Filmskaparen Ninja Thyberg har gått från aktivistisk porrmotståndare till att spela in sin långfilmsdebut i nära samarbete med den amerikanska porrindustrin. För Nöjesguiden berättar hon om feminism, den svenska filmbranschens glastak och om att tröttna på att alltid göra rätt.
– Jag älskar att prata om mitt film och mitt ämne. Men jag tycker det är jobbigt att få frågan vad filmen handlar om här, för det blir ofta konstig stämning. Så jag övar mig på att hitta sätt att formulera mig utan att avslöja sanningen. Ibland när jag inte riktigt känner för att ta den diskussionen eller säga att jag jobbar med porr, så säger jag att den handlar om en svensk tjej som kommer hit och vill bli stjärna.
Det är en smått bakfull filmregissör som möter mig på en sömnig villagata i San Fernando Valley. Det är tidig förpandemisk vår i Los Angeles, under den “sorglösa” perioden innan lockdowns och social distansering skrev om spelreglerna för den kaliforniska porrfilmsfabriken, och för alla andra för den delen. Ninja Thyberg häller upp juice och återhämtar sig efter ett besök på AVN Awards (porrvärldens Oscars) i Las Vegas. Där har det lilla svenska teamet filmat scener till hennes kommande långfilm Pleasure, som följer en svensk tjejs väg in i Los Angeles porrindustri.
– Hela branschen är där. Det delas ut pris för bästa analsexscen och allt föregås av en fyra dagar lång mässa. Allt är ett stort spektakel med mycket fester. Det är ganska spårat. Vi har filmat både fiktiva och dokumentära bitar bland båsen där folk tar selfies med sexarbetarna som säljer DVD:er
“Okej, nu får Ninja bestämma var han lägger satsen, om det blir i ansiktet, på brösten eller rumpan”
Den Göteborgsbördige regissören har tillbringat fem år som infiltratör i porrindustrin, under perioder helt på egen hand. Efter det internationella genombrottet med den Cannes-prisade kortfilmen Pleasure (2013), som skildrar en svensk porrfilmsinspelning ur ett kvinnligt perspektiv, stod det klart för Ninja Thyberg att porren skulle leda henne till långfilmsdebuten. Den före detta antiporraktivisten och genusvetaren kom till Los Angeles med ryggsäcken full av feministisk filmteori men bakom kulisserna väntade insikter som utmanade alla fördomar.
– Jag kom hit med en bild att porrbranschen exploaterar kvinnor, så jag föreställde mig att jag skulle få se den utsattheten. Nu har jag nästan svårt att komma ihåg att det fanns en tid då det kändes konstigt att sitta bredvid folk som har sex. Första gången jag besökte en porrfilmsinspelning var jag jättenervös, blyg och försökte läsa av hur jag skulle bete mig.
– Killen som var med i scenen den dagen, och som sen fick en roll i min film, kom fram till mig och hälsade med kuken i vädret och alla stod och tittade på hur jag reagerade. Jag rodnade och visste inte var jag skulle titta. Sen sa teamet att jag skulle komma och titta på första parkett. För dem var det ju en helt vanlig trist måndag på jobbet, så de fick underhållas av att jag var generad. Sen när han skulle komma, “the pop”, sa regissören “Okej, nu får Ninja bestämma var han lägger satsen, om det blir i ansiktet, på brösten eller rumpan”. Jag fick panik. Men de väntade tills jag gav ett svar.
Vad valde du?
– Jag tror att jag valde brösten. Det hela var väldigt speciellt. Men jag tror de tyckte om att jag var filmintresserad och frågade om det fanns ett manus och vilken kamera de använde. Det kanske inte är så vanligt.
Genom uppmärksammade kortfilmer som Hot Chicks och Catwalk har Ninja Thyberg vänt och vridit på frågor kring makt, sexualitet och utmanat filmmediets manliga blick. I high school-filmen Girls & Boys är genreklyschorna intakta men könsrollerna omvända. Det är de nördiga tjejer som trånande ser skolans snygga killar komma gående i skolkorridoren i slow motion. Liknande törstande blickar skildras i Hingsten där en ung hästtjej blir tänd på sin lärare, förkroppsligad av Alexej Manvelov.
