Kontrakt med Gud.
Att stå upp under applådtacket vid en föreställnings slut är fullt naturligt. För de som har spelat i föreställningen. Inte för dig som sitter i salongen. Just det, ”sitter” var ordet: man sitter ned och applåderar.
Såvida du inte just har bevittnat en av de där riktigt stora, livsomvälvande teaterupplevelserna och vill markera att det här är något av det bästa du har sett. Då kan du få ställa dig upp och applådera så att handflatorna domnar – men bara om du verkligen menar det.
Att jag känner mig manad att påpeka det här beror på att det under de senaste åren har gått inflation i stående ovationer. Ja, jag har varit där. Jag har suttit där när ni allihop har ställt er upp som på ett väckelsemöte. Jag har konstaterat att nej, den här mediokra tillställningen kan omöjligt ha varit den bästa föreställningen i så här många människors liv. Det är helt enkelt så att värdet av en stående applåd håller på att devalveras av en publik alltför villig att hoppa på fötter för vad strunt som helst. Håll lite på er för Guds skull.
Teatern kritiseras, och teaterkritiken kritiseras men hur är det med kritiken av publiken? Är det inte dags att vi som sitter i salongen också får känna av att vi har ögonen på oss och verkligen gör vårt bästa som publik? Sluta prassla, prata, hosta och glömma mobiltelefonen på. Vi är inte på bio! Behave. Nedan hittar du fem uppsättningar att uppföra dig på.
1 Kontrakt med Gud
Stockholms stadsteater, spelas till och med den 13 juni
Latmaskar som inte orkar ta sig till Göteborgssuccén Backa Teater har tur: konstnärliga ledaren Mattias Andersson kommer på tillfälligt besök till Stadsteatern med en nyskriven pjäs i egen regi. Det är varken experimentellt så det skriker eller en historia man aldrig har hört förut. Snarare en snäll och seriös diskussion om en evig fråga. Och så bra gjort, så välspelat! Du som också får lust att se mer av unga skåde-spelaren Anna Åström behöver visst bara vänta in premiären i höst av Lisa Langseths filmversion av den egna pjäsen Den älskade.
2 Jane Eyre
Dramaten, till och med den 16 maj
Martina Montelius bearbetning är på Jane Eyres sida hela tiden, på barnets och kvinnans sida. Regissören Ellen Lamm ger historien en sammetsmjukt sagosurrealistisk ton. Och mitt ungdoms bokslukarjag som älskade Charlotte Brontës brittiska bitterfitta blir inte besviken på Julia Dufvenius huvudrollstolkning. (Michael Nyqvists bonnlurkige luns till Mr. Rochester är en annan sak.
3 Om kärlek
Dramaten, till och med den 16 maj
Sakta som regndropparna som faller på paret som just har gjort slut hos parter-apeuten, sakta som replikerna låter rollfigurerna kommunicera eller misslyckas med att kommunicera, sakta – men säkert – märker jag att pjäsen mot slutet omärkligt har tagit sig in under huden på mig. Sara Giese har regisserat Lars Noréns nyskrivna trettioplusdrama med lätta fingertoppar.
4 Bitterfittan
Uppsala stadsteater, den 5–8 maj
Ta tåget till Uppsala och hamna på Teneriffa. Den riktiga bitterfittan är tillbaka: Anna Lyons rytmiskt tajta framförande av scenmonologen efter Maria Svelands roman ges igen under några sista chansen-kvällar.
5 Man i djungeln
Teater Brunnsgatan Fyra, gästspel den 8–9 maj
En man som vågar sig på den rätt så kvinnoinmutade genren självbiografisk monolog på teaterscen? Jovisst, Kalle Westerdahl har spelat sin enmansföreställning om rebellen från Täby och hans pappa här och där under ett par år och jag brukar hålla utkik efter affischerna. För det är något med Man i djungeln som gör att jag inte bara står ut utan till och med njuter av en ungmanlig barndomsskildring av svenskt radhusåttiotal.
