Martin Aagård och Natalia Kazmierska dödförklarar populärkulturen i sin nya bok.
Jag skulle ha träffat Martin Aagård och Natalia Kazmierska på releasefesten för deras bok. När jag kom bad de mig vänta en kvart. När 30 minuter hade gått messade jag och frågade hur det gick för dem. När 45 minuter hade gått gick jag därifrån. När två timmar och 30 minuter hade gått skickade de ett sms där de bad om ursäkt och sa att de fortfarande var kvar om jag ville göra intervjun. Det var jag inte, så här kommer en slapp mejlintervju.
Hur kommer det sig att ni har skrivit boken?
– För att vi älskar popkultur och saknar den.
Vad innebär det rent konkret att popkulturen är död? Vad var det som fanns förut som inte finns nu?
– Popkultur som massrörelse. En massrörelse som var en befrielse för så många människor.
Som jag har förstått det gör ni gällande att det är svårare för underklassens barn att bli stjärnor idag. Vad har ni för argument för det?
– Nej. Vi argumenterar för att det är lättare för överklassens barn att bli stjärnor idag. Och vi argumenterar för att det skapas färre stjärnor idag. Men att ekonomin försvunnit från till exempel musikbranschen gör så klart att den som inte har pengar hemifrån inte har samma möjligheter som förr.
Popkulturens död finns ute nu.
Samtidigt är Joakim Lundell den största stjärnan bland dagens kids.
– Ja. Kapitlet Den sista dokusåpastjärnan handlar bland annat om att han är den sista dokusåpastjärnan.
I boken skriver de att finkulturen aldrig var hotad. Jag kände inte samma sak när jag var på Guldtuben häromsistens och fick se Youtubern Keyyo ta emot pris för bästa brand collab för en video hon gjort tillsammans med McDonalds.
Jag slogs av de som vann nästan alltid var de som hade flest följare. Och så slogs jag av att konsensuset kring att det som tycks om av flest personer aldrig har varit större.
När man pratar med artister nuförtiden så klagar de på att skivbolagen vill att de ska anpassa sin musik efter Spotifys algoritmer för att maximera spridningen. När man åker Uber så sätter man betyg på taxichauffören och den som får höga betyg av flest personer är bäst. Allting mäts och resultaten visas upp. Är inte det den sämsta möjliga jorden för finkultur?
– Exakt! Hur algoritmerna och statistiken förändrat allt i grunden för musikbranschen har vi skrivit ett helt kapitel om: A content provider is something to be. Det förklarar bland annat varför det finns så sjukt mycket musik nu och varför medelklassen behöver tydliga siffror för att uppskatta popkultur. Men du blandar ihop företag och popkultur. Sen när förändrade Uber människors liv, välte allt på ända, erbjöd dig en identitet oavsett varifrån du kom? Det gjorde popkultur. Inte Spotify. Det du kallar finkultur mäts inte på samma sätt. Den överlever tack vare den auktoritetstro som alltid genomsyrat den.
(Nu menade jag förstås inte att Uber är popkultur. Jag menade att Ubers betyg är ett exempel på att allting mäts nuförtiden. Precis som Facebookvänner, följare och streams. Och att barn som växer upp i en sådan värld kanske formas att tycka att det som tycks om av flest är bäst. Och att det som idag betraktas som finkultur kanske på sikt blir allt mer ointressant. Vilket jag påpekade i ett mejl som Martin och Natalia inte svarade på innan deadline för artikeln, reds. anm.)
I en annan intervju lyfte ni fram faktumet att dokusåporna tappar tittare som ett exempel på hotet mot skräpkulturen. Men är det inte bara att de har flytt till andra sorters skräp? Att Instagram och Youtube är ett mer intressant sätt att konsumera reality?
– Framgångsrika influencers tycks ofta vara överklassbarn som säljer livsstilar och produkter. Det har inget med "reality" att göra. Ta den här Margaux Dietz som är stor nu, hon kommer väl från Saltis? Så kallade ”micro influencers”, alltså vanlisar som gör reklam i utbyte mot gratis schampoo är ju människor som aldrig blir stora, kändisar, stjärnor, fattar du? Det handlar om storleken på kändisskapet. Inte att man syns i en kanal. Popkulturen vände på proportionerna.
Vilka var era största insikter när ni skrev den här boken?
– Att så många att kommer missförstå oss.
Hur ska man göra för att återuppliva popkulturen?
– Dödförklara den, såklart.
