Nu riktas strålkastarna mot prekariatet

Vad har det cyklande matbudet och den frilansande journalisten gemensamt med startup-entreprenören? I Malmö Stadsteaters nyskrivna föreställning Prekariatet skildras effekterna av gigekonomins framväxt och att vara egenanställd i en rolig och sorglig berättelse om vår tid. 

När jag träffar teamet bakom Malmö Stadsteaters nyskrivna föreställning Prekariatet är det en vecka kvar till premiär. Regissören Liv Helm, komponisten Matilde Böcher och dramaturgen Felicia Ohly är mitt uppe i arbetet med att få alla bitar på plats. Scenografin är en välkänd tågperrong. Ljuset är starkt och kyligt. Golv och väggar är täckta av vita, stora klinkerplattor. En lång bänk sträcker sig över scenen. I taket hänger en tavla som under föreställningen kommer att växla mellan person- och platsangivelser.
– Vi har funderat på hur vi skulle göra ett rum där skådespelarna inte kan slappna av, berättar Matilde.
– Rummet är också ett slags väntrum, intygar regissören Liv. 

Väntan är en av de saker som kännetecknar den grupp av människor som ingår i prekariatet. Väntan på jobb, nya arbetsmöjligheter eller en mindre osäker framtid. 
 

”De intervjuade hade väldigt många olika anställningar och kom från helt olika klasser, men på något sätt har de så mycket gemensamt att de tillsammans blir en ny klass”

Föreställningen bygger på intervjuer med Malmöbor i olika åldrar men med en sak gemensamt: alla befinner sig i en otrygg arbetssituation utan tydliga framtidsutsikter.
– Människor lever större delen av sitt liv på arbetsplatser och i arbetsrelationer. Så när jag fick höra om prekariatet ville jag undersöka hur den anställningen skapar en osäkerhet i deras liv, kroppar och relationer, berättar Liv. 

Utifrån intervjuerna presenteras fem berättelser i form av fem karaktärer som alla ingår i prekariatet. Det är allt från den timanställda akademikern, journalisten, startup-entreprenören till den svartjobbande immigranten som tillsammans skapar bilden av en ångestfylld och osäker tillvaro. 
– När man pratar om prekariatet och otrygg anställning tänker man ofta på folk i tjugoårsåldern, men det var inte vad som kom fram ur intervjuerna, berättar Felicia.  

Istället visade det sig vara människor som väntat på en fast anställning i flera år som hörde av sig. 
– Den prekära situationen blir väldigt tydlig när man blir äldre, menar Matilde. Om man har barn och ingenstans att bo…
– ...eller om man längtar efter det och inser att man aldrig kommer att få det, fortsätter Felicia. Att eventuellt inte kunna förverkliga tankar på familj eller att ha ansvar för någon annan, ett husdjur eller ett barn. 

Prekariatet styr inte över sin egen tid och de vet om det, skriver den brittiska utvecklingsekonomen och professorn Guy Standing i boken Prekariatet – Den nya farliga klassen. Standing är mest känd för att ha populariserat begreppet genom sina böcker och enligt honom är framväxten av prekariatet den största förändring som skett på arbetsmarknaden.
– Under 70- och 80-talet ville man ju komma bort från ett arbetsliv där alla jobbade 25 år på samma ställe och sparade till pension och livet blev lite tråkigt, säger Liv. Då ville man vara fri och flexibel och bygga upp kompetenser hela livet. Alla de sakerna som vi säger om oss själva idag, är ju för att någon tyckte att vi skulle gå i den riktningen. 

Inför arbetet med föreställningen hade Liv, Felicia och Matilde gett sig själva i uppgift att hitta positiva aspekter av prekariatet. 
– Men det visade sig inte vara lätt. Det materialet vi fick var ganska tungt, berättar Felicia.

Prekariatet är en stor, spridd grupp med många varianter och utgörs, enligt Guy Standing, inte nödvändigtvis av människor som lider. Här finns allt från de som ser giget som ett roligt extraknäck, till de som tvingats in i prekariatet utan några andra alternativ. 
– Vi har en influencer i föreställningen som tjänar 15 000 kronor per video. Hon tänker ju inte att hon behöver någon annan form av trygghet. Det är en hel generation som tänker att antingen är du riktigt bra på att skapa ditt eget jobb eller så är du inte det, berättar Liv. 

Mikrojobben eller ”gigsen” är idag en del av vår vardag. Appar som förmedlar enklare jobb som att hämta någons källsortering eller sätta upp en hylla, har blivit allt vanligare. De cyklande matbuden syns överallt med sina stora färgglada ryggsäckar. Samtidigt har debatten kring gigarbetarnas ställning blivit allt skarpare. När artisten Linda Pira, mitt i den hysteriska konsumerande julstressen, lanserade sin nu omdiskuterade förmedlingsapp Workish lät kritiken inte vänta på sig. Medan Linda Pira hävdade att hennes app möjliggör jobb för den socioekonomiska del av Sverige där arbetsinsatser inte nått fram, kritiserades hon samtidigt för att utnyttja den gruppen med sina dåliga villkor. 
– Det säger mycket om vart vi är på väg, konstaterar Felicia och hänvisar till att många nu är mer benägna att betala någon för enklare sysslor som man kanske tidigare frågade en vän om. 

Många branscher påverkas av gigekonomins tanke på flexibilitet och korta kontrakt. Även om Liv, Matilde och Felicia inte har använt sig av sina egna erfarenheter i föreställningen, har arbetet med materialet påverkat dem. 
– Att arbeta med det här materialet får en att inse att samhället kan se ut på ett helt annat sätt, säger Liv och hänvisar till arbetsmarknadens förändring. 

Berättelserna i föreställningen påminner om varandra men skiljer sig också åt. Den unga akademikern som arbetar som lärarvikarie tycker själv inte att hon tillhör prekariatet eftersom hon har ett skyddsnät i form av sina föräldrar. Om hon inte blir inringd kan hon gå på bikramyoga istället. Den invandrade mannen däremot, måste ta alla jobb han kan för att behålla sitt uppehållstillstånd. 
– De vi intervjuade hade väldigt många olika anställningar och kom från helt olika klasser, men på något sätt har de också så mycket gemensamt att de tillsammans blir en ny klass, berättar Liv. 

Ensamheten för de som lever i prekariatet är påtaglig. Som egenanställd är man själv ansvarig för sin framtid och därmed också utlämnad till den om man inte lyckas försörja sig. 
– Nu märker vi konsekvenserna av att vara fri och flexibel och inte ha en grund, konstaterar Liv.
– Prekariatet var väl från början också ett frihetsprojekt som kom från folket, säger Matilde. Det är två extremer. Hur kan man hitta en struktur som gör att man kan få både friheten och tryggheten?

Trots det tunga ämnet är föreställningen – förutom ångestfylld – både absurd och rolig. 
– Alla karaktärerna vill berätta att det kommer gå bra och det speglar även kampen i samhället, att du som individ ska bevisa att du kan klara dig själv. Och det kan faktiskt vara jätteroligt, säger Liv.
– Men också genom kontrasten mellan stora dramatiska frågor, det vardagliga språket och musiken. När man sjunger att ”jag drömde om att ha en katt” kan det bli roligt, säger Matilde och skrattar.

Guy Standings bok Prekariatet – Den farliga klassen är snart tio år gammal. Men begreppet är kanske mer aktuellt än någonsin. Gigekonomins framväxt har påverkat arbetsmarknaden i flera länder. Fasta anställningar framstår nu mer som en raritet än norm. Att ha ett och samma arbete genom livet har blivit allt mer ovanligt. Men frågan är vad ett växande prekariat kommer att innebära, när frihet och flexibilitet ersatts med osäkerhet, ensamhet och hopplös framtid. 
– Folk har en förmåga att analysera sin egen situation och de gör allt för att förändra den, säger Liv. Men det är ingen av dem som tänker att vi borde gå ihop och göra något tillsammans för att förändra de här villkoren i samhället. Det är som att man inte tänker att samhället kan göra något. Som att samhället inte existerar.
– Men att få prata om de här erfarenheterna och ta upp dessa berättelser på scen ger mig också hopp, säger Felicia. Och att få träffa dessa människor även om de är helt ensamma. När man har påbörjat ett samtal har man ju gjort någonting.

Prekariatet spelas på Malmö stadsteater till och med den 28 mars.