Få hiphopartister är fortfarande relevanta 15 år in i sina karriärer. The RZA är en av dem.
Jag var 13 när min storebror spelade upp en låt för mig på ett kassettband. Wu-Tang Clan Ain’t Nothing To Fuck With. Låten brummade och gnisslade av märkliga ljud, en samplad röst från en gammal film härmades av en hotfull ung man som kallade sig för the RZA, allt var ljuvligt kaos, refrängen skanderades som i ett upplopp. I sticket rider the RZA på en häst genom en häftig storm, rustad för krig. Han hjälper Method Man upp för att låta honom ta hand om sista versen. Det låter som invasionen av Normandie. Och på sätt och vis var det också det — Wu-Tang Clans debutalbum Enter the Wu-Tang/36 Chambers räddade New Yorks hårda hiphopscen från att glömmas bort i en tid då tillbakalutad g-funk var grejen.
Resten är historia. New York stod i centrum ända till millennieskiftet, Wu-Tang Clan blev nittiotalets största hiphopgrupp, och ledaren the RZA hyllades för sina unika och nyskapande produktioner. Att han började fiffla med filmmusik var föga överraskande — hans låtar hade alltid varit filmiska och suggestiva. Men med tiden dalade Wu-Tangs popularitet, och när New Yorks hiphopscen tvingades se sig omsprungna av sydstaternas energiska artister i mitten av detta decennium var the RZA:s storhetstid ett minne blott.
Förra året gjorde klanen, minus den bortgångne Ol’ Dirty Bastard (RZA:s kusin), ett comebackförsök med albumet 8 Diagrams som fick ett ljummet mottagande. RZA hade utvecklats till en producent som lärt sig spela instrument och skriva noter, att arrangera och bygga från grunden, att själv skapa de sound han tidigare var tvungen att sampla. I sommar ger han ut ett nytt soloalbum under sitt alias Bobby Digital, Digi Snacks, och jag ringde upp honom för att snacka om det. Ett halvt liv av Wu-lyssnande gör att man blir förväntansfull, och jag blir ganska knäckt när det fortfarande tutar upptaget efter att jag försökt ringa i över en timme. Men så plötsligt svarar han, och jag blir lika lycklig som en Morrissey-intervjuande CRB.
RZA, du är bland de största genierna och visionärerna när det gäller att göra beats, bara Marley Marl och Timbaland har bidragit med lika mycket som du.
–Well, I don’t know about that.
När det gäller texterna har du två ansikten. Dels de mystiska, gåtfulla RZA-texterna och dels science fiction-blaxploitation-superhjälten Bobby Digital. Din nya skiva Digi Snacks är den tredje Bobby Digital-skivan, och jag får känslan av att du hellre gör sådana skivor för att det är enklare och mindre krävande för dig som artist?
–Absolut inte! Bobby Digital är också en sida av mig, det är texter och låtar som jag måste få ur mig.
På den första Bobby Digital-skivan var tematiken väldigt tydlig. Nu har den blivit mer lös, ibland tänker man inte på att berättar-jaget är Bobby Digital, eller också har han förändrats.
–Ja, jag vill att min karaktär ska utvecklas. Jag ser honom som en karaktär i en film — du vet, jag spelade polis i American Gangster, det var en roll som var långt ifrån vem jag var men som var rolig att spela. Jag ser på Bobby Digital på samma sätt, det är en karaktär som jag både spelar och regisserar.
Beatsen på Digi Snacks är härligt experimentella, och de är mer varierade och lekfulla än dina beats på den senaste Wu-Tang-skivan. Vad beror det på? Känner du en frihet när du inte måste leva upp till kraven på det typiska Wu-soundet?
–Definitivt, jag känner en enorm frihet, jag har kul i studion hela tiden. Och jag tänker på ODB och inspireras av honom, hur han var som artist, så totalt fri, förstår du vad jag menar?
Det var han verkligen. Det är en tragedi att han inte är med oss längre. Han var en unik artist, han höll inte tillbaka någonting. Så många rappare snackar om att vara äkta, men ingen har varit så naken och rå som ODB var.
