Tv-serien Run som till synes handlar om en urspårad medelålderskris hotar att väcka gymnasieexistentialisten i dig.
Spring.
Det är så det börjar. Ett ord i ett sms.
Ruby Richardsson sitter i sin bil med en hoprullad yogamatta i famnen. Hon väntar på något. När som helst nu. Hon knyter upp scarfen runt sin hals – den är en relik som representerar hennes gamla jag. Den hon var, inte den hon är på väg att bli. Mobilen plingar till. Det är från honom.
Spring.
I den romantiska thrillerkomedin Run springer Ruby Richardson från sitt liv. Hon fattar det drastiska beslutet att lämna allt bakom sig: make, barn, allt som har definierat henne fram till nu. Och hon gör det för att träffa honom. Billy.
Hon har inte sett honom sedan de gjorde slut vid 19 års ålder, men redan då slöt de en pakt. Om någon av dem i framtiden messar ”spring” till den andra, och den andra i sin tur svarar med ett ”spring”, då lämnar de allt för varandra.
Om du frågat mig för en månad sedan vad Run handlar om så skulle jag svara en urspårad medelålderskris. En sådan man kan få när man har hela livet klart för sig; partner, barn, ett stadigt jobb och en tydligt utstakad horisont framför sig. En sådan som drabbar dig som en force majeure när livet känns tryggt, stabilt och själsdödande tråkigt.
Men mitt i en pågående global pandemi, allmän hysteri och ekonomisk kollaps har Run muterats till något större. När vi tvingas spendera våra liv i karantän och socialt distanserade från varandra börjar vi tänka på saker vi inte borde tänka på. Som: Vem är jag? Vem är jag – egentligen?
Det är den här typen av gymnasial "woah dude!"-existentialism som får parkettgolvet att öppna sig under dina fötter och avslöja en bottenlös avgrund. Och som en tysk filosof en gång sa: du ger fan i att kolla ner i den där jävla avgrunden!
Ändå gör du det, eftersom du är uttråkad. För när du har sett alla tv-serier, spelat alla spel, lästa alla böcker, tröttnat på din partner och dessutom riskerar att förlora jobbet. Ja, det är då du börjar grubbla på meningen med livet.
Run har såklart inget att göra med varken corona eller karantän, men det kommer att klumpas samman med det på samma sätt som all halvpolitisk popkultur sedan 2016 kallats ”bitsk Trump-kritik”. För helt plötsligt var allt en ”samtidssatir” som ”sa något” om ”vår tid”. Inte minst The handmaid’s tale vars superkristna dunderdystopi kom att representera Trumps Amerika – trots att Trump kan vara den mest sekulära presidenten som USA någonsin haft. Men när vi sitter i skiten kan vi inte hjälpa det – vi ser tecken i allt.
När du sitter ensamma på din kammare, mätt på konservburksbönor och iklädd svettsolkiga mjukisbyxor kommer Run att väcka något som slumrar i dig. Du kommer att se dig omkring och mötas av dina hamstrade toapappersbalar och jättehögar med konserverade minimajs och du kommer att fråga dig: är detta allt?
Run har premiär på HBO Nordic den 13 april.
