© SandraHansson.Com
Förra sommaren åkte jag över sundet för att ta mig en koll på Stine Goyes visning under Köpenhamns modevecka. Efteråt stod min vän Sanna och jag framför det böljande vattnet, båda två med kräkreflexer efter alla anorexiafall som gått ner för visningen. På något vänster började vi prata med Örjan Andersson, en av grundarna till Cheap Monday, och istället för att ens kommentera Goyes design fortsatte Sanna och jag spy galla över catwalkmodeller.
Vad som förvånade mig var dock Örjans högst osvenska synsett på modellerna. Han bara ryckte på axlarna och tyckte att de var helt normala. Om normalitet är att ryggraden ser ut att kunna skära sönder huden vilken sekund som helst, om normalitet är att bäckenbenen sticker ut så mycket att man kan dö av att stöta in i dem, om normalitet är att leva på vatten och laxeringsmedel... Ja, då är fan världen uppåt helvete förbannat äcklig.
Jag antar att det var då jag tappade min respekt för Cheap Monday. När en av grundarna inte brydde sig ett smack om att tjejerna i kläderna är halvdöda, rangliga skelett, så länge själva kläderna ser "bättre ut".
