”Skånes konstliv mår skit”

Peter Steen-Christensen 13:14 26 Apr 2023

Som om pandemin inte var nog, så kom hög inflation med allt vad det innebär som lök på laxen. Vi fångade curatorerna för utställningen Spelling slipning ellipsis på Lunds konsthall för att få en förklaring.

Utställningen på Lunds konsthall presenterar en rad stora frågor. Vissa av konstnärerna befinner sig mitt i en global storpolitik, andra i mellanrummet eller marginalen när de lyfter fram en förbisedd berättelse. Spelling slipning ellipsis curatorer Albin Hillervik och Jari Malta berättar att de ville ge plats åt den här komplexiteten och samtidigt göra en vacker och poetisk utställning, något som går att uppleva helt visuellt.

Berätta hur utställningen Spelling slipping ellipsis kom till. Hur kommer det sig att just ni kurerar just det här just nu?
– Konstinstitutionerna arbetar för närvarande med att stärka sin lokala förankring. Vi bjöds in av Lunds konsthall att göra en grupputställning på grund av vårt engagemang i Skånes konstscen: vi är i ständig dialog med konstnärer och fria utställningsplatser och har curaterat för flera av regionens stora institutioner. Albin är till vardags verksamhetsledare för Skånes konstförening i Malmö och Jari frilansar som curator och skribent. När vi fick förfrågan från Lunds konsthall kom vi överens om att bara arbeta med konstnärer vi beundrar.

Många av dessa konstnärer är lokala, men inte alla även om, som det sägs i presentationsmaterialet, ”alla är väl förtrogna med den lokala kontexten”. Vad är den lokala kontexten i det här fallet?
– Konstnärerna bor i Malmö, Köpenhamn, på Møn, i Oslo och Stockholm men vi är verksamma på den regionala konstscenen. Via sina praktiker tittar konstnärerna på andra platser än just där de är verksamma. Det kan handla om technoklubben som fenomen eller en specifik gruva i Peru. Det viktiga för oss i arbetet med utställningen är att titta på hur konsten (och särskilt den abstrakta konsten) kan närma sig främmande sammanhang. Med utställningens många platser ifrågasätter vi själva idén om det lokala.

En röd tråd är att konstnärerna omvandlar berättelser, kroppar och begär till form, ljud och rörelse. Finns det fler genomgående egenskaper hos deltagarna? Och berätta också gärna lite om vilka konstnärerna är och urvalsprocessen.
Utställningen presenterar verk från åtta konstnärer som skiljer sig åt men delar ett intresse för att ta fram konkreta former ur komplexa berättelser. Kroppen är återkommande i utställningen. Fathia Mohidin utforskar hur gymmet transformerar kroppen. Erik Thörnqvist intresserar sig för hur arkitektur och design relaterar till kroppar och begär. Frédéric Gies tar oss till technoklubben som en plats för queera och kollektiva upplevelser. En annan genomgående tråd är användningen av abstraktion. Abstrakta former kan transportera oss till specifika politiska sammanhang, till exempel Linda Lamignans målningar av paraffin som pekar på oljeindustrins konsekvenser eller del Paola Torres Núñez del Prados elektroniska broderier med referenser till ursprungsbefolkningar i Peru. Abstraktion kan också, som i Ester Fleckners träsnittstryck, presentera en queer ingång till sexuell lust och språkliga koder. Utställningen presenterar även olika sätt att arbeta med historia. Sixten Hatfield visar en svit målningar med motiv från en parisisk lesbisk bar i början av 1900-talet och Burcu Sahins poetiska ljudverk reflekterar över familjealbumet, förlust och minne. Samtidigt uppehåller sig konstnärskapen sällan vid ett av dessa ämnen. Hatfield förhåller sig också till kroppen, Thörnqvists skulpturer adresserar även exploateringen av Sápmi, del Prados textilier pekar på förtryck med lång historiska linjer. spelling slipping ellipsis innehåller många lager och vi ville uppehålla oss vid komplexiteten. De gör att besökarna kan gå in i utställningen på en mängd sätt. Man kan betrakta den rent visuellt eller gå djupt ner i konstverken, som var och en för sig innehåller ett helt universum.

Hur mår Skånes konstliv just nu?
Skånes konstliv mår skit. Inflationen med ökade materialkostnader och elpriserna drabbar konstnärer och utställningsrum hårt. I Malmö står flera ateljékollektiv och produktionsplatser inför vräkningar eller kraftiga hyreshöjningar. Dessa platser är grundbultarna i konstens ekosystem. Utan dem har vi inget konstliv. Senaste årets utveckling skapar mycket oro på scenen.

Förutom att vi sett inflation och hårdare ekonomiska villkor, upplever ni att konstscenen ser annorlunda ut på något sätt nu sedan världen återöppnade efter pandemin?
– Det har varit fantastiskt att återse alla besökare men utöver det ser vi inte så stor skillnad. I början av pandemin fanns en vilja och känsla av att nu ställer vi om till en ny världsordning, att det var ett tillfälle att göra oss av med ohållbara strukturer såväl inom som utanför konstvärlden. Men det mesta återgick till hur det var förut, vi fortsätter arbeta efter samma logik. Sen sker alltid små förändringar. Det finns en långsam strävan mot en mer inkluderande och hållbar konstvärld, även om vi verkligen inte är där ännu. Men den utvecklingen är inte kopplad till pandemin.

Slutligen vad har ni för förhoppningar på konståret 2023?
– Att få se fler utställningar och program som engagerar och berör. Mer lust, humor och raseri. Mer pengar till konstnärerna. Fler initiativ för en inkluderande, jämställd och hållbar konstvärld.

Läs även: Stor dansfest i Lund

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!