Snart, kära läsare och tv-tittare, kommer Peter Birros nya serie Upp till kamp på SVT. Mikael Marcimain som regisserade grymt bra Lasermannen har även gjort den här tidsresande serien. Upp till kamp handlar om ett kompisgäng och börjar i ett upproriskt positivt och ganska naivt sextiotal och följer genom ett hårdare sjuttiotal. Men något är helt fel med det här. Jag tittade på den här serien samtidigt som jag läste Maja Lundgrens vendettaroman Myggor och tigrar och kände min egen Infernokris rulla upp i den ekande ihåligheten i min själ som Upp till kamp efterlämnande. Det är som att det skenar iväg på ett sätt som känns katastrofalt i all sin banalitet. Det var ett enda stort ”jaha” efter fyra gånger nittio minuter. För vem försöker de lura med svartvita, grovkorniga tablåer? De här tillrättalagda schematiska ögonblicksshablonerna till bländverk?
Lasermannen var bra för att David Dencik är en lysande skådespelare i sitt livs roll och det var snygga miljöer och ett bra manus. Men Upp till kamp, det är något som inte stämmer med serien. Vill den vara en pastich på sextiotalets och sjuttiotalets skildringar av ungdomar har de möjligtvis lyckats, men till vilken nytta eller glädje för någon? Ska det föreställa en dokumentär som vill berätta om geisten som ungdomarna hade, eller inte hade? Peter Birros manus är inte självgott eller dumt, han vill nog varken glorifiera eller förlöjliga dessa ungdomars drömmar och liv. Men det känns inte genuint någonstans, det känns tvärtom fattigt i sina svepande tidshopp och förment dokumentära känsla. Och det är synd. Manuset är väl medvetet töntigt antar jag, de talar säkert på ett sätt som hade fått publiken att svimma av desperat självigenkännande på sextiotalet.
”Det är dom i kostym. Det värsta är att vi inte får drömma.” Och visst talar Amanda Ooms skånska och David Dencik är såklart fin som gravallvarlig FNL:are och Sverrir Gudnason är nog den nya Ola Rapace. Allt ackompangerat av anakronistisk swindie. Men det spelar ingen roll om folk hade kunnat ha det här som en Fucking Åmål för fyrtio år sedan. Det är med ett märkligt slags sorg jag tänker att det är dåligt och att det kunde åtminstone ha varit provocerande dåligt. Tänk om Richard Hobert regisserat, då kanske jag åtminstone kunnat sätta fingret på vad som gör detta så outhärdligt plågsamt att jag kommer på mig själv skriva en lista på alla mina fiender och hur jag ska hänga ut dem i min briljanta debutroman.
bäst just nu
John Deed
Kanal 9, lördagar
Tv för vuxna skrev Ann-Charlotte Marteus i Expressen. Hon har naturligtvis helt rätt.
Vad blir det för mat?
TV 4, söndagar
Per Morberg skrämmer mig något oerhört. Lisa Förare Winblahd kom genast tillbaka, din umamipassion och nördmani verkar plötsligt sund och inbjudande!
CSI
Kanal 5, måndagar
Jag älskar Gil Grissom och jag älskar att han löser alla fall utan att röra en min.
Lasermannen var bra för att David Dencik är en lysande skådespelare i sitt livs roll och det var snygga miljöer och ett bra manus. Men Upp till kamp, det är något som inte stämmer med serien. Vill den vara en pastich på sextiotalets och sjuttiotalets skildringar av ungdomar har de möjligtvis lyckats, men till vilken nytta eller glädje för någon? Ska det föreställa en dokumentär som vill berätta om geisten som ungdomarna hade, eller inte hade? Peter Birros manus är inte självgott eller dumt, han vill nog varken glorifiera eller förlöjliga dessa ungdomars drömmar och liv. Men det känns inte genuint någonstans, det känns tvärtom fattigt i sina svepande tidshopp och förment dokumentära känsla. Och det är synd. Manuset är väl medvetet töntigt antar jag, de talar säkert på ett sätt som hade fått publiken att svimma av desperat självigenkännande på sextiotalet.
”Det är dom i kostym. Det värsta är att vi inte får drömma.” Och visst talar Amanda Ooms skånska och David Dencik är såklart fin som gravallvarlig FNL:are och Sverrir Gudnason är nog den nya Ola Rapace. Allt ackompangerat av anakronistisk swindie. Men det spelar ingen roll om folk hade kunnat ha det här som en Fucking Åmål för fyrtio år sedan. Det är med ett märkligt slags sorg jag tänker att det är dåligt och att det kunde åtminstone ha varit provocerande dåligt. Tänk om Richard Hobert regisserat, då kanske jag åtminstone kunnat sätta fingret på vad som gör detta så outhärdligt plågsamt att jag kommer på mig själv skriva en lista på alla mina fiender och hur jag ska hänga ut dem i min briljanta debutroman.
bäst just nu
Bäst just nu
John Deed
Kanal 9, lördagar
Tv för vuxna skrev Ann-Charlotte Marteus i Expressen. Hon har naturligtvis helt rätt.
Vad blir det för mat?
TV 4, söndagar
Per Morberg skrämmer mig något oerhört. Lisa Förare Winblahd kom genast tillbaka, din umamipassion och nördmani verkar plötsligt sund och inbjudande!
CSI
Kanal 5, måndagar
Jag älskar Gil Grissom och jag älskar att han löser alla fall utan att röra en min.
Skådespelare:
Stad:
Kategori:
