Alla dör på slutet. Det är den slutsats jag drar efter att ha drabbats av The Plans fyra spår långa demo.
Det finns ingen mänsklig organism som skulle kunna släppa ifrån sig så mycket vackra och livsbejakande känslor och samtidigt gå levande därifrån. Efter två dagar har jag spelat sönder den lilla CDR-skivan.
Jag försökte länge övertyga Broder Daniel-gitarristen och numera också The Plan-sångaren Theodor Jensen att släppa ifrån sig material från sin senaste bandkonstellation, The Plan. Men ingenting fanns egentligen inspelat. Till slut släpper Theodor i alla fall iväg en spontan liten studioinspelning mot att jag inte spelar upp den för någon. Sedan sitter jag ensam i världen med en skiva jag anser vara något av det bästa jag har hört. Och nu är den sönder - nedslipad till botten av CD-laser.
Men dagarna innan hinner jag låsa in mig i lägenheten och gråta över vinglande Nick Drake-slingor, pulserande och triumferande körer påskjutandes en röst som pendlar mellan en ung Cohen och en skör Guy Chadwick. Släktskapet till Broder Daniel och Håkan Hellström är tydligt, men The Plans musik genomgår ständiga metamorfoser. Varje låt är sin egen unika värld, och när jag till slut tror att Theodor Jensens röst tillhör en testosteronfylld Edith Piaf - Theodor slänger sig med charmig skolfranska och ylar alternerande pratar desperat fram orden i den kaotiska låten [I]Mon Amor[/I] - lägger jag av och kallar allting vackert.
Musiken visar upp samma imponerande bredd och sträcker sig från dova gitarrkompositioner till pompösa urladdningar som skulle få Gene Pitney att skära upp handleder. Bakom produktionen står Ronald Bood.
The Plan befinner sig ständigt balanserande mellan genialitet och patetik, och det är där sanningen och spänningen ligger. Resultatet är en sinnlig njutning för en person med aversion för ointelligent och intetsägande pop. Mest imponerar Theodor själv med mod att lämna ut existentiella texter utan något som helst spår av självcensur eller kompromiss. Även rösten får fritt spelrum. I [I]Annie Hall[/I] skär Woody Allen sönder en filmvetares pseudointellektuella analys genom att i en fantasi dra in den berörda regissören i samtalet. The Plans texter har samma effekt i jämförelse med mindre bemedlade musikkollegor med flygplan och lapphundar på skivkonvoluten samt Stockholmsartister med P3-bakgrund och grammisstatus.
Och nu är ännu en vacker skiva att vänta från en person med anknytning till Broder Daniel - ett framtida skivkontrakt är ganska jävla uppenbart, och om musik vore ett djur hade Broder Daniel varit en vacker minkfarm - uteslutande angelägen musik med en speciell förmåga att gripa tag om det inre livet tycks komma från Broder Daniels sidoformer.
Vi sitter två och en halv timme på en kinarestaurang på söder, jag, Theodor Jensen, organisten Mikael Furugärde och trumslagaren Niklas Korssell, och pratar om The Plan. Men vi pratar inte musik. Vi pratar Norman Mailer, tyska prosa och sprit men det enda vi egentligen kommer fram till är Theodors egna ord:
- Det finns bara äckeljobb och äckelutbildningar, men någon gång måste man leverera mat på bordet. Helt enkelt för att överleva. Och det här är vår enda plan för att lösa det problemet, och samtidigt skapa musik som inte finns eller går att förklara i ord. Något som handlar om livet.
När de pratar känns det som Theodor, Mikael och Niklas har upplevt saker som uppfyllt deras bröst, deras själar och tankar och trängt ut allt annat därifrån. Sen vill de ge uttryck åt den inre bilden med alla glödande färger och skuggor och ljus och anstränger sig för att hitta ord att beskriva det. Men de vet samtidigt att de redan i första ordet måste sammanfatta allt underbart, härligt, förskräckligt, lustigt, hemskt som hänt, så att det ska träffa alla som en elektrisk stöt. Men varje ord, allt som talet förmår ter sig färglöst och kyligt och dött. Då skapades The Plan. För att kunna förklara allt.Stad:
Kategori:
