Så bra var Uje Brandelius på Way Out West

09:56 12 Aug 2019

Hanna Bergström såg Uje Brandelius framföra föreställningen Spring, Uje, spring.

Uje Brandelius Spring, Uje, spring är en lättsam och faktiskt fantastisk start på lördagen och sista dagen av Way Out West. För många låter det antagligen som en mardröm att småfnittra med andra främlingar (främst den äldre generationen Way Out West-besökare, de som inte varit på rave och faktiskt orkar ta sig ut) på träbänkar tidigt på förmiddagen, men det är otroligt mysigt. Ni vet när man ser lite guppande axlar här och var, allt ett resultat av den subjektiva humorn.

I orange och svartrutig jacka tar sig Uje själv an denna komprimerade soloshowsversion av den hyllade showen han tidigare turnerat med. En föreställning som från början bara handlade om livet, kärleken och dagishämtningar - och allt som ska hinnas med däremellan. Något som blev ännu mer påtagligt när Uje diagnostiserades med Parkinsons.

Förutom någon typ av ljudarrangemang med syntar samt ett enkelt skrivbord med en pappersback för drömmar och en för minnen är det tomt på scenen. ”Är det det som är livet?”. Uje ställer sig frågan och tittar mot backen med drömmar. Sedan mot den för minnen innan han för ihop dem båda. Kanske är det kombinationen av dem som utgör livet.

Uje tar sig an drömmarna, de basala och de större, en efter en. Spelar upp dem för publiken. Vi får bevittna Uje framföra djup och svår poesi, en standupföreställning i miniformat som är neurotisk att det inte går att hålla sig för skratt, fejkade telefonsamtal till arbetsförmedlingen för inkomstbortfall – allt med glimten i ögat, givetvis. Han radar upp fler drömmar ifrån högen ”vara med i flamenco-SM, lära mig sumerisk kilskrift, starta en boxningsklubb för ungdomar på glid, tränga in i den svenska visskatten på allvar, göra en klädkollektion med Göran Greider och bli vass på scrapbooking”, för att bränna ett par. Huruvida de är drömmar förankrade i verkligheten eller inte lär vi inte få veta, men kanske är det de till synes mest oväsentliga drömmarna som i slutändan som bäst påminner oss om hur vår tid här på jorden är så begränsad.

Showen lever upp till alla förväntningar och är både oklar och övertydlig samtidigt. Det är smärtsamt och roligt, som alltid när man vet att någon delvis lider men gör enormt mycket av det. För det är just på gränsen till det allvarliga som showen känns som allra mest.

”Här kommer livet, och du fattar ingenting” sjunger en kvinnlig röst ut ur högtalarna när Uje pratar om sin sjukdom. Uje skämtar gång på gång om den. Skämtar också om att man väl egentligen inte får skämta om sjukdom trots att den är självupplevd. Om och om igen, efter vart och ett av sjukdomsskämten, upprepas sången med orden som gör den begränsade verkligheten påtagligt verklig.

”Här kommer livet, och du fattar ingenting”.

Hos någon kommer mellan skrattet en tår, och kanske är de orden för alla besökare en viktig påminnelse om att vi kanske faktiskt inte vet vad som gör oss bäst i livet medan alla val bara finns där, obegränsade. 

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 
0 Kommentera

Fler artiklar

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!