"Nu är det jag som bojkottar Ica"

Johan Lind tog ett återfall på Ica Folkungagatan. Det skulle han snart få ångra.

Jag har fallit av vagnen och börjat äta lösgodis igen. Vid väl valda tillfällen och aldrig på vardagar. Jag tror på mig själv, det kommer att gå bra. Jag har kontroll. Nåväl, som alla vet så har Ica Folkungagatan ett överlägset utbud av lösgodis. Det kan ingen ta ifrån dem. Jag hoppas att den som är ansvarig för lösgodissektionen är en högt uppskattad medarbetare inom organisationen och får betalt därefter. Det är imponerande att lyckas upprätthålla en så hög kvalitet år efter år. Särskilt jämfört med Hemköp. De har verkligen ett uselt utbud av godis, med bitar som måste vara inköpta från en mindre nogräknad grossist. Det ser ut som en punschkotte, det luktar som en punschkotte men det smakar verkligen inte som en punschkotte. Usch! Jag blir illa berörd bara av att tänka på deras lösgodis. Hur kan de misslyckas så kapitalt? Ett mysterium i klass med Palmemordet.

Framför godishyllan kommer allt tillbaka till mig. Det sitter i muskelminnet. Snärten med påsen för att få den att öppnas samtidigt som jag lokaliserar den fräschaste spaden. Den unika lukten av lösgodis. Jag har några favoriter som måste plockas. Center! Lakritsfiskar! Sura soda pops! Operamint! Skönt att vara igång. Nu kan jag lugnt och ledigt ta några vändor för att verkligen få en förståelse för utbudet, vad det vill och hur den bästa tänkbara påsen ska komponeras.

Plötsligt går mitt interna varningssystem igång. En livshotande fara har upptäckts i ögonvrån. Jag stannar mitt i en handrörelse och vrider på huvudet för att se vad som utlöst detta paniktillstånd. Jag var beredd på mycket, men inte det här. På väg mot mig marscherar en kille, en liten snorig kille, kanske åtta år gammal, som tuggar på sin jacka. I släptåg går hans farmor eller mormor som, förblindad av sin kärlek till lilla barnbarnet, gett honom alldeles för mycket svängrum med spaden och påsen. Han får hålla spaden själv!

Overklighetskänslor. Jag drabbas av yrsel, men svimmar inte. Och det är nästan synd, för det som händer nu kommer brännas fast i mitt minne för alltid. Lagom till att killen passerar mig för han upp spaden till sin lilla mun, som frenetiskt tuggar på hans lilla jacka. Han slickar och tuggar maniskt på skeden och jackan om vart annat, i ett hav av saliv som är så stort att det syns från månen. Detta är scener ingen människa ska se. Det gör inte farmorn/mormorn heller. Men det gör jag. Allt. Varenda salivtråd.

Jag lyckas inte säga något. Orden sitter fast. Jag vrider mig efter honom när han rör sig mot en låda med saftiga sura nappar mot slutet av hyllan. Som tur är saknar han mitt flow och min erfarenhet när det kommer till att plocka lösgodis för han stannar liksom upp i rörelsen, rådvill, vilket ger mig exakt de hundradelarna jag behöver för landa i situationen och säga:
– Ursäkta, han slickade på skeden. Det är ju jävligt äckligt.
– Va?
– Han slickade på skeden. Det är ju förjävla äckligt.
– Gjorde han?
– Ja. Han slickade på skeden.
– Oj, vad bra att du sa till. Pontus, du får inte slicka på skeden! Lägg undan den och ta en ny.
– Alltså han slickade på skeden. Det är typ det äckligaste jag sett i mitt liv.
– Ja, så får man ju inte göra.
– ...

Vi båda tystnar. Trots att jag sa till snabbt är jag säker på att skeden hann kontaminera napparna. Jag tittar ner i min påse, som hade alla möjligheter att bli en fulländad påse, en sådan man får till en gång vart tionde år. Jag tänker på alla andra gånger jag korrigerat människor (vuxna människor!) som saknar förmågan att plocka lösgodis på ett respektfullt och hygieniskt sätt. Något brister inom mig. Det går inte. Jag lägger min påse i godishyllans uppsamlingsficka, går mot kassorna och slänger en sista blick mot lösgodishyllan. Där står Oisín Cantwell och snärtar upp en påse. En liten påse. Jag tänker att han hade garanterat varit på min sida om han varit där när lillkillen vanhelgade godishyllan. Oisín Cantwell tolererar inte att man äcklar sig med lösgodiset, det är min fasta övertygelse. Ute på Folkungagatan igen bestämmer jag mig. Nu är det jag som bojkottar Ica.