Bild © SandraHansson.Com
Vad skulle det innebära att inte shoppa på ett helt år? Helvetet på jorden? Eller bara mer pengar i kassan?
Jag har för första gången någonsin dragit till med ett nyårslöfte. Inte något löjligt i stil med att jag ska börja träna, sluta äta så mycket godis eller bli en snällare människa. Fuck that. Jag menar hardcoregrejer i stil med att sluta shoppa. På riktigt. Eller, nästan på riktigt. Låt oss säga att saker på rea och second hand är okej, och att nödvändiga saker som underkläder och t-shirts kan få införskaffas när det är krisigt. Men förutom detta ska shoppinglistan vara lika med noll.
Inget mer “jag behöver den inte, men jag vill ha”. Inget jävla “men å, jag ska ju på fest på lördag, då måste jag ha något nytt på mig”. Och definitivt inget “jag har bara TIO PAR svarta jeans, så jag måste köpa ett par till!”. Nej, bort med allt maniskt shoppande, och fram med gammal hederlig bondhyfs. Ingen människa behöver så mycket kläder som den normala svensken köper på sig varje år, och jag om någon borde kunna bevisa detta. Faktum är att jag inte ens har särskilt mycket kläder. Mindre än de flesta tjejer, och definitivt mindre än den medelsvenniga stockholmska mannen.
Mitt problem är inte att jag redan har så mycket kläder att jag inte kommer att behöva mer resten av livet, eller att jag inte vill ha mer, utan att mina egentliga ideologier i klädväg går ut på att hela ens liv ska få plats i en 100-liters resväska. Det handlar om att välja ut de där plaggen som man kan leva i, inte bara visa upp sig i, och som därmed blir en del av ens person. Kläder som inte finns i ens resväska för att de är trendiga, dyra eller kreddiga, utan för att de är en förlängning av människan innanför huden av tyg.
Det låter klyschigt, eller hur, men det är sant. Jag måste hitta tillbaka till mig själv, och genom att rata de yttre påverkningarna, i stil med butiker, magasin och modeberoende bloggbrudar utan förmåga att skriva en enda grammatiskt korrekt mening, tror jag att jag kan fixa det. Som slutligt bevis ska en före och efter 2009 tas. Förhoppningsvis har jag lagom till nästa vinter kommit fram till hur jag på bästa sätt kan framhäva de mest fantastiska delar av min smått störda personlighet.