Programtexten till årets digitala upplaga av Göteborgs filmfestival, utlovar att detta “utforskande av sexualitetens maktordningar i en patriarkal visuell kultur” sätts på sin spets även i långfilmsdebuten Pleasure, som fick sin svenska premiär under festivalen för ett par veckor sen. "Den mest iögonfallande aspekten av Ninja Thybergs modiga debutfilm är måhända det stora antalet erigerade penisar som visas, men det är porträttet av porrindustrin som gör Pleasure till en oförglömlig film” skriver filmtidningen Sight & Sounds kritiker i sin recension från Sundancefestivalen där debuten har väckt stor uppmärksamhet. Thyberg själv beskriver filmen som en coming-of-age-historia om en ung tjej som äntrar en ny värld.
– Jag har spelat in filmen i väldigt nära samarbete med porrbranschen. Bortsett från huvudkaraktären så har vi inga vanliga skådespelare utan bara porrfilmsskådespelare, agenter, assistenter, producenter och regissörer från branschen.
"Verkligheten var så annorlunda, så mycket större och mer komplex än mina förutfattade meningar."
Var det självklart från början?
– Jo, det var nog med tidigt. Men jag trodde nog att det skulle vara en blandning. Vi hade en vanlig casting men jag kände att jag inte trodde på det. Det här är någon som kommer in och skådespelar, var känslan.
Så porrfilmsskådisarna var bättre än de vanliga skådisarna?
– Det var dom. Men jag har också använt castingprocessen till att utveckla karaktärer och få inspiration till scener. Så manuset är på många sätt byggt på det materialet som jag har samlat in. Den processen har verkligen förändrat mig i grunden.
Vad har du lärt dig som infiltratör i den amerikanska porrindustrin?
– Det har inte varit enkelt. Det har tagit lång tid att bygga upp ett förtroende och bli insläppt. Jag började med att observera, ta anteckningar och intervjua. Sen filma, fota och dokumentera. Jag hade också gjort en massa research och kollat på en massa filmer inför min uppsats och kortfilmen Pleasure. Jag hade läst jättemycket teori men sen så kom jag hit och den stämde liksom inte. Teori och empiri gick inte ihop. Verkligheten var så annorlunda, så mycket större och mer komplex än mina förutfattade meningar. Det var så många saker som inte passade in.
Vad var den största skillnaden?
– Jag hade en ideologisk bild av porrvärlden och människorna men när jag kom hit så förstod jag folk här ser på allt på ett helt annat sätt. Jag insåg ganska snabbt att det inte är en framkomlig väg om jag skulle lära mig något. Så jag bestämde mig för att faktiskt lita på vad folk säger. Att inte tro att de ljuger för sig själva, eller säger vissa saker för att skydda sig själva. När jag började göra det så började kartan målas om.
Ninja drar ett exempel om när hon träffade en manlig porrskådis på en inspelning och frågade om hon fick bjuda honom på lunch för att intervjua honom.
– Han trodde då att jag försökte kratta för att vi skulle ligga med varandra så när jag intervjuade honom för en scen där han inte var speciellt dominant, utan hade mjukare sex så blev han jätteorolig att jag skulle tro att han var mjuk. Han sa: “Nej, nej, om vi skulle ligga med varandra så skulle jag slå dig, spotta på dig och dra dig i håret. Strypa dig.”
– Han ville verkligen bedyra att han skulle vara jättedominant och hårdhänt mot mig. För att i deras ögon är det definitionen av en bra “manlig lover”. Ett sätt att ge tjejen det hon vill ha. Att slå och strypa en tjej, och spotta henne i ansiktet är ett sätt att visa respekt för henne. Det är ett sätt att bli vald som den största alfan. På så vis är han undergiven henne. För mannen söker hela tiden efter hennes bekräftelse. Makten ligger hela tiden hos henne och det är hon som avgör om han duger eller inte. Det är oftast inte killarna som begär den typen av sex. De beklagar sig snarare över att de behöver göra allt det där. Många vill egentligen vara mycket gulligare, mysigare och ömmare. Men det är tjejerna och regissören som vill det. Ju hårdare och mer våldsam en kille är, desto högre status får han bland tjejerna. De ser ner på och nästan skrattar åt killar som inte är så bra på det där. Jag hade tidigare bara kunnat tolka den sortens dominanta beteende som ett utryck av kvinnoförnedrande förtryck.
Blir det inte en väldigt grabbig stämning av det?
