På andra sidan Edelweiss

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 10:00 30 Sep 2010


Foto: Johannes Helje

En sagolik spelning inför en lyrisk publik på Way Out West var det slutgiltiga beviset på att Håkan Hellström, tio år efter solodebuten, fortfarande står på toppen av sin popularitet. För Nöjesguiden berättar han om det nya albumet, känslorna inför Broder Daniel och varför äkta kärlek måste göra ont.

Jag har aldrig haft på mig en sjömanskostym. Jag har aldrig varit på Hultsfredfestivalen. Jag har aldrig romantiserat Götet. Men gudarna ska veta att jag har älskat Håkan Hellström. Det började när jag gick på gymnasiet och livet var värdelöst, då jag hörde Magiskt men tragiskt och den lät som ljudet av att falla ner i ett bottenlöst schakt. Det var just vad jag behövde, just då. Ett antal år senare, efter att ha haft Håkans musik som en trogen vän som man inte hörde ifrån så ofta, hettade vår relation till igen. Det var när slutet på ett förhållande sammanföll med upptäckten av b-sidan För sent för Edelweiss och återigen blev Håkans ord och sättet han sjöng dem på det enda som höll huvudet ovanför vattenytan.
Det är musiken som kan ha den effekten, som kan rädda liv, som verkligen betyder något.
Det står en lång kille i ett pastellfärgat linne och en antik mobil i händerna i Nöjesguidens fotografs studio. Han sms:ar frenetiskt med tungan utstickande från mungipan, som om han höll på med tungt kroppsarbete. Det är Håkan Hellström. Vi går in på kontoret och han insisterar på att inte sitta på den fina stolen. Jag känner mig som en personalchef som ska intervjua en arbetssökande. Det är nog tur för oss båda att jag inte är det.
Jag kan inte låta bli att berätta om min relation till hans låtar och han blir lite smickrad, trots att han har hört liknande historier säkert tusen gånger.
–Jag vet själv hur det är att bli stärkt av musik. Jag vill inte säga att musik är helande, det är ett alldeles för stort ord, men det finns låtar som kan lätta upp tillvaron, som löser upp en knut. Det är konstigt, för musik erbjuder ingen lösning, utan speglar bara det man själv går igenom. Det borde göra allting ännu värre, tycker man. Men när någon sjunger om samma sak som man själv går igenom känner man sig mindre ensam och då känns det bättre. Jag har inte känt det på ganska länge, har inte haft den relationen till musik, men på senare tid har jag börjat känna det igen.

Har din relation till musik förändrats mycket genom åren?
–Ja. Den första musikaliska kicken var när jag var liten och hörde Elvis Fever och Beatles She Loves You. Jag stod vid spegeln och mimade. Då var det energin, vildheten och frihetskänslan som jag gick igång på. I tonåren var det annorlunda, då var musik något jag verkligen fick styrka från. Framförallt var det så med The Smiths. Det var inte bara Morrisseys texter utan även attityden och förhållningssättet till omvärlden som man tog till sig. Måhända är man ensam mot världen, men man kan känna stolthet i det istället för att bli nedbruten. Det är där nyckeln ligger i stark pop, att det är musik som bygger upp identiteten.

När kände du så här senast för musik?
–Det är Cycles med Frank Sinatra. Det är den enda låt jag behöver. För mig är Sinatra som diamanter eller guld, ett grundämne som inte är nedbrytningsbart. Det åldras inte. Det finns inga filter, inte som pop och rock som är till hälften attityd. Det finns inga trummor som bankar sönder, inga gitarrer som skriker och väsnas, det är bara rent. Bara stråkar och hans röst. Han är mjuk och avslappnad när han sjunger, det tycker jag om. Han spänner sig inte, försöker inte vara någonting han inte är. Som den perfekta skådespelaren. Lite som Marlon Brando faktiskt. Och han har visserligen inte skrivit manuset själv, men han kan få vem som helst att tro att det är han som har upplevt det han sjunger om. Med jättesmå medel, för han förstärker inte någonting. Det är märkligt egentligen.

Apropå perfektion. Jag tror att det finns två typer av bra låtar – dels de som är hantverksmässigt fulländade, med underbara melodier, klockren produktion och suveränt formulerade texter. Dels sådana som är bra för att låtskrivaren offrar någonting av sig själv, att han eller hon ger någonting av sig själv i skapelseprocessen. Vilken typ föredrar du?
–Jag väljer det förstnämnda. Jag ser inte låtskrivande som en uppoffring, jag lider inte direkt, jag får så mycket tillbaka. Men jag vet inte om man kan göra något utan att offra något av sig själv. Jag tror att alla de bästa låtarna härstammar från en upplevelse som låtskrivaren själv har haft. Kanske kan man skriva en låt utan att ha upplevt det själv och ha tur och få det att bli sådär vackert och storslaget, men jag tror att för att det ska bli riktigt nära och stort måste personen som har skrivit den eller sjungit den ha någon förankring i det. Jag tänker ibland på folk som aldrig har haft otur, aldrig haft någonting som har gått dem emot, människor som det alltid gått bra för. Jag har svårt att tro att de skulle ha någonting att säga till mig. Jurypanelen i Idol till exempel, de ska ju vara experter på musik. Men det finns inte ett ord som dessa experter kan ha att säga mig. Det förbluffar mig varje dag när jag lyssnar på radion, att det är möjligt att göra låtar utan att uttrycka någonting över huvud taget. Jag förstår inte hur någon orkar göra det. Det verkar vara en konstart i sig, att göra konst som inte uttrycker någonting. Det är förfärligt att många unga fostras till det.

Den finns en romantisk tradition av att se låtskrivaren som ett geni som gör allt själv – Neil Young, Bob Dylan och så vidare. Men du har alltid varvat låtar som du har skrivit helt själv med låtar där du skrivit texter till andras melodier. Känns det annorlunda när du gör det? Är det mer professionellt, som att låna ut sina poetiska tjänster till andra?
–Det är snarare så att det är de som lånar ut till mig. När jag hör Björn Olssons melodier tycker jag redan att låtarna är klara. Oftast är de så målande, melodierna, att det redan finns en story i det. Det är bara att skrapa fram den.

Föredrar du det ena eller det andra sättet?
–Det spelar ingen roll för mig, jag gör ju fortfarande låtar själv. Men sedan jag började göra låtar ihop med Björn, och även Johan Forsman, har jag insett att det blir roligare när man är två. Tyvärr har jag inte med några av hans låtar på min nya skiva, det är först nu när skivan är klar som jag har fått några låtar av honom som jag börjat skriva texter till. En låt på nya skivan har jag skrivit med vår trummis Labbe Grimelund, den har vi jobbat med i fem år. Jag ville inte släppa den förrän jag verkligen fick till den, och jag har skrivit sju tidigare texter som alla har hamnat i papperskorgen. Det här är den åttonde versionen, men nu tycker jag att låten äntligen har funnit sin text.

Berätta mer om den nya skivan! Vem är det som producerar?
–Det är Jocke Åhlund och jag. Det är samma gäng som på förra skivan, det är en ren fortsättning. Jag var inte klar efter att ha spelat in den förra skivan kände jag, så det var bara att fortsätta.

Lite som Metallicas Reload?
–Ja så är det, det här är min Metallicas Reload, haha. Den bör definitivt nämnas i samma andetag. Vi bara öser ur samma källa. Vi tar en ny skopa ur samma hink med vatten. En gammal hink med söligt vatten som har stått och väntat på att bli tömd. Jag kanske inte kan göra så många sådana här skivor, men än går det, jag känner att jag fortfarande är ung och har viljan, jag har den här elden inom mig.

Är titeln på skivan, Två steg från Paradise, en anspelning på F. Scott Fitzgeralds This Side of Paradise?
–Nej, men däremot är det en anspelning på förra skivans titel, För sent för Edelweiss. Det är andra sidan av myntet, mer optimistisk. Det kanske är för sent för ungdomens ljuva blomma, men när det är för sent för någonting betyder det ju faktiskt att man har kommit närmare något annat. Om den förra skivan var primalskriket är den här sucken efteråt. Eller kippandet efter andan.

Vad känner du för Broder Daniel idag?
–Broder Daniel är en stor del av mitt liv. Det är ett av banden som har lämnat ett av de starkaste intrycken på musiken i Sverige. Jag är bara glad att jag fick vara med. Jag såg väldigt länge på min solokarriär som något extremt tillfälligt. Jag trodde inte att det skulle bli mer än en singel på sin höjd, allt som kom efter var som en bonus. Henrik [Berggren] tog beslutet att kicka mig från Broder Daniel 2003, men fram tills dess väntade jag hela tiden på att vi skulle återförenas.

Till och med efter att du gjort din andra skiva?
–Gud, ja. Jag är nog en ovanligt lojal person. Lojalitet är nog det jag värdesätter mest faktiskt. Jag ville absolut vara lojal mot mina gamla kompisar och mot Broder Daniel. Jag ville inte att de skulle tro att jag hoppade på något tåg bara för att man skrev om mig i tidningen, jag hade nog hellre lagt ner hela soloprojektet. Och det grämer jag mig lite över så här i efterhand att jag tänkte så, för jag gav mer till Broder Daniel än vad jag hade behövt göra. Jag såg inte att jag hade något eget som jag kunde värna om. När jag sjöng i Allsång på Skansen och sådär tyckte Henrik att jag överskuggade bandet, och jag skämdes över det, jag var ju bara basisten. Det var ett dilemma och jag mådde dåligt över det. Det var väl oundvikligt att han skulle be mig att sluta i Broder Daniel.

Blev du ledsen?
–Ja, till en början var jag ledsen, när jag förstod att det inte kunde fortsätta, det gjorde ont, riktigt ont. Men jag fann mig ganska snabbt i det. Och då tvingades jag se det jag hade gett mig in på, och att jag faktiskt hade behandlat min egen karriär lite väl respektlöst hela tiden. Jag sa ju till alla att jag skulle börja spela bas med Broder Daniel hela tiden, att allt bara var tillfälligt. Såhär i efterhand kan jag inte förstå hur jag tänkte så, det var som om jag var i något slags hypnos. Men lojalitet är starka känslor och det var viktigt för mig att göra det på rätt sätt. Men det var problem i Broder Daniel för de var inte överens om att kicka mig, det var Henriks beslut. Så de fick problem, och det föll ihop till slut. Vilket är fruktansvärt tråkigt. Men de hann i alla fall göra sin bästa skiva, Cruel Town.

Har du någon kontakt med Henrik idag?
–Nej, inte nu längre. Men jag har kontakt med Theodor Jensen och alla de andra. Och jag längtar enormt mycket efter att Henrik ska göra sin soloskiva, det är det jag ser fram mest av allt mot på skivfronten. Den kommer att bli, om inte lika stor som Cruel Town, så i alla fall i närheten. Han tog ett nytt kliv med den sista skivan, han tog mer tid på sig med texterna. För mig är det definitivt den bästa skivan, den och den första.

Du har varit väldigt närvarande i det svenska musiklivet under de senaste tio åren. Och under det decenniet har det hänt oerhört mycket med svensk musik, den har blivit mer modern, man kan nästan tala om ett svenskt popunder med band som The Knife, The Tough Alliance och The Radio Dept. Men du har alltid stått lite utanför den här rörelsen. Vad har du för känslor inför det? Är du isolerad från samtidsmusiken?
–Den elektroniska duon, det har ju verkligen varit 2000-talets melodi. Det ska bli intressant att se, om 20 år, vad som rann igenom och vad som stannade kvar. Det är fortfarande Tomas Ledin och Magnus Uggla som regerar ute i landet. Jag vet inte hur många som verkligen har lyssnat på de här nya elektroniska duorna. Det känns som ett intellektuellt koncept mer, det har mer att göra med mode. Jag tycker att det känns som en journalistisk fluga. ”Det här är det nya” skriker man, men för vem då? Bara för en liten klick, det är som en klubb på femtio-hundra personer. Det är säkert jättebra grejer, men jag har inte hört det.

Vad kritisk du är. Tror du inte att elektronisk musik kan vara lika melankolisk och vacker som annan musik?
–Det kan den säkert, det är säkert extremt bra, det är bara det att det är en massa koder, ju konstigare desto bättre, det är så mycket integritet med alla de här artisterna.

Men du har också koder, med alla dina referenser?
–Fast jag tycker att jag är ganska enkel och svennig, min musik är rätt enkelt att fatta. Det är inget invecklat alls, det är inget konstigt. Men de här banden är så arty, det är som ett stortstadsvirus.

Tycker inte du att konsten ska spegla sin samtid?
–Jag tycker ingenting faktiskt. Jag tycker bara om melodier och sådant som jag har lätt för att förstå. Jag tycker inte så mycket om musik alls egentligen. Om det är någon bra melodi gillar jag det. Men om det är för invecklat, om det är för mycket filter, då når det mig inte. Men all musik har alltid en adress, det finns alltid någon som musiken tilltalar och är ämnad för. Jag dissar ingen artist, det är bara inte min musik.

Har du hört Oskar Linnros?
–Nej, inte skivan, jag har bara hört en låt på radion. Den trallade jag på i en timme efter att jag hörde den första gången.

Jag bara tänker att det är någonting som du kanske skulle gilla. Det är modernt producerat men ändå folkligt. Och han sjunger saker som ”står i din dörr, står bara still, en tredjedel av mig går hem, en tredjedel är krossad, en tredjedel är din”.
–Det där är ju musik för mig! Det är en fin melodi och en fantastisk text, det är sådant jag gillar. Det är inte svårare än så. Jag har inget emot modern musik, jag bryr mig inte om något är modernt eller inte. Men vissa menar att något som är modernt per automatik blir bra, det tycker jag är att tänka för mycket och känna för lite.

Apropå modern musik. Inom hiphop är det extremt vanligt att man citerar andras låtar och textrader i sina egna texter. Du gör ju också det, men när det gäller pop och rock är du ganska ensam om den tekniken.
–Jag är glad att du kallar det för en teknik! Det är en fin omskrivning.

Nej, jag menar det! Att låta allting flöda, att låta andras verk reagera mot ens eget istället för att låtsas vara isolerad, att inte ha en fåfäng tro på att man kan uppfinna varenda fras själv. Varför, tror du, har alla ett sådant motstånd mot det?
–Kanske är det en sorts prestationsångest. Jag vet faktiskt inte. Men för min del handlar det bara om att göra en låt så bra som möjligt. Jag kan inte hjälpa att jag ibland måste sno lite då och då för att låten ska bli så bra som jag tror att den kan bli. Ibland kan en låt behöva den där lilla extra knuffen, det kan vara så att man fixar två verser men sedan behöver man ta hjälp av de stora mästarna i sista versen för att ta låten ända upp i himlen. Då vore det ett brott i konstens namn att inte ta hjälp. Det handlar ju inte om ens ego, utan om att låten ska bli så bra som möjligt. Och det är faktiskt en bra sak som det moderna 2000-talet har fört med sig, att de här reglerna för att nå konstnärliga mål är uppluckrade. Både med nätet, där saker och ting är friare, men också i själva konsten, där man är mer anarkistisk. Folk har blivit mer vågade, man samplar saker rakt av, och det blir ett gigantiskt mervärde när man adderar andras konstverk till sitt eget. Det blir en djungel av upplevelser och associationer, musiken blir mer lekfull. Och det ska de elektroniska duorna ha kredd för – det är ju en modern teknik, att sampla och så. Jag önskar ibland att jag kunde göra sådant, men jag gör ju det faktiskt på mitt sätt. Jag samplar organiskt och plockar delar av gamla låtar när jag gör mina egna.
Då är du inte så omodern och bakåtsträvande ändå!
–Det är inget medvetet, att göra något som låtit samtida. Men just det förhållningssättet till musik är ju faktiskt ganska samtida. Och när det gäller min egen musik får folk gärna ta allting och sampla. Jag kommer inte göra något, det är fritt fram. Jag skulle bara bli glad och smickrad.

För några år sedan blev du intervjuad här i Nöjesguiden och svarade på frågan vad kärlek var. Jag minns att du svarade att man vet att det är äkta kärlek om det gör ont.
–Ja, det är min definition av kärlekens första tecken. Det är som ett lackmustest.

Vad är det som ska göra ont?

–Passion är en sådan extrem känsla. Det gör ont att vara ifrån varandra, det vrider om inombords. Och det gör ont för att man är rädd att mista den andra personen, det gör ont för att man är rädd att han eller hon inte ska tycka om en lika mycket som man själv tycker om honom eller henne, man kan vara rädd att hon ska tycka mer om en annan kille. Allt det där gör ont. Innan man har lärt känna den andra personen finns det en period av osäkerhet, och det tycker jag är ganska obehagligt. Det gör ont. Och om man är olyckligt kär, om den andra personen inte alls vill ha en, då gör det ju fruktansvärt ont.

Men hur länge ska det hålla på sådär? Om allting funkar och båda gillar varandra, hur ont ska det göra då?
–Då ska det gå över. Om det fortsätter att göra ont alltför länge, då är det nog inte bra, då kanske man sårar varandra. Men i den där initiala fasen, då är det ingen fara om det gör ont. För min del har det alltid gjort ont. Antingen är det att man aldrig får den där personen, eller inte förmår säga till den där personen vad man känner. Men det måste gå över. Man ska inte låta sig bli spelad med, att någon utnyttjar att man är i ett sådant underläge, det är inte kärlek att behandla någon så.

Hur ska det bli sedan då?
–Sedan ska man slappna av och känna trygghet bara, och känna att den här personen kommer att stanna med mig trots att jag gör fel och är en tråkig person, inte alls så rolig som man kanske är i början. Tryggheten att man får ha kvar varandra även om man är den man verkligen är, utan passionerad kärlek och kärleksförklaringar klockan tre på morgonen under en lyktstolpe. När vardagen kommer och man känner att man fortfarande är någon för den andra. Den tryggheten.

Tror du att det är viktigt att man är lika varandra?
–Nej, det tror jag verkligen inte. Tvärtom tror jag att det är bra om man är olika och kan komplettera varandra. Nu låter jag som en expert på det här…

Men är du inte det på sätt och vis, efter alla texter du har skrivit?
–Jo, jag är nog nästan det! Jag har upplevt de flesta upp- och nedgångar i kärlek, jag har ganska bra koll på de här olika fällorna och känslorna.

Häromdagen lyssnade jag på Magasinsgatan och det var lustigt, för jag hörde textraden ”jag önskar att jag inte var kär i dig, och jag önskar att jag var mer kär i dig” och den har inte sagt mig någonting tidigare, men nu sa den mig något. Det tog fem år. Men nu inser jag hur den sätter fingret exakt på hur det är att göra slut med någon och må dåligt för att det är slut, samtidigt som man vet att man inte har tillräckligt mycket kärlek att ge för att lappa ihop allting igen.
–Ja, den känslan. Att jag inte kämpade mer, att jag inte var så förälskad att jag inte släppte dig, jag önskar att jag älskade dig så mycket. Eller inte alls, jag önskar att jag slapp allt det här, för det här mellantinget gör mig bara fördärvad, det vrider sönder mig. Ja, jösses.

Vilken av dina egna låtar har du närmast hjärtat?
–Kär i en ängel.

Låten om hustrun Natalie. Jag är inte förvånad. För Håkan Hellström är tron på den livslånga kärleken elden som är större än allt annat. Han har uppfostrat en hel generation i romantikens livsåskådning. Och nog gör det ont ibland – livet, kärleken, känsligheten, jakten på det som är innerligt. Men han har lärt oss att det är värt det. Det är alltid värt det.
 

Stad: 
Kategori: 
18 Visa kommentarer (18)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!