Nöjesguidens sexspalt: "Det är deprimerande om samtalet om sex ska reduceras till gränser"

10:03 6 Oct 2014

Detta är inte en Sex & The City-spalt.

Sex är ett språk och ändå är det så svårt att prata om det. 

Saker man gör när man ligger låter töntigt klätt i ord. Det verbala är alltid två steg bort. Jag tar på någon och den känner något i kroppen. Den kan beskriva det med ord, eller vara tyst. Men oavsett så pratar den antagligen med mig, bara jag lyssnar. Genom kroppsspråk, gåshud, ljud, svällningar, väta, värme.

Athena Farrokhzad får frågan ”Vad ska vi göra av våra kroppar?” i senaste numret av Bang. Hon svarar ”Du frågar vad vi skulle göra av våra kroppar. Det hade varit enklare om du låg i min säng.”

Kroppen har sina egna språk. Men det är inte alltid så lätt. Ibland vet jag inte om personen tycker att det är skönt eller om den är kittlig. Tänk om den har en panikångestattack.

Det är osexigt att prata under sex, sa en vän. Jag skrek: "Det är det inte alls!”. Det är inte nödvändigtvis sexigt, men det är nödvändigt, för att den ”sexiga känslan” ska finnas. Jag vet inget värre än att ligga där och fundera över om jag precis har gått över någon outtalad gräns hos personen bredvid mig, som är tyst, stilla, som en sten. Eller när en person kastar sig över mig, uppenbarligen med något slags sex i tanken, men utan att förmedla vad den försöker göra.

I mainstreamporr pratas det sällan. Men det sexet görs också utifrån ett manus. Det finns en regissör med en lön. Men det där manuset finns i oss också, utan regissören. Det finns ett heterosexuellt skript som alla förhåller sig till, mest straighta förstås, men också queers. Där allt sker i en viss ordning, och det penetrerande sexet, kuken i fittan, är högst värderat. Alla vet det här, men vet ni hur svårt det kan vara att ändra på? Det är liksom intatuerat i skallen på många. Som ordlösa amöbor rör vi oss mot varandra, i en påhittad mainstream-porrfilm. 

Och om vi inte vill hålla på sådär jämt? Då måste vi snacka.

Inte för att det är fel att vara en ordlös amöba. Det är faktiskt en av poängerna med sex. Det är varken rationellt, nyttigt eller rättvist, det bara är. Men det är också så problematiskt ibland. Och om någon går över dina gränser och du, eller ni, aldrig har pratat om sådant tidigare, så kan det kännas obekvämt att göra det när det väl behövs. Ja, nu anspelar jag förstås på internet-kampanjen #prataomdet, om sexuella gråzoner. Men jag vill inte bara prata om gränser, om att kunna säga nej eller "nu gjorde du mig illa". Det är så deprimerande om samtalet om sex ska reduceras till gränser, till ett nej eller frånvaron av det. 

Jag minns när en vän sa: ”När jag började ha sex med andra än ciskillar så insåg jag att jag bara visste hur man sa nej. Jag var så himla bra på det. Men när jag inte behövde säga nej längre hade jag ingen aning om vad jag själv ville.”

Sex är fett komplicerat. Jag pendlar mellan intresse och ointresse. Jag kan bli helt besatt av tanken på någon, att den ska vara i min säng, och göra allt för att det ska hända. Jag kan ligga ensam i mörkret i mitt rum och känna lusten pulsera i kroppen, inte riktad mot någon eller något, bara allmänt. Eller så vill jag kräkas när jag tänker på sex. Att någon skulle vara nära mig känns befängt, otroligt, ointressant. Min famn är sluten, stängd. Det går upp och ner. Och båda är okej.  

Jag är anonym i den här spalten, som kommer att publiceras återkommande. Mest för att det känns roligast så. Och för att jag är rädd för att det annars skulle påverka mina möjligheter till att få ligga. Jag vill också erkänna en sak. Jag har sett ungefär ett avsnitt av Sex and the City. (Allt jag minns är att de var på någon restaurang.) Jag vet att det gör mig till en samtida alien, men ha överseende. Det kan vara en bra grej.  

Prata med mig.

6 6 6 är en spalt om sex, skriven av en anonym medarbetare. Mejla till 666[a]nojesguiden.se med tankar och frågor. Svar garanteras, i någon form. 

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 

Fler artiklar