Jag samlar på mig kilon av papper varje månad. Jag gör gladeligen av med mina sista kronor på en till modetidning och ett nytt blankt omslag väcker lika stort habegär hos mig som plaggen i tidningen ofta gör. Det skär i mitt hjärta varje gång en kopp kaffe välter och gör sidorna brunfläckiga och skrynkliga, och att slänga? Aldrig.
När jag flyttade hem från London stod jag gråtandes på Stanstead-flygplatsen med ett trasigt Visa-kort och en övervikt som skulle kosta mig etthundraåttio pund. Längst ner i min resväska låg en tjock bunt tidningar och vägde, men där skulle de stanna. Jag hade slängt skor och donerat toppar åt höger och vänster för att slippa övervikt, men min generositet har sina gränser och jag hade ingen lust att ödsla den på flygplatsens terror-säkra sopkorgar. Till slut tröttnade kvinnan i check in-disken på mig och med grön mascara rinnande ner för kinderna passerade jag passkontrollen utan att behövt betala. Förnedrande? Det var det värt.
Varje månad i mitt liv kantas av hundratals sidor av modereportage, editorials, snygga annonser och de obligatoriska, iallafall i lite kommersiellt bredare magasin, artiklarna om kvinnor i tredje världen det är synd om.
Precis som en låt eller en doft väcker minnen, fungerar mina tidningar likadant.
På väg till en Alexander McQueen-utförsäljning tittade jag på ett fantastiskt modereportage med Karen Elson plåtad av Mert Alas och Marcus Piggot för tidningen POP, och när jag ser det igen är det som om det var igår jag satt på 38:ans buss mellan Hackney och Angel med plånboken brännande i fickan och hjärtat i halsgropen av nervositet för att missa hela grejen.
När jag en sömnlös natt rotar igenom mina gamla tidningssamlingar påminns jag om hur jag fastnade utanför butiken Konstig i en och en halv timme efter att ha köpt Atlas, en av de bästa svenska tidningar som någonsin gjorts, och hur den stod som en trofé i alla mina kompisars bokhyllor. Jag hittar en gammal Bibel från gymnasiet, och minns hur jag fylldes av glädje när Big Fred dök upp på omslaget klädd in en korsning av en Armani-kostym och en Sergio Taccini-tracksuit. Det var tider det.
Jag kanske har blivit gammal och bitter men radioreklam för modetidningar som spottar ur sig saker som ”metallic känns helt rätt just nu eller hur?” eller ”vilken färg är trendigast i vår?” får mig att vilja bli diktator och avskaffa yttrandefriheten. Mode som inte påverkar hjärnan som en flaska poppers i näsan finns nämligen också om man letar lite, istället för att bara gapa och bli matad med dumheter. Här är några exempel:
1. Tank magazine
Under parollen ”Elitism for all” levererar Tank klockrena jämförelser mellan masskonsumtion av billiga kläder och amerikansk ost utan att någonsin framstå som pretton. Tank är fullproppad av underbara modereportage och skarpa texter om allt möjligt som man vill läsa om och fattar man inte allt finns ju internet. Och då har man ju både lärt sig något och sett något fint. Perfekt.
2. Årets palle-sjal
Nyutexaminerade från Rietveld Academy i Amsterdam lanserar Jolanda van der Broek och Brigitte Hendrix nu sin första kollektion ”Blinded by the Lights” under namnet ...and Beyond. Även om palestinasjalar med alternativa mönster känns lite redan gjort är deras version med pansarvagnar och stridsflygplan riktigt fin, och jag hoppas verkligen att jag kommer lyckas att lägga vantarna på den. I väntan på att ...and Beyonds kläder anländer till Sverige kan man kolla in deras hemsida.
www.andbeyond.nl.
3. Paljetter och ben i näsan
Paljetter är grejen i vår har jag blivit informerad om. Och då kan jag inte låta bli att tipsa om filmen Blonde Venus från 1932, med Marlene Dietrich iklädd en grym paljettklänning och blond afro. Förutom den är det rätt många Deep House-ben i näsan samt kroppsmålade infödingar, och väldigt många tjusiga stora hattar, som för övrigt känns lite som nya silvertightsen.
4. Humorbefriat mode
Jag är inte så säker på vad jag egentligen tycker om Marc Jacobs. Alla älskar Marc Jacobs. Jag gillar inte hans höstkollektion men jag älskar hans hattar i senapsgult, rostrött och marinblått. Och jag tycker om hans, i höstkollektionen, totalt humorbefriade tantmode. Jag tolkar det lite så här: stoppa undan t-shirtar med vargar, indiander och hästar på. Det är okej att vara seriös. Att med sina kläder hela tiden försöka bevisa att man har en skönt post-ironisk inställning till precis allt är jättejobbigt, och taskigt mot de som verkligen tycker att det är härligt med hästar och indiander på tröjan.
/Olga Wirén
När jag flyttade hem från London stod jag gråtandes på Stanstead-flygplatsen med ett trasigt Visa-kort och en övervikt som skulle kosta mig etthundraåttio pund. Längst ner i min resväska låg en tjock bunt tidningar och vägde, men där skulle de stanna. Jag hade slängt skor och donerat toppar åt höger och vänster för att slippa övervikt, men min generositet har sina gränser och jag hade ingen lust att ödsla den på flygplatsens terror-säkra sopkorgar. Till slut tröttnade kvinnan i check in-disken på mig och med grön mascara rinnande ner för kinderna passerade jag passkontrollen utan att behövt betala. Förnedrande? Det var det värt.
Varje månad i mitt liv kantas av hundratals sidor av modereportage, editorials, snygga annonser och de obligatoriska, iallafall i lite kommersiellt bredare magasin, artiklarna om kvinnor i tredje världen det är synd om.
Precis som en låt eller en doft väcker minnen, fungerar mina tidningar likadant.
På väg till en Alexander McQueen-utförsäljning tittade jag på ett fantastiskt modereportage med Karen Elson plåtad av Mert Alas och Marcus Piggot för tidningen POP, och när jag ser det igen är det som om det var igår jag satt på 38:ans buss mellan Hackney och Angel med plånboken brännande i fickan och hjärtat i halsgropen av nervositet för att missa hela grejen.
När jag en sömnlös natt rotar igenom mina gamla tidningssamlingar påminns jag om hur jag fastnade utanför butiken Konstig i en och en halv timme efter att ha köpt Atlas, en av de bästa svenska tidningar som någonsin gjorts, och hur den stod som en trofé i alla mina kompisars bokhyllor. Jag hittar en gammal Bibel från gymnasiet, och minns hur jag fylldes av glädje när Big Fred dök upp på omslaget klädd in en korsning av en Armani-kostym och en Sergio Taccini-tracksuit. Det var tider det.
Jag kanske har blivit gammal och bitter men radioreklam för modetidningar som spottar ur sig saker som ”metallic känns helt rätt just nu eller hur?” eller ”vilken färg är trendigast i vår?” får mig att vilja bli diktator och avskaffa yttrandefriheten. Mode som inte påverkar hjärnan som en flaska poppers i näsan finns nämligen också om man letar lite, istället för att bara gapa och bli matad med dumheter. Här är några exempel:
1. Tank magazine
Under parollen ”Elitism for all” levererar Tank klockrena jämförelser mellan masskonsumtion av billiga kläder och amerikansk ost utan att någonsin framstå som pretton. Tank är fullproppad av underbara modereportage och skarpa texter om allt möjligt som man vill läsa om och fattar man inte allt finns ju internet. Och då har man ju både lärt sig något och sett något fint. Perfekt.
2. Årets palle-sjal
Nyutexaminerade från Rietveld Academy i Amsterdam lanserar Jolanda van der Broek och Brigitte Hendrix nu sin första kollektion ”Blinded by the Lights” under namnet ...and Beyond. Även om palestinasjalar med alternativa mönster känns lite redan gjort är deras version med pansarvagnar och stridsflygplan riktigt fin, och jag hoppas verkligen att jag kommer lyckas att lägga vantarna på den. I väntan på att ...and Beyonds kläder anländer till Sverige kan man kolla in deras hemsida.
www.andbeyond.nl.
3. Paljetter och ben i näsan
Paljetter är grejen i vår har jag blivit informerad om. Och då kan jag inte låta bli att tipsa om filmen Blonde Venus från 1932, med Marlene Dietrich iklädd en grym paljettklänning och blond afro. Förutom den är det rätt många Deep House-ben i näsan samt kroppsmålade infödingar, och väldigt många tjusiga stora hattar, som för övrigt känns lite som nya silvertightsen.
4. Humorbefriat mode
Jag är inte så säker på vad jag egentligen tycker om Marc Jacobs. Alla älskar Marc Jacobs. Jag gillar inte hans höstkollektion men jag älskar hans hattar i senapsgult, rostrött och marinblått. Och jag tycker om hans, i höstkollektionen, totalt humorbefriade tantmode. Jag tolkar det lite så här: stoppa undan t-shirtar med vargar, indiander och hästar på. Det är okej att vara seriös. Att med sina kläder hela tiden försöka bevisa att man har en skönt post-ironisk inställning till precis allt är jättejobbigt, och taskigt mot de som verkligen tycker att det är härligt med hästar och indiander på tröjan.
/Olga Wirén
Stad:
Kategori:
