Av Sindre Kartvedt, nummer 2, 1996
Jättesuccén Pulp fiction har öppnat dörrarna till Hollywood för en hel generation unga filmskapare. Den har hittat nya vägar för den konstnärliga friheten, och kommer att prägla amerikansk film i lika hög grad som till exempel Scorsese och Coppola gjorde. Men har de egentligen något att säga, och vilka är de; de nya kungarna i Hollywood?
När detta läses är årets Sundance-festival över, och nya filmskapare är på väg att få sitt genombrott. Robert Redfords från början anspråkslösa filmfestival för den oberoende amerikanska filmbranschen har under 90-talet blivit lika viktig för amerikansk film som Cannes är för resten av världen. Varje festival har genererat ett antal nya förmågor, och årets är inget undantag. De oberoende filmarna har invaderat Hollywood, och sprider sig till mainstream-produktionen som aldrig förr.
– Det är bra tider i filmbranschen för unga regissörer, menar De misstänktas regissör Bryan Singer. I alla fall om du gör film om män i kostym som skjuter varandra på slutet, tillägger han, väl medveten om att Pulp fiction, Robert Rodriguez Desperado och hans egen film – hittills de största kassasuccéerna från dem som vi kan kalla Pulp-gene rationen – alla tillfredsställer dessa kriterier. Lägg till mängder med färgstark dialog, en förkärlek för att bryta genregränserna, frikostigt med tung ammunition och Steve Buscemi och Christopher Walken i biroller, och du har amerikansk film anno 1995.
Vi kallar dem Pulp-generationen därför att de till stor del har Quentin Tarantinos mega-hit Pulp fiction att tacka för sin framgång – och för att de utan att skämmas hämtar sin inspiration ur populärkulturens undre regioner, som verkar vara den enda kultur de känner till. I brist på bättre beteckning kan vi också kalla dem Hollywoods första postmodernistiska generation, och de blir fler och fler; Tarantino, Rodriguez, Bryan Singer, Edward Bums (The brothers McMullen), Todd Haynes (Safe, Poison), Tom De Cillo (Living in oblivion), Tom Kalin (Swoon).
John Dahls neo-noir (Red rock west, En kvinnas list) hör också hit. Likaså kvinnor som Stacy Cochran (My new gun) och Allison Anders (Gas, food, lodging, Mi vida loca) och de svarta tvillingbröderna Allén och Albert Hughes (Dead presidents). I bakgrunden ruvar äldre kollegor som Kathryn Bigelow (Strange days), Joel och Ethan Coen, och amerikansk films bete noir, Abel Ferrara (King of New York, Den korrumperade snuten), och vid sidan av dem ett gäng mer väluppfostrade pratmakare i Woody Allen/John Cassa-vetesskolan; Hal Hartley, Richard Linklater, Rob Weiss och Whit Stillman.
Utan skyddsnät
Pulp fiction bröt igenom det vattentäta skottet mellan smal och bred film, mellan konst och kommers i Hollywood, och upphöjde Quentin Tarantino till en av de få i filmbranschens makthierarki som får göra så kallade "vanity projects"; alltså att bolagen låter en känd skådespelare eller regissör genomföra ett önskeprojekt. Poängen är inte i första hand att tjäna pengar utan att blidka stjärnan. I sin nya film Four rooms valde Tarantino som vanligt att göra film tillsammans med sina vänner; Roberto Rodriguez, Allison Anders och Alexander Rockwell (In the soup). Konceptet var en nyårsafton på ett hotell med Tim Roths piccolo som guide; de fyra filmskaparna fick härja fritt i var sitt rum.
Lyckade antologifilmer kan väl räknas på långfingrarna. Men Four rooms är be tydelsefull framför allt för att den över huvud taget blev gjord. Plötsligt fanns en vilja i Hollywood att låta fyra unga filmskapare tumla om utan skyddsnät; något vi inte sett se dan Francis Coppola och Michael Cimino fick storhetsvansinne och sprängde banken med projekt som Cotton club och Heavens gate och därmed raserade det kreativa förtroende som filmskapare byggt upp i Hollywood under 70-talet. Sedan dess har Hollywood hållit stramt i tyglarna, och gett sista ordet till testpubliken – inte konstnärerna.
– Jag har inskrivet i kontraktet att jag har egen "cut", berättar en ganska förbluffad Allison Anders om sin sekvens i Four rooms. En "final cut" är ett privilegium som vanligtvis bara beviljas de allra största, och företrädesvis de regissörer vars kommersiella fingertoppskänsla reducerar privilegiet till en statussymbol.
– Martin Scorsese hade inte "final cut" i sitt kontrakt till Tjuren från Bronx. Han fick ut sin film tack vare att hans producent, Irwin Winkler, gav sitt samtycke.
Anders, vars kommande film produceras av Scorsese, skakar på huvudet.
– Jag har en känsla av att det dröjer länge till jag får göra en egen film igen, ler hon. Väldigt länge...
Som producent till Anders senaste film Grace of my heart är det ironiskt nog Martin Scorsese som har ”final cut”, något som Anders inte verkar ha något emot. Hon befinner sig nämligen i en drömposition jämfört med sina samtida kollegor, för vilka just Martin Scorsese är förebild nummer ett. Om en dryg tredjedel av den oberoende amerikanska filmen just nu består av tarantinoider, det vill säga ord- och blodsprutande gangsterfilmer, så består en annan tredjedel av variationer på Scorseses genombrottsfilm Dödspolarna - se till exempel Nick Gomez Laws of Gravity, James Grays Little Odessa, Michael Correntes Federal Hill och Hughes-tvillingarnas Menace II society.
För Pulp-generationen verkar nämligen Scorsese, i högre grad än sina generationskamrater, representera konstnärlig integritet, något som de anser kan mätas i antal liter blod som tillåts spruta på duken. En förenkling, okej, men Scorseses karriärslånga kamp utanför Hollywoods finare kretsar är fortfarande en stor inspirationskälla för många, och den gör att man har överseende med mer salongsfähiga bolagsprojekt som The color of money och Cape fear. Pulp-generationen har nämligen mycket lite till övers för de stora bolagens sätt att värdera filmskapande.
– Varför skulle jag välja att jobba vid ett löpande band, vilket de stora bolagsfilmerna innebär? undrar Robert Rodriguez, vars film Desperado, med en budget på ynka sju miljoner dollar, var Sony Pictures mest lukrativa film 1995.
– Jag gillar att göra film. Men ingen på bolaget fattar det eftersom de inte själva gör film. De förstår inte att jag vill klippa min egen film! Men varför skulle jag betala någon annan för att göra allt det roliga? säger en förundrad Rodriguez, som tvingades strida med Sony för att få delta i alla produktionsetapper av Desperado.
– Om jag skulle låta andra göra jobbet åt mig, vore det som att kalla sig kock när allt man gör är att handla råvarorna, medan andra lagar maten.
Ändrade regler
Den punkinspirerade gör-det-själv-filosofin är djupt rotad i Pulp-generationen, som hittills inte har bolagen att tacka för sina succéer. Robert Rodriguez står i det avseendet i en klass för sig, efter att ha gjort sensationen El Mariachi så gott som själv; manus, regi, produktion, kamera, klippning och så vidare.
– Det enda vi fyra bakom Four rooms egentligen har gemensamt, är att ingen av oss var förutbestämd att göra film. Quentin kom inte från någon dyr filmskola, utan från en videobutik. Alex Rockwell är en udda typ från New York. Jag är den äldste av sju mexikansk-amerikanska syskon från Texas. Och Allison är en ensamstående mor som gick på socialhjälp för några år sedan. Hollywood har inte precis rullat ut röda mattan för folk som oss, menar Rodriguez torrt.
Allison Anders ler när hon hör sin kollegas slutsats.
– Det är antagligen sant. Stilistiskt har vi i varje fall inte mycket gemensamt. Men vi kommer alla fyra från lägre medelklass. Å andra sidan; vem hör egentligen hemma i Hollywood? Ingen av de stora filmskaparna hade något fruktbart förhållande till bolagen. Orson Welles fick aldrig ”final cut” efter Citizen Kane. Inte heller Sam Packinpah. Jean Renoir blev utköpt från det kontrakt han hade med sitt bolag.
Vad man ofta glömmer bort i den här diskussionen är att Hollywood, som institution, inte har något antagonistiskt förhållande till oberoende film. Hollywood har bara en fiende i världen, och det är ekonomiskt underskott. Så när oberoende filmer under 90-talet inte bara visat sig vara livskraftiga rent ekonomiskt, utan till och med i vissa fall som Pulp fiction, Desperado och De misstänkta blivit enorma kassasuccéer, så är upphovsmännen – för det är fortfarande män det handlar om – mer än välkomna till förstadivisionen.
Dessa filmer har visat att det finns en stor publik till andra typer av filmer än Waterworld; en publik som inte kräver spektakulära fyrverkerier för 100 miljoner dollar för att låta sig frestas till ett biobesök. Och ingenting kunde glädja Hollywood mer; under de två senaste åren har varje bolag med självrespekt skaffat sig ett eget indie-bolag, populärt kallade art-boutiques. Antingen genom att köpa en redan existerande enhet, en tendens som började när Disney för två år sedan köpte upp independentbolaget Miramax för 60 miljoner dollar, eller genom att starta ett eget dotterbolag, som till exempel 20th Century Fox art-boutique Fox 2000. Idag finns bara ett fåtal fristående bolag kvar, och när nu ett bolag som Miramax har hela Disneys reklambudget i ryggen, och så mycket kapital de behöver till sina produktioner, har de fortfarande fristående bolagen ännu svårare att klara konkurrensen. Men huruvida storbolagens uppköp av indiebolag betyder en nära förestående urvattning av den typ av film som från början lockade dem, är en öppen fråga. Just nu njuter Pulp-generationen ett överraskande stort förtroende i mainstream-branschen.
– När jag kom hit från Texas efter all uppmärksamhet kring El Mariachi insåg jag att mitt första uppdrag var att skriva om reglerna. Man förklarade för mig att det fanns två vägar att gå. Antingen kunde jag göra storbudgetfilmer som alla vill se, eller lågbudgetfilmer som bara ses av kritikerna. Men det är när den ekonomiska insatsen blir för hög, som den egna kontrollen minskar. Tricket är att göra små filmer som ingen förväntar sig något av. Så istället gjorde vi Pulp fiction och Desperado, som gjordes för ungefär 10 miljoner dollar, men som är lika stora som filmer med tiodubbel budget, berättar en stolt Robert Rodriguez, som till våren börjar spela in Zorro, också den med Antonio Banderas i huvudrollen – men denna gång med Steven Spielberg och Amblin Entertainment i ryggen.
Desperado hade premiär på 2 000 biografer i USA, precis som de stora actionfilmerna. Därmed hade bolaget fått en stor, bred produkt till samma kostnad som de med glädje skulle lagt ner på en liten, smal film. Och filmbranschen fick en ny nisch; stora independentfilmer, som inte fanns för tio år sedan.
Ny världsbild
Rodriguez anspråkslösa ambitioner berör en central aspekt på Pulp-generationens alster – nämligen den skenbara frånvaron av ett djupare personligt engagemang från filmskaparens sida. För medan till exempel Martin Scorseses filmer alltid genomsyras av den ångest och de kval som bottnar i hans katolska uppväxt – han beskriver sin filmkonst som ett försök att förena köttet med anden – är det svårt att peka på motsvarande engagemang i Pulp-generationens arbete. Undertecknad har intervjuat ett tiotal filmskapare i denna åldersgrupp under senare år, och bara ett fåtal av dem – framför allt kvinnor och svarta – har något tillfredsställande svar på varför de vill göra film.
– Både Quentin och jag får mycket kritik för att vi inte gör film om "verkligheten". Vi vet bägge att allt vi gör är extremt personligt för oss, men hittills har vi gömt dessa element inne i filmen. Jag ser ingen poäng i att blotta själen för hela världen, säger Rodriguez, och verkar rysa vid tanken.
– Vissa gör film för att driva ut sina egna demoner, och ger fan i om någon ser dem eller gillar dem. Det är inte min grej. Jag gillar underhållande film, och då försöker jag göra sådan. Alla behöver inte tycka om det. Men den enda definitionen på misslyckande som jag kan tänka mig är att göra en film som ingen tycker om. Och det enda sättet att gardera sig mot det är att göra en film man själv gillar – då är det minst en som inte lämnar biografen...
Bryan Singer, vars De misstänkta är en bländande uppvisning i teknik och visuellt tänkande, blir också svaret skyldig.
– Just nu är det tillräckligt för mig att försöka återskapa de kickar jag själv upplevde som liten pojke på bio. Med åren kommer jag väl att tillägna mig mer livserfarenhet, vilket förhoppningsvis kommer att märkas i mina filmer. De filmer jag beundrar mest bygger på livserfarenhet. Men hittills har jag inte gjort så mycket annat än att försöka att få göra film, svarar 28-årige Singer uppriktigt. Allison Anders har å andra sidan aldrig förnekat sitt personliga engagemang i filmerna Mt vida loca och Gasjood, lodging.
– Jag tror både Robert och Quentin kommer att göra mer personliga filmer i framtiden. Samtidigt verkar ett genuint personligt engagemang anses vara lite pinsamt. Men jag tycker att Quentins sekvens i Four rooms helt klart är det mest personliga han har gjort hittills. När man känner honom så väl som jag gör, lägger man märke till det, och man blir rörd. Han säger att han ska utveckla den biten, och det gläder mig. Inte för att man är tvungen att ha ett personligt engagemang som filmskapare, men jag föredrar det. Det är en stor skillnad mellan passion och tvångstanke. Det finns massor av filmskapare som drivs av sina ambitioner, men när det kommer till kritan är deras arbeten väldigt ihåliga. Men Quentin är en passionerad filmskapare, och en passion som hans kan bara komma ur ett behov av att bli sedd och förstådd, och att förstå sig själv.
Ett av kännetecknen på dagens unga filmskapare är en världsbild vi kan kalla lateral – den diametrala motsatsen till den kulturuppfattning vi har använt oss av sedan renässansen, som är en vertikal pyramid, organiserad efter gällande kriterier för så kallad kvalitet. Men Pulp-generationen, och deras jämnåriga, verkar fullständigt ignorera denna rangordning. Alla katter är grå, och ingenting är bättre än det andra. Inte ens filmupplevelsens klassiska struktur är helig; Robert Rodriguez gjorde Desperado som flera mer eller mindre självständiga actionsekvenser med tanke på laserdisc-entusiaster.
– När jag hälsar på Quentin, slutar det alltid med att vi kollar på film, men vi har aldrig tid att se en hel. Vi tittar bara på några scener här och där, berättar Rodriguez.
"One man's trash is another man's treasure", mässar Quentin Tarantino, som vägrar att värdera den tillfredställelse han får ut av Jean-Luc Godards filmer högre än den han får av en gammal amerikansk komediserie som The Brady bunch. När han jobbade i videobutik sorterade han filmerna i alfabetisk ordning. Robert Rodriguez, som anser att The Road Warrior är en gammal film, avvisar behovet av recensenter och hela den konventionella kulturuppfattningen. Han har skrivit en bok om inspelningen av El Mariachi, och kallade den Rebel without a crew. Vad är det han opponerar sig mot?
– Äh, det är bara titeln på boken, säger han kort. En cool ordlek, helt enkelt.
Utan någon ordnad intellektuell eller analytisk princip, orienterar sig Pulp-generationen istället med ryggmärgen; om det känns cool, är det cool, och med det försvarar de sin existens. Rodriguez 20 minuter långa sekvens i Four rooms innehåller 600 klipp, och är rappare än en genomsnittlig rockvideo – vilket gör den till en rent fysisk upplevelse. Både Rodriguez, Tarantino och Singer medger att de till stor del är ute efter att återskapa just den nästan fysiska filmupplevelse de själva hade i barndomens biofåtöljer, och de hyser tillräckligt stor misstro mot konventionellt språk och analys för att tycka att det är irrelevant i dessa sammanhang. Det som driver dem är den form som gav dem den ursprungliga kicken, inte nödvändigtvis innehållet – vilket de verkar anta ska komma av sig själv om de bara får formen att stämma.
Detta är ingen helt ny idé i amerikansk film; David Lynch och Joel och Ethan Coen har under de senaste 15 åren befunnit sig i en motsvarande terräng. Pulp-generationen tillför emellertid ett spännande, kanske omedvetet, psykologiskt element: Den undermedvetna påverkan de utsattes för i biomörkret under sin uppväxt. Till skillnad från många äldre regissörer som hade sina första monumentala gåshudsupplevelser ansikte mot ansikte med Lawrence av Arabien och andra freudianska efterkrigsepos, utfodra-des unge Quentin, Robert och Bryan med 70-talets Hollywoodfilm, en epok som framför allt karakteriserades av anti-romantisk fatalism och brutal existentialism i upphöjda genrefilmer.
– Den första film jag såg var Magnumfor-ce, mindes manusförfattaren till Things to do in Denver when you're dead, Scott Rosenberg, i Entertainment Weekly nyligen.
– Dagen efter såg jag Benknäckargänget. Det var den typen av filmer jag växte upp med, och få av dem hade "happy endings". Faye Dunaway blir faktiskt skjuten genom ögat i Chinatown, påminner han. Filmer som dessa, The French connection, Dirty Harry och En satans eftermiddag har därmed, på gott och ont, varit mer tongivande i utformningen av Pulp-generationens estetik än De sju samurajerna eller Döden i Venedig. När Robert och Quentin gick på vuxenfilm för första gången, var det I nattens mörker som visades, inte Lawrence av Arabien.
Vem, ska dö?
