Så nära får ingen gå

Johan Bergmark har fotograferat musik i 27 år. I sin fantastiskt snygga fotobok Let There Be Rock har han valt ut ett antal bilder från då och nu, och det innebär en av de mäktigaste rockfotoböcker som någonsin publicerats i Sverige. 
- Jag använder kameran att skylla på för att jag ska få träffa folk, konstaterar Johan Bergmark om sitt fotograferande, och nyfikenheten på de musiker han fotograferar lyser starkt igenom i hans bilder. 

Robyn 
– Jag gjorde ett jobb för Kupé, och jag sprang runt och letade miljöer på Östermalm. Jag tog mig in i Hedvig Eleonorakyrkan. Jag ville ha det där mjuka ljuset, men efter ungefär sex knäpp så tappade jag min kamera i backen så att den gick sönder. Det var jättejobbigt att inte veta om det fanns något på de där sex rutorna. Men då fanns det två bra porträtt, varav ett där hon blundar, och det var mina favoritbilder. Här kan du betrakta henne utan att hon betraktar dig tillbaka, och det är speciellt. 

Å ena sidan är Johan Bergmarks porträtt ofta väldigt nära, nästan påträngande. Å andra sidan håller de distans. Weeping Willows blundar, Lou Reed håller för ansiktet, Anna Ternheim skakar på huvudet och Sam Yaffa gömmer sig helt och hållet bakom ett gardin. 
– Jag gillar att gömma folk. Det är rätt kul att börja med den konstiga bilden - ”gå och lägg dig under soffan”. Då blir folk nyfikna och jag får mer tid att fotografera. Och artisten blir avslappnad. Om man ska ta ett tight porträtt är det fantastiskt att be någon blunda. Och så ber man dem öppna ögonen. Då är de i sig själva. 

Jocke Berg
– Det var för en tidning som heter Musikermagasinet. Jag tror att artikeln handlade om låtskriveri, och vi plåtade en jävla massa bilder på stan. Helfigur, färg, svartvitt, porträtt, och jag blev inte nöjd. Inget bra uttryck, ingen bra närvaro. Vi fick inte den kontakten som jag ville ha. Det var bara ett dåligt jobb. 

– När jag stod och framkallade - det var den analoga perioden - blev jag förbannad och knölade ihop bilden, och kastade den. Men jag missade papperskorgen, och när jag så småningom kom ut hade den vecklat ut sig igen på golvet. Då blev den väldigt intressant, det hände något, så jag la den under ett lysrör och tog en ny bild, på bilden. Den är nästan kubistisk, va? Det kanske är så att det är så mycket som stör nu så att man söker sig till hans ögon. 

– Jag älskar misslyckandet. Jag älskar när jag kommer in och de har sagt att jag ska få en timme med bandet, men de vill ut och äta lunch och vill ställa in plåtningen. Då måste man lösa det på två röda sekunder på vägen ut - det är fantastiskt. Ju mer plan jag har, desto sämre bilder tar jag. 

PJ Harvey
– Jag plåtar gärna live med vidvinkel. Då får jag med samspelet med publiken. Jag står hellre på andra eller tredje raden i publiken än i fotodiket. Då får jag med folk framför, händer, armar, så att man förstår att det är som ett spel, som ett stormigt hav fram och tillbaka. Det är ju publiken som gör artisten bra. 

– Det här är ett undantag, för här står jag i fotodiket, och jag hade kommit på en jättebra uppfinning. Jag hade ett monostativ, en pinne, så att jag kunde skicka upp kameran i luften. Fan så smart! Men jag fick typ stryk av alla andra fotografer, för då var min kamera överallt i deras bilder. 

– Då tänkte jag att jag skjuter in hela pinnen utmed scengolvet, så att kameran hamnar under PJ Harvey. Då tittar hon på mig och skakar på fingret. Ok, det respekterar jag, drar tillbaka kameran. Till slut blev jag så till mig av musiken att jag gav upp, plåtade lite bara och kom hem och tänkte att jag har nog inga bilder av PJ Harvey. Så har jag den där. Ljuset är perfekt, armen, att hon har munspelsmicken! Bilden är öm och mjuk, och samtidigt stenhård. Det är så mycket rock! Det är klart att hon ska vara på ramsidan av boken.

Iron & Wine
– Jag är skäggfanatiker, kanske för att jag själv inte kan ha skägg, men jag tycker det är jävligt snyggt. Det är vilt, det är ostyrigt, Jag hade med mig två enkla led-lampor, och så fick hans tour manager lysa honom lite bakifrån i örat och jag höll den andra i min ena hand. Vi står i en städskrubb, för där var det som mörkast. 

– Han tänkte nog att ”vad är detta för en idiot”. Och när jag hade fått den här var jag tvungen att fråga om jag fick dra honom i skägget. 

– Man stannar i de intensiva ögonen, och i hans allvar. I bakhuvudet när jag tar porträtt är jag alltid ute efter att ta en bild som liknar de klassiska fotografierna av han Edward S Curtis, indianfotografen från slutet av 1800-talet. Men egentligen är jag raka motsatsen, jag vill att det ska gå fort - ”smack, vad var det som hände”, och så är jag därifrån med tre bilder. 

Vic Chesnutt
– Han är en av mina musikaliska favoriter, och det är alltid svårt att plåta folk vars musik man älskar. Man vill inte att de ska vara som Lou Reed. 

– Trappan ner till Studion där han skulle spela var jävligt smal, och vi insåg att vi inte kunde bära hans rullstol med Vic i. Så jag fick lyfta upp Vic i famnen och bär ner honom, och när jag är nere ser jag att hans tour manager som skulle komma efter med rullstolen tänder en cigg istället. Där står jag med Vic i famnen, och börjar försöka prata. ”Jaha, läget?”

- Man är jävligt mycket för nära - att stå och hålla en vuxen människa i famnen och föra en diskussion med honom första gången man träffas. Det var märkligt, och intimt. Så när jag satte ner honom i stolen till slut var kontakten klar och etablerad, så hans uttryck bara var där och klart. Ofta kan man känna att man har en relation som lever kvar, trots att det gått väldigt fort att fotografera.

Johnossi
– Jag blev jätteglad när jag fick frågan att plåta pressbilder till Johnossis andra platta, för jag älskade deras första. Vi åkte runt i min bil och letade miljöer i regnet - Filminstitutet, Värtahamnen - och det blev fina bilder, och det saknades någon sån där särskild smack bom krash-bild. ”Fan, vi måste göra om det här imorgon”, tyckte jag, men John sa att det inte gick för att då skulle han dra ut en visdomstand. Det var ju perfekt!

– Vi åkte dit, och när tanden var ute fick Ossi ta på sig tandläkarutrustningen. De skulle ha färgbilder, men det gick inte för John är helt blå i ansiktet. Det är hans riktiga tand som Ossi håller i, och tandläkaren var helt galen. ”Nä, det här känns inte bra, det är inte ok.” Att den är på riktigt gillar jag, och Johnossi gjorde tydligen en t-shirt med bilden.

Peter Björn & John
– Om du bildgooglar Peter Bjorn & John har jag nog tagit 99 procent av bilderna. Jag hatar att plåta i studio, men här hade vi riggat med fond för pressbilder till deras skiva Living Thing. Det blev bara tråkiga bilder, men Helen från skivbolaget var med tillsammans med sin son, så jag föreslog att vi skulle ta med ett levande väsen - barnet - i bilden. Jag har barn i samma storlek, och de älskar att gunga, vara upp och ned och åka karusell, så jag tänkte att vi kunde pröva såhär. Och titta, barnet är ju mest nöjd av alla på bilden, medan John som håller honom tycker att det är jättejobbigt. 

– De gjorde affisch av bilden och använde på turné i världen. I Florida blev de mötta av en demonstration med arga mödrar på flygplatsen, folk som hade sett affischen och tyckte att de skulle lämna staten. Samma sak när Fotografiska museet var nytt, så la jag upp bilden på deras Instagramkonto. Det blev ramaskri där också, folk skulle stämma Fotografiska. Så det är utan tvekan min mest utskällda bild. Men pojken lever och mår bra. Han är 15-ish idag, och han är bjuden på vernissaget. 

Let There Be Rock (Ella Ruth Institutet) finns ute nu, dels i standardformat och dels i deluxe-utförande med både en print av Thåström och en en splitsingel där Fire! spelar Let There Be Rock och Peter Björn & Johns gör sin nyskrivna låt Johan Bergmark. Det finns dessutom en extraordinär specialupplaga med ett stort print att välja bland några av de bästa bilderna.