–Exakt. Han var ett geni.
En av låtarna på den nya skivan, Straight Out the Block, är producerad av David Banner, vilket kommer som en överraskning för många. Gillar du dirty south-soundet?
–Jag menar, jag gillar ju att gå till klubben som vem som helst. Jag gillar att dansa och ha kul.
Gör du? Jag trodde alltid att ditt sound var ett alternativ till klubbsoundet.
–Visst är det ett alternativ, men jag vill göra skivor som alla kan gilla. Det behövs lite bredd. Och jag gillar David Banner, han var en cool dude. Han gjorde inte bara beatet, han producerade mig. Han hade många idéer, han pitchade ner min röst... massa grejer.
Är det inte svårt för dig, som själv är producent och perfektionist i studion, att ta order av andra?
–Nej, jag är ju en artist också, jag är en MC. Det är kul att bli producerad av andra ibland och få koncentrera sig på texterna till hundra procent.
Nästa år fyller du 40. Jag utgår från att du fortsätter göra musik och ge ut skivor en lång tid framöver, men kommer du alltid att göra det för samma publik? Finns det någon mening med att tävla med tjugoåriga artister som gör hiphop för klubbarna?
–Nej, men jag menar, jag tävlar ju inte med dem. Det är bra att de finns, det är bra att hiphop är stort och att det finns plats för alla, men jag tänker helt annorlunda än dem när jag gör musik. De gör skivor i trä, jag gör skivor av stål! Förstår du vad jag menar? Jag vill göra skivor som folk kommer att lyssna på länge, som kommer att leva kvar, som Marvin Gayes What’s Going On?
Intressant att du nämner den skivan, för just soulmusiken och kärleken till den har följt dig genom hela din karriär. Vad tror du det beror på, varför tilltalar den dig så mycket?
–För att soul handlar om smärta, och jag kan identifiera mig med den smärtan. Dessutom känner jag lite att det är min plikt att sprida artister som Wendy René eller Syl Johnson till en större publik, de kanske inte skulle ha hört de här fantastiska låtarna om jag inte samplat dem.
Thea van Seijen som sjunger på många låtar på Digi Snacks låter som en korsning mellan Erykah Badu och Chrisette Michele.
–Hon har en riktigt fin röst. Vi håller på att jobba på hennes debutalbum nu, jag skriver låtarna och hon sjunger dem. Det är första gången som jag skriver riktiga låtar.
Oj? Alltså riktiga sånger? Vers och refräng och kärlekstexter?
–Ja. Jag har inte vågat skriva sådant innan, men nu är det dags. När jag var ung hade jag bara en massa aggressivitet i mig som ville ut, det var det enda som hördes i mina texter. Nu vill jag skriva även om andra känslor.
Jag tycker det skulle vara roligt om du prövade att göra helt instrumental musik. Har du hört J Dillas Donuts?
–J Dilla var grym. Men jag gör all sorts musik, jag har hur mycket som helst. Lyssna på nästa Afro Samurai-soundtrack, jag har många instrumentallåtar där.
Sista frågan. Du har ju alltid varit fascinerad av schack, vilken är din favoritpjäs?
–Favorit… schackpjäs?
RZA blir tyst i en sekund. Sedan hör man nästan leendet när han säger:
–The king, man! Gotta be the king.
Topp 10 RZA-album
1. Raekwon
Only Built 4 Cuban Linx
2. Wu-Tang Clan
Enter the Wu-Tang/36 Chambers
3. GZA
Liquid Swords
4. The RZA
Music From the Motion Picture Ghost Dog: The Way of the Samurai
5. Ghostface Killah
Ironman
6. Wu-Tang Clan
Wu-Tang Forever
7. Method Man
Tical
8. Bobby Digital
Digi Snacks
9. Ol’ Dirty Bastard
Return to the 36 Chambers: The Dirty Version
10. Wu-Tang Clan
8 Diagrams
