Foto: Emil Jönsson

Nöjesguiden ❤ Adam Kanyama

Maja Bredberg 14:12 10 Oct 2012

Adam Kanyama har stämplats som svensk hiphops framtid. Maja Bredberg har träffat honom för att diskutera höga krav, revolutionärer och ”förortsrap”.

Innanför The Audubon Ballrooms sirligt snidade, turkosgröna fasad i norra Harlem höll Malcolms X ett av sina mest klassiska tal. Det var i juni 1964, knappt ett halvår innan han skulle skjutas till döds på just samma plats, och det var hans första offentliga framträdande efter att ha grundat Organization of Afro-American Unity. En viktig händelse i vår nutida historia, en historia som aldrig är längre bort än vi gör den. Malcolm X ikoniserade rader ur talet – ”We declare our right on this earth to be a man, to be a human being, to be respected as a human being, to be given the rights of a human being in this society, on this earth, in this day, which we intend to bring into existence by any means necessary.” – aktualiserades i den svenska populärkulturen förra hösten, 47 år efter de först uttalades, när rapparen Adam Kanyama la upp sin låt The Preview på YouTube. Låten inleds med den raspiga inspelningen av Malcolm X krav på jämlikhet för alla, till varje pris, och kom att bli en del av den första bilden man fick av Adam Kanyama som rappare. Vi fick se en ung kille med minutiöst high top fade och iförd camouflagejacka, han satt på en liten trappa av metall och rappade med obeskrivlig teknisk skicklighet. 

Adam Kanyama var 15 år då, hade ett flow som tog andan ur en och rörde genast upp en stor hype inom hiphopsverige. Timbuktu sammanfattade Adam Kanyama som: framtiden. Vägen till erkännande började bara ett par år tidigare när Adam Kanyama och Leo Kristoffer Malmsten, även känd som Ontario och Stuffe från Fattaru, träffades på Fryshuset.

– Jag vet inte om man riktigt kan definiera det som att ”göra musik”, men jag började rappa redan när jag var elva. Det var jag och mitt kompisgäng. Vi hängde mycket i Fryshuset och spelade basket, det var där jag träffade Stuffe. Han höll en dj-kurs som jag gick på, det var en del av lite olika aktiviteter man kunde göra på Fryshuset på sommaren. Sakta började vi jobba i studion, spelade in låtar. Stuffe hjälpte mig som en mentor. Det var första gången jag fick höra hur jag lät över beats.

 

Ett resultat av det metodiska arbetet är EP:n The Golden Child som släpptes i våras, där Adam Kanyama rappar över Stuffes produktioner. Sedan dess har Adam Kanyama hunnit vara förband åt Nicki Minaj, spelat på Stay out West, framfört Färger tillsammans med Kartellens Sebbe Staxx på Konserthuset ackompanjerad av Hans Åkessons Sweden Aid Orchestra, spelat på Stockholms Jazzfestival samt medverkat i årets stora talangjakt i tv: X Factor. Allt detta vid sidan av gymnasiet.

Hur går det att kombinera med skolan?

– Det är ju tre faktorer att balansera: man har den här business-grejen, skolan och den kreativa biten att man måste leverera musik. Det har faktiskt blivit svårare. Det har tagit lite väl mycket på den kreativa sidan, känner jag. 

Har du höga krav på dig själv?

– Ja, nu har jag det. Jag har släppt en singel, jag har fått en hype, och nu väntar folk på plattan. Ett tag skrev jag inte musik alls, jag visste inte vad jag skulle göra, jag fick inte ner något på pappret. Jag skulle åka till Tanzania i en månad och tänkte att jag skulle skriva fett mycket när jag var där. Jag åkte dit, men jag skrev inte. Först nu inser jag att jag hade en press på mig som jag inte ens märkte av att jag hade. Det låg i bakhuvudet, jag hade det i åtanke, omedvetet. Att jag var tvungen att leverera, inte för att det var kul, utan att det var upp till bevis. Att jag måste leverera, göra de bästa låtarna jag gjort, slå ut hiphopsverige, förstår du? Det var stressande. Men nu har det kreativa i alla fall kommit igång igen.

 

Bortsett från tillfällig skrivkramp är Adam Kanyama förvånansvärt avancerad i sitt textförfattande. Och Malcolm X är inte den enda kända amerikanska medborgarrättskämpen som Adam Kanyama för på tal i sin musik. I låten Voodoo konstaterar han att han ska vara ”revolutionär som Angela Davis” – en av 1900-talets främsta intellektuella, radikala röster.

– Alltså, jag pratar ju mycket om rasism och sexism och så där. Jag beundrar Angela Davis för att hon är en svart kvinna som har åstadkommit allt det hon har gjort. Svarta kvinnor är den mest förtryckta folkgruppen på den här planeten. Mycket av min syn på rasism och sexism har jag fått från mina systrar Karin och Mariam. De var involverade i en grupp som heter JAS (Jämlikhet för Afrosvenskar), och de var inblandade i kravet på att byta namn på ”Kvarteret Negern” i Karlstad. Så jag har fått mycket ifrån dem.

Generellt sett är man inom hiphop väldigt villig att prata om rasism – men inte det självklara sambandet mellan rasism och sexism. Dina systrar verkar ha uppfostrat dig väl. 

– Haha, ja, typ. Fast jag rappar ju om det jag tycker är viktigt. Det är klart att man påverkas av sin uppväxt – jag föddes i Lund, båda mina föräldrar är högskoleutbildade, och vi flyttade till Norsborg när jag var 2 år och har bott där sedan dess. Jag har aldrig levt det stereotypiska tugglivet i stor utsträckning, därför har jag inte rappat om ”min hårda uppväxt” på det viset. Men jag har alltid varit angelägen om att rappa om varför det är som det är, den sociala klyftan.

Den här medvetenheten, är det en del av din personlighet?

– Haha, nä. Jag är inte den seriösa snubben privat. Jag är ofta väldigt lättsam, snackar strunt som vilken snubbe som helst. Det där tankarna kommer fram när jag skriver och gör musik. Det är då det kommer ut.

Och om du gjorde en sexistisk låt, skulle du få spö av dina syrror?

– Haha. Eh, ja, de har sagt det faktiskt.

Stad: 
Kategori: