“Om det ska kännas som att man springer snabbt måste man gå ibland”

Linn Koch-Emmery har diskuterat rockmusik med The Hives frontfigur Howlin’ Pelle. 

Ibland påminns jag om att det finns ett samband mellan att vara uppvuxen i en bruksort och göra lite av ett nummer av att man dricker sitt kaffe svart. Eller att i alla fall undvika “kapslar och skit”, som Pelle Almqvist säger.
– Om du är väldigt engagerad i bryggkaffe kan du säkert känna skillnad på alla möjliga grejer. Lite som att du kan höra skillnad på olika typer av gitarrdist. Jag tror att det handlar om hur länge man tittar på något. Det är som eskimåernas tusen ord för snö. 

Gemensamt för de flesta mindre städer är också att de vid en viss tidpunkt lämnar sina ungdomar en del att fantisera om. Det kan ge varierande utfall, men ibland leder det till att de startar ett rockband. En snabb sammanställning av Sveriges mest framgångsrika rockexporter de senaste 30 åren bekräftar den bilden. Det verkar krävas en avsaknad av yttre underhållning för att musiken ska hända. 

Enligt legenden var Howlin’ Pelle, Chris Dangerous, Vigilante Carlstroem, Nicholaus Arson och Dr Matt Destruction fem tonårskillar i Fagersta när de 1993 fick varsitt brev med en tid och plats att infinna sig på. Avsändaren, en man vid namn Randy Fitzsimmons, förklarade sin roll som mentor och låtskrivare för deras kommande band. Fyra år senare kom The Hives första fullängdare, Barely Legal, via punketiketten Burning Heart Records. När uppföljaren Veni Vidi Vicious släpptes 2000 var succén ett internationellt skenande faktum. Under tiden som bandets medlemmar turnerat jorden runt har deras grundare hållit en mer tillbakalutad profil. Med jämna mellanrum har han dykt upp med idéer och låtar till en ny skiva, innan han återvänt till det dolda. För drygt tio år sedan försvann han helt.
– Det var som att pausen aldrig tog slut. Han dök aldrig upp igen, säger Pelle.

Allt fick nästan en förklaring. För ett drygt år sedan trillade det in en dödsannons i Fagersta-Posten.
– Han visste kanske om att han skulle dö, men vi vet ju inte hur det har gått till. Vi vet ju egentligen inte med säkerhet att han faktiskt är död. Men vi får anta att det är så, säger Pelle.

– Eller så är det bara ett avancerat sätt att göra slut med oss.

Det är luddigt, erkänner han. Men Fitzsimmons lämnade inte sina lärjungar helt arvslösa. Dödsannonsen pekade åt ett bekant håll. Under en gravsten återfanns det material som nu kommit att bli The Hives första studioalbum på över ett decennium, The Death Of Randy Fitzsimmons.

Den får mig att tänka på Peaky Blinders.
– Då tänker jag på Nick Cave. Det har nog smugit sig in lite sådana, mer atmosfäriska, grejer.

Lite mer dynamisk än tidigare kanske, tycker jag.
– Om man tänker sig Hives i någon slags klichévärld är varannan låt skitsnabb och varannan låt lite halvsnabb. För att upprätthålla den känslan genom en hel skiva måste det ske förändring. Om det ska kännas som att man springer snabbt måste man gå ibland. 

Man måste orka?
– Många av de favoritband vi hade när man var yngre var ju samma växel hela tiden. På den tiden var det ju nog om det var högt och snabbt. Nu har man blivit mer kräsen. Jag älskar rockmusik så jävla mycket att jag hatar när det är halvbra. Det innebär dock en rätt hög ribba om det själv ska vara värt att göra mer musik. 

Har du prestationsångest? 
– Vi har ju egentligen bevisat allt vi behöver bevisa. Det finns nog med band som låter som oss. Hives-tributeband i Sao Paulo och vafan det nu är. Genom åren har man hört så mycket bra rockmusik, det blir ändå som att man tänker att man ska tävla mot det, på något sätt. Hives har gjort mycket grejer man tycker är bra. Det ska man också tävla mot på något sätt. Det är som att du ska ta Nobelpriset i rock. 

Går det?
– Man får försöka. 

Han erkänner att det finns en del av honom som skulle tycka det vore lite skönt om det här är The Hives sista skiva. Det hade varit ett behagligt beslut att ta. Problemet är att vad man ska göra istället.
– Det är det här jag lagt mina 25 000 timmar på. Om jag inte ska göra musik kommer jag behöva acceptera att jag kanske behöver göra något annat som jag eventuellt är sämre på. Många band har ju stött på patrull när det kommer till att sluta. Bara för att man är bra på en grej så antar man att man är precis lika bra på allt annat. 

Är inte det mest värdiga för ett band att bara försvinna?
– Det värdigaste är att inte säga att man lägger av. Sluta boka spelningar bara. Då behöver ni inte göra en grej av att börja igen om ni vill göra det.

Är det inte det ni har gjort? 
– Ännu töntigare än att göra en grej av att man lägger av är att göra en grej av att man kommer tillbaka. Vad var det den engelska drottningen sa? “Never complain, never explain”. Fira inget, håll inte på. Man gör lite spelningar och skivor när det ska göras.

Det känns fånigt att motivera sina val så mycket. 
– Det har du rätt i. Du får mig att undra varför jag sitter här och gör en intervju om precis det. Jag tror det är därför jag gillar artister som inte finns längre. Det går inte att ställa några frågor.

Är återhållsamhet det finaste vi har? 
– Det är det ju på sätt och vis. Men samtidigt finns en stor risk att det bara är en jävligt tråkig person utan något att säga. Jag kan gilla en underhållande jävla linslus, David Lee Roth, typ. Men som vanligt med sån här skit hamnar man väl någonstans mitt emellan. 

Han hejdar sig. 

– Beror det inte på genre, kom jag på nu? Om du är en lågmäld singer-songwriter som har en bubblig och fräsig personlighet är det dåligt karriärmässigt. Jag tror att det måste matcha. 

Det ligger i rockmusikens natur att återuppfinna sig själv. Efter ett decennium av extravagans slår den bakut och drar på sig pyjamas, tio år senare ångrar den sig och knackar på igen. The Hives slog igenom i en period där det var viktigt att utstråla att man inte brydde sig för mycket. Strax innan hade band som Alice in Chains, Nirvana och Soundgarden populariserat depressionen som konstnärlig uttrycksform. Energisk punkrock i matchande kostymer hade ingen tydlig plats i rockhistorien.
–  Allt skulle vara så jävla vanligt hela tiden, och äkta. Det är nog därför vi de senaste tjugo åren har relaterat mer till hiphop än till rock. Där finns det utrymme för den typen av skrytsamma personlighet. I grunge var narrativet alltid att de led så mycket, men så spelade de musiken och man visste ju, att det där är garanterat kul, säger Pelle.

Det kan inte vara både och tänker du?
– Hur då både och? Antingen har man väl en känsla i kroppen eller så har man inte en känsla i kroppen. 

Du kan inte känna dig både ledsen och glad samtidigt?
– Jo, det kan jag. Men varför vill jag det? Det skavde att de spelade musik som lät livskraftig och härlig medan allt de pratade om var hur synd det var om dem. Grejen att alla som sjunger om att de är deprimerade är så himla äkta, är det så jävla enkelt verkligen?

Vi kan väl enas om att det inte är så enkelt?
– Ja! Det är skönt att vi kan enas om det, haha. Det jag kanske ifrågasätter är depression som en estetik i musik. Att det skulle vara ett kvitto på att det är en äkta känsla. 

Ett mer sant lidande.
– Ja. Varför finns det inte sann glädje då? Varför upplevs det som mer fejk? 

Känner du sann glädje när du sjunger? 
– Jag tycker inte om att sjunga. Men jag känner sann glädje kring musiken. Det är en av kanske två, tre grejer som skänkt mig mest ren glädje i livet. Rock och att få uppträda med det här rockbandet. Nu ska vi ut och spela igen. Kommer det vara kul den här gången med? Den som lever får se.

I våras påbörjade bandet en turné som i nuläget sträcker sig ett och ett halvt år fram i tiden. Ett par städer i USA har redan betats av, följt av en arenaturné med Arctic Monkeys i Storbritannien. I sommar spelar bandet i Europa innan återigen bär av till USA och England. Det hör till god hyfs att turnera om man gjort en skiva, menar Pelle. 
– Jag tror jag är rädd för två saker. Att jag inte längre ska tycka det är kul. Det blir så mycket jag måste göra om i mitt liv då. Och att jag ska sluta komma på saker att säga. Det vore tråkigt om det bara blev tyst i hjärnan. 

Du tror att det kan hända?
– Jag tänker att historien kryllar av personer som haft det och sen tappat det, och inte märkt det själva. 

Jag tror mest folk hade blivit fascinerade.
– Jo. I och för sig. Jag skulle säkert kunna sälja in det bra också.

Om du skulle få vakna imorgon bitti..
–Ja, tack, det låter bra.

Och vara fjorton år igen. Du ska göra om…
– Om jag skulle gjort det likadant, om jag vetat allt det som jag gör nu? Det finns saker jag gjort annorlunda, absolut. Om jag varit peppad på att göra om det? Vad är egentligen frågan? 

Vad hade du gjort annorlunda?
– Gud. Det finns folk man inte skulle ha anställt. Det hade nog varit bra om Hives tagit en hel paus någon gång också och inte bokat spelningar på ett tag. När det var som mest surt mellan oss. Nu fortsatte vi istället. Det är de två första grejerna jag kommer på. 

Inte så att du flyttat till Australien och börjat surfa istället?
– Just ja. Tänkte inte ens på det. Om Australien låg närmre hade jag kanske flyttat dit nu. Men nu ligger det ganska långt bort. 

Du surfar?
– Jag tycker väl om att göra det. Men eftersom jag gör det konsekvent cirka tre dagar om året är jag inte bra på det. Men att bo på olika ställen, det hade man kunnat göra mer. 

Ända sedan jag klev in i musikbranschen har människor älskat att berätta för mig hur otrendig och svårjobbad rockmusik är. Ett tramsigt och totalt grundlöst resonemang om man ser till vilken typ av artister som faktiskt klarar av att turnera år efter år, utan att riva ner streams på Spotify eller göra Coca-Cola-reklam. På senare tid har band som Fontaines D.C, Idles och svenska Viagra Boys tacksamt nog problematiserat det mossiga argumentet om rockens död. Däremot, konstaterar Pelle, har den blivit mer pratig.
– Det är 100 procent lika konstigt som att alla börjar sjunga som Eddie Wedder. Det är ju världens konstigaste sätt att framföra en text. Men du som gillar shoegaze och sånt, vill man ens höra sången då?

Helst inte, men de flesta i publiken verkar vilja det. 
– Det är samma för oss. Särskilt om man spelar på ett litet ställe och PA:t är långt ut på sidorna, då står det tio personer framför gitarrförstärkaren och bastrumman som signalerar hej vilt att de inte hör något. Skittjatigt. Jag har annat att tänka på än mixen. 

Om man som jag ofta spelar förband brukar det vara svårt att inte notera gänget i främre raden som ser halvt medvetslösa ut av uttråkning.
– Det där är en grej folk får en kick av att göra. När vi var förband till Rolling Stones så var hela första raden människor som ansträngde sig för att inte gilla förbandet, de tycker de är mer Rolling Stones-fans om de inte gör det. 

De kanske tänker att man inte ser? 
– Som att det är som att kolla på tv typ. Jag tror det har varit halva grejen med våra livekonserter, att vi hela tiden adresserar att vi ser publiken. Om någon håller på med mobilen tar jag den och kastar upp den bakom trummorna. De fattar att det går åt båda hållen.

Svårt om man samtidigt måste utstråla depression. 

– Du är ju egentligen inte deprimerad. Du är egentligen glad inombords, helt extatisk. Hela grejen med att shoegazeband vänder sig bort från publiken är egentligen för att de måste le för de tycker det är så kul att spela gitarr med högt ljud. De tar ett stort leende och vänder sig sen om och putar med läpparna.

Har er inställning till musiken och det ni gör förändrats? 
– Tyvärr inte. Det är nog fortfarande lika viktigt att göra något vi är stolta över och tar strid för. Vi sitter kanske mindre fast i höften, förut umgicks vi ju varenda timme. Vi bor ju även i olika städer och sådär nu. Men nej, det har nog inte förändrat inställningen till musiken. 

Så är det här ett avslut eller inte? 
– Det är ju det, på något sätt. Eftersom vi inte vet om det blir något mer. Men egentligen ser vi varje skiva som ett avslut. Det ska kännas som sista vilja och testamente varje gång. Man ska vrida ur sig allt. Sen den där grejen att man måste man komma på vad man ska göra istället. Det har jag inte knäckt än. Det känns för sent att bli surfproffs.

The Death Of Randy Fitzsimmons släpps den 11 augusti.

THE HIVES LIVE 2023
15/7 Milano, Ippodromo Del Galoppo Di San Siro [med Arctic Monkeys]
16/7 Rom, Ippodromo Capannelle [med Arctic Monkeys]
18/7 Aten, Plateia Nerou [med Arctic Monkeys]
19/7 Aten, Plateia Nerou [med Arctic Monkeys]
4/8 Göteborg, Bananpiren [med Mando Diao och The Sounds]
5/8 Malmö, Mölleplatsen [med Mando Diao och The Sounds]
18/8 Rättvik, Dalhalla [med Mando Diao och The Sounds]
19/8 Rättvik, Dalhalla [med Mando Diao och The Sounds]
25/8 Haugesund, Vangenfestivalen
26/8 Tønsberg, Foynhagen
2/9 Lissabon, Kalorama Festival
30/10 Brooklyn, NY, Brooklyn Steel
31/10 Washington DC, Union Stage
1/11 Cambridge, MA, The Sinclaire
3/11 Toronto, ON, Lee’s Palace
4/11 Detroit, MI, El Club
5/11 Chicago, IL, Bottom Lounge
8/11 Seattle, WA, Neumos
9/11 Vancouver, BC, Rickshaw Theatre
10/11 Portland, OR, Mississippi Studios
12/11 San Francisco, Bimbo’s 365 Club
13/11 Solana Beach, CA, Belly Up
14/11 Los Angeles, CA, Belasco Theater