Vi som har samlats under Linnétältets tak har åtminstone två saker gemensamt.
1) Vi föredrar att inte bli marinerade av spöregn. 2) Vi tycker att Kendrick Lamars jazziga To Pimp A Butterfly behövde fler minutlånga saxofonsolon.
Det är ganska få som valde bort James Bays ”blek kille med hatt och gitarr”-pop till förmån för Kamasi Washingtons ambulerande jazz- och funkapokalyps. Men när den larvigt begåvade tenorsaxofonisten blåser ut sin själ genom sitt mässingsinstrument rådet det inga tvivel om vilka som valde rätt.
För en jazz-n00b som jag blir framträdandet stundtals lite för avantgarde med sina utdragna improvisationer, med större fokus på hantverksskicklighet än lyssningsbarhet. Däremot är det svårt att inte knockas när Kamasi bjuder upp sin far på scen, som svarar med ett klarinettsolo som får benen att vika sig.