Det är ett namn från 70-talets regigeneration som sticker ut som Pulp-generationens egentlige Gudfar – och det är inte Scorsese. När kritikerna anklagar Pulp Fiction och dess genrekollegor för att vara ihåliga hantverk som uteslutande refererar till filmens värld och medium — kompletterade med en cynisk manipulation som leder till människoförakt och känslomässig avtrubbning — är det något som de redan anklagat Brian De Palma för under de senaste 25 åren. I filmbranschens finrum anses De Palmas filmproduktion ha något tarvligt över sig, en äcklig bismak som ständigt placerar honom inom parentes när man diskuterar 70-talets filmskolegeneration med namn som Francis Ford Coppola, Martin Scorsese, Michael Cimino, William Friedkin, George Lucas och Steven Spielberg.
Medan Coppola upphöjde Mario Puzos kioskroman till ett episkt verk med shakespeareska övertoner, och Scorsese ständigt ikläder sina skumma gangsters en helig, katolsk mantel, har Brian De Palma aldrig ansträngt sig för att lyfta sitt arbete — som i bästa fall liknar Hitchcocks alster — ur rännstenen. Det är symptomatiskt att till exempel Tarantino föredrar De Palmas Vittnet måste tystas framför Michelangelo Antonionis förlaga Blow-up – förstoringen, precis som han hävdar att Jim McBrides Till sista andetaget med Richard Gere är en coolare film än Jean-Luc Godards originalfilm med samma namn.
En av de mest positiva aspekterna på Pulpgenerationens intrång i Hollywood är att de, förutom att de får göra sina egna filmer, också verkar ha vidgat ramarna för Hollywoods mainstreamproduktion. Beväpnade med den råa estetiken från 70-talets guldålder finns det plötsligt en anledning att göra seriös film igen – och med seriös film menar undertecknad filmer där handling och persongalleri dikteras av manusets interna logik, inte marknadsundersökningar. Ett manus är inte längre dödfött om en av huvudpersonerna dör istället för hjältens överflödiga (läs: svarta eller kvinnliga) partner. Filmer som Seven, Terry Gilliams 12 monkeys och Michael Manns episka mästerverk Heat skulle inte ha funnits för tre-fyra år sedan.
Alla är inte lika begeistrade över det här. Filmer som Seven och Pulp fiction verkar tänja på gränserna för vad som är acceptabelt att visa på duken, och det är en process som har många motståndare, både i USA och i Skandinavien. Men få vågar med handen på hjärtat påstå att Pulp-generationen, och dess filmestetik, inte har kommit för att stanna – om inte annat därför att huvudfigurerna är för kompetenta för att låta sig avspisas.
Robert Rodriguez är en gränslöst begåvad filmskapare som bättre än någon annan verkar ha förmågan att översätta John Woos frenetiska energi till amerikansk filmverklighet. Bryan Singer kommer att bli äldre och klokare, och när han kan tillföra sina filmer ett större personligt engagemang kan resultatet bli uppseendeväckande.
Vad händer nu?
En Tarantino-backlash är dock oundviklig. I Hollywood önskar man inte sina kollegor något ont, bara en snabb och ögonblicklig död – och Tarantino har flugit för högt för fort för att media ska låta honom landa med äran i behåll. Det bör i sammanhanget påpekas att ingen filmskapare i historien har uppnått den personliga berömmelse som Tarantino gjort; alla känner väl till vilka Hitchcock och Spielberg är, men ingen av dem har förorsakat samma Beatles-hysteri hos allmänheten som Tarantino gjorde på London-premiären av Pulp fiction. Och självklart har berömmelsen stigit honom åt huvudet.
– Av och till är det som att prata med någon som är stenad, berättar Allison Anders om sin vän. Berömmelse är som en drog, men jag tror att han har kommit över det värsta nu.
Men Tarantino nekar sig fortfarande ingenting, vilket bland annat resulterar i att han fortsätter att försöka uppfylla sin dröm om att bli skådespelare. Hans lilla distraktion i Desperado har utvidgats till en huvudroll i Rodriguez nya vampyrwestern, From dusk til dawn, ett manus som Tarantino skrev före sitt genombrott, och han har också huvudrollen i sin egen sekvens i Four rooms. Kritikerna har inte varit välvilligt inställda till någon av dessa insatser, och kombinationen av redan upphaussad personlig mediastatus och i bästa fall marginell skådespelartalang kommer nog att tvinga fram en smula självrannsakan hos unge QT.
Det var å andra sidan inte Tarantinos självkritiska sida som ledde honom till den position han har idag. Tvärtom. Quentin Tarantinos styrka är det omåttliga förtroendet han har till sin egen kreativitet och oavsett vad som händer med Tarantino som kändis, kommer det alltid att finnas plats för manusförfattaren Tarantino i Hollywood. Han är bara i början av sitt livsverk, och han har en hel generation med välklädda, tungt be väpnade kollegor i ryggen. Och de skjuter för att döda, med eller utan licens...