumt att bygga ett ställe för mycket på sig själv. Det är ju ett praktiskt ärende också. I sommar kommer jag att köra tre ställen samtidigt och det finns tyvärr inte tio Carl M, vilket kanske är tur för världen.
Hur ofta går ni på varandras ställen då?
Sandra Bergman: Det är klart man kollar på andra ställen. Men det är ju mer vilka band och dj:s som de har bokat. Då är det nog snarare andra liknande ställen jag kollar på, mer än de runt Stureplan.
Gustav: Jag ser det inte som konkurrens. Snarare att man hjälps åt att göra Stockholm bättre. Sån är jag. Naiv och tror gott om alla.
Sandra: En period bodde jag i princip på Riche och Berns. Och East varje söndag.
Är söderfolket mer benägna att röra sig inåt Stureplan än vice versa?
Carl: Det finns lika mycket fördomar och idioti åt båda hållen. Till exempel att det bara är brats på Stureplan vilket inte stämmer. Jag tror att det enda som definierar folk på Stureplan är att de tycker att de är lite balla vilket med största sannolikhet finns på Söder också, men kanske inte i samma utsträckning.
Gustav: Min uppfattning är att det finns precis lika snäva söderpuritaner som det finns stureplansdito.
Carl: Rivaliteten har också att göra med vad media skriver om. Idag tror jag att det finns en större ilska från söderhållet gentemot Stureplan än tvärtom. Men på nittiotalet när Expressen skrev om alla de hetaste indiebanden, hade ju stureplansfolket en frustration ditåt.
Gustav: Många ställen på Söder har en uttalad icke-stureplansmentalitet. Till exempel att Debaser river gästlistan vid klockan elva på kvällen.
Kristoffer: Jag tror inte att det sitter i gästlistan eller dress code:en på det sättet utan mer handlar om personen som har hand om stället. Den sätter liksom sin färg på den publiken han vill ha. That goes without saying.
Carl: Vi är som någon form av levande garanter. Om vi står bakom ett ställe vet folk vad de har att förvänta sig. Sedan säger jag inte att detta är en kvalitets- eller kvantitetsgarant.
Gustav: Precis, vad min publik anser vara kvalitet skiljer sig nog från vad din publik anser.
Kristoffer: Det har ju dessutom väldigt mycket att göra med öppettider, och vart femställena finns. Hela det här ordet Stureplan är så överreklamerat.
Gustav: Precis, varför åker folk över trettio ut till Bromma klockan sex på morgonen?
Carl: För att käka E.
Gustav: Inte bara. Mest för att de vill festa vidare. Kruthuset till exempel kör ju grymma fester.
Robert: Kruthuset?
Kristoffer: Det har jag aldrig hört talas om.
Carl: Det är typ rave. Svartklubbar.
Hur viktigt är det med stammisar?
Sandra: Jätteviktigt. Ett ställe som exempelvis Nada bygger ju på sina stammisar.
Robert: Man kan jämföra det med SAS bonuskort. Om man reser sju dagar i veckan måste man ju få någonting för det. Var ligger Nada?
Sandra: Det är gamla Guldapan på Åsögatan.
Robert: Guldapan känner jag såklart till.
Gustav: Utan stammisar kan man lika gärna lägga ner. Även om man ibland kan tycka att vissa är idioter är man ju glad för att de är där, så länge de sköter sig.
Carl: Jag tycker inte att någon av mina gäster är idioter.
Gustav: Eller hur.
Carl: Ironi kommer inte riktigt fram i text, kanske.
Hur får man stammisar då?
Carl: Man tar hand om dem. På olika sätt.
Gustav: Hehe.
Carl: Nästa fråga.
Är det där pointers kommer in?
Kristoffer: När du säger pointer tänker jag på en man som står på en liten låda. Det är inte så vi jobbar idag.
Carl: Om 1 500 personer vill in på ett ställe som tar 400 är det klart att man måste gallra på något sätt.
Sandra: Så är det väl överallt egentligen. Det är klart att det finns folk man prioriterar, sedan kanske det inte går till på samma vis på Söder.
Gustav: Här är det ju först till kvarnen. Plus att folk köar två och två. Inte i en stor klunga.
Carl: Skulle det finnas femställen på Söder, skulle det se annorlunda här med. Det är också en väldig skillnad på diskriminering och selektering. Jag tycker man ska få selektera, men inte diskriminera. Neka någon för
att de har fyrkantiga loafers, men inte för deras etnicitet eller sexualitet.
Hur använder ni er av media?
Kristoffer: Med Hells, Sturecompagniet och V är vi otroligt försiktiga och restriktiva med media. Förutom stureplan.se är det i princip ingenting. Vi säljer heller inte våra bilder vidare. På V till exempel har vi totalt fotoförbud så våra gäster ska kunna festa ostört.
Robert: Vi har ju finest.se som vår egen kanal. Men vi lägger även upp bilder från många andra ställen. Göta Källare här mittemot till exempel.
Carl: Ser jag en dagstidningsfotograf som fotar mina gäster inne på Spy Bar, känner jag mig inte lugn. Jag river inte ut filmen men det är klart att jag säger åt honom. Jag gjorde faktiskt ett projekt för något år sedan där jag fotade alla som fotade. Who watches the watchmen?
Kristoffer: Det är klart att vi är jätteglada om vi får en bild på till exempel Björn Borg från vår nattklubb. Men det säljer bara via vår egen hemsida.
Gustav: Vi har ju inte riktigt samma kändishets som på Stureplan.
Kristoffer: Får jag bryta emellan där, det är ingen kändishets på Stureplan. Det finns alla sorters människor och det finns ställen för alla. Det spänner liksom från The Lab till V.
Vad är skillnaden mellan The Lab och V då?
Kristoffer: Det är väl att drinkarna kostar tre gånger så mycket på V.
Vad är den vanligaste beställningen?
Gustav: Bärs.
Sandra: Öl och Fernet.
Kristoffer: Vodka Red Bull.
Gustav: På Knast serveras inte ens Red Bull.
Robert: Vodka Ramlösa. Och Seaman-shot.
Carl: Jag hörde något om att Stockholm står för 75 procent av konsumtionen av den senare.
Gustav: Då finns det alltså i Ludvika om två år.
Robert: Exakt så.
Carl: Snarare fem.
Hur okej är det att dricka alkohol på sitt eget ställe?
Robert: Jag tror såklart alla här har tagit en drink på sitt ställe.
Carl: Så länge det inte har med säkerhet eller alkoholservering att göra får du vara berusad. Jag brukar säga att det bästa PR-jobbet jag kan göra är att ta ledigt, bli full och göra bort mig.
Gustav: Det handlar inte bara om alkohol. Hela den klubbkultur jag står för kräver att man bjuder mycket på sig själv. Det händer att jag klättrar upp på en högtalare och dansar i bar överkropp.
Kristoffer: Vad är det här för ett ställe, dit vill jag gå.
Gustav: Brukar du göra det?
Kristoffer: Jodå, mycket dans och mycket bar överkropp.
Gustav: Är det så?
Kristoffer: Mycket ironisk är jag. För gästernas skull ska jag nog inte ha bar överkropp.
Carl: Du är en fin människa Gustav, till skillnad från oss stureplanskräk.
Hur viktig är musiken?
Sandra: Musiken är extremt viktig. Det finns få saker som i så stor utsträckning styr vilka som kommer till ett ställe som musiken. Jag skulle nog säga att det är det absolut viktigaste.
Gustav: För mig var det anledningen till att jag började köra klubbar när jag var arton.
Robert: Vi spelar glad musik, sedan spelar det inte så jättestor roll exakt vad det är. Det finns klubbar som har dj:s och det finns klubbar som har folk som står och spelar cd-skivor.
Kristoffer: Musiken är såklart viktig på alla ställen, men det har ju med konceptet att göra vad man lägger tyngdpunkten på. Vissa satsar på stora dj:s och andra på profiler.
Gustav: Det är väl kanske den största skillnaden mellan våra ställen, fokusen på musiken?
Finns det för- och nackdelar med en blandad publik?
Kristoffer: Vad menas med en blandad publik?
Carl: En blandad publik är just en blandad publik. Det är en egen kultur. Den blandade publik-kulturen.
Kristoffer: Någon nämnde brats tidigare. Det finns ingen som är brat längre överhuvudtaget. Det är ett sådant där nittiotalsfenomen till ord. Jag tror om man kollar på V till exempel, som i vissa kretsar anses vara brattigt, så har vi allt ifrån Jonas Åkerlund och Johan Renck till Björn Borg.
Robert: Väldigt bra namn. Om det stämmer.
Vad finns det för fördelar med VIP-rum då?
Robert: Jag har aldrig haft ett VIP-rum.
Gustav: Hade inte Kharma ett VIP-rum?
Kristoffer: Restaurangdelen där till höger.
Robert: Inte med någon vakt.
Carl: Jag gillar inte VIP-rum. När jag startade nya Spy Bar körde vi VIP-rum ett tag som en oas för att skydda den nya publiken från den gamla. Gubbrummet repade jag av för att jag hatar kids.
Kristoffer: Vi kallar V för en nattklubb i nattklubben.
Gustav: Men V är väl ett VIP-rum?
Har ni listor på folk som är portade?
Carl: Den enda jag har portat på livstid är Katrin Zytomierska. Hon är portad från alla mina ställen. Men jag tycker portning nästan kan vara någonting positivt. Det är någonting fint, något man kan vara stolt över.
Gustav: Min kusin Jonas blev portad tre månader för att han sov på Metropolis.
Kristoffer: Höll han sig vaken sedan?
Carl: Portningar är ju som livstidsstraff vilket jag inte heller tror på. Man måste ge folk en ny chans någon gång.
När har Katrin suttit av sin tid då?
Carl: Det är annorlunda.
Onsdag, Nada, åsögatan 140, 22:30
Efter middagen drar jag med mig Kristoffer och Gustav mot Nada där Sandra som också var med under samtalet kvällen till ära bokat in stockholmsbandet Parken. Carl går med oss en liten bit bakom och det är under resten av kvällen något oklart huruvida han är i sällskap med oss eller inte.
–Vad är det där för högt hus, vem bor där? frågar Kristoffer och pekar på skatteskrapan. Jag går naturligtvis på det och står chockad som en fågelholk i vad som känns som en evighet innan han och Carl börjar garva och jag inser att de har gjort sig lustiga över mina fördomar. På vägen till Nada träffar vi en kompis till Gustav som berättar att vi precis missat Parken. Kristoffer ser sig omkring, den här gången inte på skämt varpå jag förklarar att Parken alltså är ett populärt indieband.
–Du sa förresten att det låg ett kvarter bort. En stor skillnad jag kan slå fast mellan Söder och Stureplan är att avståndsbedömningen inte är densamma.
Gustav håller med om att man med stor sannolikhet skulle ha åkt taxi samma sträcka inne i city. Något som förvisso kan ha att göra med labyrinten av enkelriktade gator runt grönsöder.
Vi går in på Nada och Gustav skakar hand med den rocksnygga Hannes i baren medan jag beställer öl och Fernet. Min kanske lite förutfattade bild av Kristoffer förändras omedelbart när han både nailar och gillar att dj:n spelar The Cure. Nada är precis som vanligt fyllt av kondens, söderkids av den något äldre årgången och tatueringar. Samtalsämnet kommer osökt in på festivaler, något Gustav har minst sagt stor erfarenhet av med 15 år på Roskilde och ungefär lika många på Hultsfred. Kristoffer hävdar att han faktiskt också varit på Hultsfred en gång.
–Förvisso var vi inbjudna av cigarettjätten Philip Morris och bodde i villa. Men vi hittade ut på campingen och hängde lite i tälten också. Alla var väldigt trevliga och bjöd på sprit tills någon tappade batterierna ur sin bergsprängare och folk blev som tokiga. Batterier verkar vara hårdvaluta. Det roligaste var ändå alla de där åkbanden man var tvungen att samla på sig för att få drinkar. Jag hade hela underarmen full tillslut.
Kristoffer blir förtjust när jag upplyser honom om att Ulf Lundells son står bara några meter bort och vi kommer såklart in på ämnet kändisar. Han råkar namedroppa Jonas Åkerlund för andra gången och medger att det var medvetet första gången, men kom helt naturligt denna gång. Något generad av att bli påkommen kontrar han dock snabbt med att Gustav är ganska duktig på det själv. Vilket ingen av oss kan säga emot. Gustav försvarar sig.
–Det kan bli lite pinsamt ibland när man faktiskt umgås med en del kända människor och ska återge något de har gjort. Ofta låter det som att man namedroppar när man faktiskt inte gör det. Medvetet i alla fall.
–Verkligen. Alltså Barack Obama sa en så sjuuukt rolig sak igår, typ, svarar Kristoffer.
Vi bestämmer på stående fot att jag ska messa Kristoffer kommande helg och förhoppningsvis bli uppskriven på listan till nattklubben i nattklubben. Det är tydligen så det går till.
–Tar du med dig playmobilfrisyren också? undrar Kristoffer och syftar på vår fotograf. Jag har själv fått namnet Andreas Johnsson Junior, något som börjat bli kutym i de här sammanhangen. När ölen, ramlösan och några Fernet gjort sitt tar jag och Playmobilfrisyren vårt pick, pack och Gustav och dundrar vidare mot Pet Sounds medan Kristoffer och Carl rör sig hemåt Stureplan.
Lördag, Sturecompagniet, Sturegatan 4, 00:30
Utanför Sturecompagniet ringlar kön redan lång. Eller kön är fel ord. Folkmassan utanför repen liknar mer något av ett blomstrande äppelträd, som ligger ner. Det är lönehelg och få ställen i staden är tomma ikväll. Kristoffer har lovat att skriva upp oss på gästlistan så jag tar Johannes under armen och vi sågar oss fram. Vi slussas före kön och möter en något stressad men samlad Kristoffer som trixar in oss till V-trappan. Inne på själva V är det fotoförbud och jag ser hur det kryper i hela kroppen på Johannes när han inte får fota vare sig Magnus Uggla, Anders Timell, idol-juryn eller något annat av de mer eller mindre kända ansiktena som röjer loss på dansgolvet. Klientelet är överlag ovanligt kvinnodominerat vilket höjer tubtoppskvoten rejält. Klockan är ett och lokalen är fuktig av kondens, champagne och svett. Plötsligt dundrar Dallas-signaturen fram ur högtalarna och hela dansgolvet exploderar på nästan exakt samma sätt som det gör på Cliff Barnes klockan elva varje helg.
–När någon gör en beställning för över 15 000 kör vi antingen den här eller Star Wars-signaturen, förklarar Kristoffer och de tomteblossprydda champagnehinkarna svävar ett tag över dansgolvet innan de landar framför upphovsmännen till beställningen och deras katter.
Vi armbågar oss in i dj-båset där residenten John Amatiello regerar. John inleder som tradition varje kväll med Dj Boulevards Point of View och levererar sedan hits som spänner vitt från Nirvana via Daft Punk till Världens bästa Karlsson. Då och då blandas dansmusiken upp med ytterligare en Dallas-signatur och nya tomteblosshinkar svischar förbi. Kristoffers telefon går nu som en teleprompter och meddelandena tickar in fortare än han hinner läsa och radera dem. Trots stressen tar han sig tid att hälsa på alla som vill komma fram och skaka hand och dunka rygg samtidigt som han flänger runt och fixar in folk till höger och vänster. Vi blir insläppta bakvägen till Hells Kitchen där popstjärnan Anders Ljung håller hov i hårdrocksbaren.
–Jag satsar stenhårt på att få till ett möte mellan arbetarklassen och övre medelklassen, förklarar Kristoffer. Hårdrocken kommer så starkt att till och med medelklassen blir intresserad.
Laila Bagge och Andreas Carlsson från idoljuryn verkar hålla med då de stampar takten precis vid en av högtalarna. Klockan börjar närma sig stängning så ett sms senare är vi åter på V. Stärkt av örtspriten vinkar jag lite till Magnus Uggla som inte vinkar tillbaka. Jag rättar till kostymen för en sista vända på dansgolvet som nu kokar till tonerna av Poison och kommer snart på mig själv med att göra fraggeldansen. Den där när man rör på kroppen men armarna är på samma ställe över huvudet. Men jag är knappast ensam så det gör inget. När Uggla går strax innan stängning går vi också. Från taxin hem skickar jag ett anmärkningsvärt rättstavat sms till Kristoffer. ”Tack som fan, jag har fått smak för V.”
Medan jag kämpar mot tröttheten kommer jag att tänka på att vem som helst måste inse att det finns olikheter mellan de båda stadsdelarna, även om de mest är ytliga. Kanske är det vi, du och jag, som upprätthåller skillnaderna och kanske gör vi det av rent förnuft. För hur kul är det med en homogen klubbscen? En scen där alla klär sig lika, musiken är densamma och man känner igen varje ansikte? Visst har vi vår egen värld där vi känner oss som mest bekväma, men till skillnad från 15 år sedan är det nu lättare än någonsin att korsa över till och smälta in i en annan.