– Nej, det är också en ny insikt. Att det är en så otroligt stor skillnad mellan det som händer framför kameran och det som sker vid sidan om. De uppträder, de går in i roller. Innan kameran rullar så är det helt annan stämning. Det är klart att det finns en machokultur. Men killarna är oftast väldigt avslappnade.
– De lufsar in, sätter sig och röker en joint, tjötar lite. Folk röker gräs hela tiden, så det är en väldigt stenad vibe. Sen är det dags för att filma så tar de fram kuken och börjar runka den. Regissören frågar “hur lång tid behöver du? Okey du är klar.”. Sen börjar de med lite förspel, värmer upp ihop för att få kemi. Sen börjar de filma och då går de in i ett helt annat tillstånd. Då börjar det där spelet där mannen är superdominant och tjejen superundergiven, som en iscensättning av de könsrollerna. Sen när de är klara blir det slappt häng igen. Det är väldigt fascinerande att se på. Jag har ju ändå trott att det som man ser i porrfilmen är så som det är, att man får se dem på riktigt, vilket man verkligen inte får, alls!
Jag hörde att du var väldigt noga med hur du var klädd när du gjorde din research. Att du hade extra mycket smink och höga klackar, att du bytte stil för att gå undercover. Hur kom det sig?
– Framförallt ville jag visa tjejerna att jag också använder mig av min femininet på samma sätt som dom. För att inte framstå som för annorlunda. Jag ville undvika att någon skulle känna att jag dömde dem. I den här branschen har det funkat väldigt bra att vara en ung tjej som kan försöka vara lite sexig i vissa sammanhang för att få tillträde till olika rum. Det är ju nästan alltid äldre män som sitter på makten, som kan öppna dörren och bjuda in mig. Så det har varit viktigt att inte upplevas hotfull, eller som en som är här för att sätta dit någon eller kritisera.
– Men det har också varit en del för mig i utvecklingsarbetet för att utveckla huvudkaraktären och förstå den här världen. Så jag har bejakat en femininet hos mig själv som ligger nära huvudkaraktärens. Det blev ett sätt att gå in i den rollen av att vara tjej här och sättet de spelar sin könsroll på. För att förstå vad de får ut av det och på vilket sätt som det ger dem makt. Så jag har liksom närmat mig både världen och karaktären även privat. Ju längre man befinner sig i en värld desto mer socialiseras man in i den. Och jag har bejakat det för att försöka förstå mer.
Vilken typ av människoöden har du mött och av vilka anledningar har de sökt sig till den här industrin?
– Många är från arbetarklassen, överlag så kommer folk från resurssvaga förhållanden. Många befinner sig av olika anledningar i ett utanförskap. Alla i den här branschen står på många vis utanför samhället eller är bortstötta. Det är människor som redan är utanför, eller inte har så mycket att förlora, som har vänt samhället ryggen. Många är i rätt så desperat behov av pengar. Andra kallar sig för “perversa”, människor med en väldigt stark sexualdrift som de inte klarar av att leva ut inom samhällets ramar. Men det är en besvärlig fråga. Jag är lite obekväm inför att definiera dem. För det finns så mycket föreställningar om människor i porrbranschen som präglas av en endimensionell och nedlåtande syn. Visst har jag fått många fördomar bekräftade, men även motbevisade. De blir så himla nedvärderade av samhället, vilket känns respektlöst.
Skulle du säga att Pleasure speglar den verklighet som du har mött här, eller tar du dig friheter som regissör att berätta en mer uppdiktad saga?
– Det är mitt perspektiv och på många vis en saga. Men det var jätteviktigt för mig att i största möjliga mån spegla verkligheten, att det ska gå till så som det faktiskt gör och därför bygger nästan alla scener på något som jag sett eller hört här. Min egen fantasi har istället kommit in där jag behövt uppfinna ett samband mellan berättelserna som hört.
I en intervju med dig så är “makt, könsidentitet och sex” de öppnande orden i artikeln. Skulle du säga att det är din tematik?
– Jo, det får jag väl ändå erkänna.
Varför blev det just de ämnena?
– Det har säkert mycket att göra med att jag blev feminist under en viss tid, när en viss typ av frågor var aktuella. Det var en tid när radikalfeminismen var väldigt stark och det fanns en stor antiporr-rörelse. Alexa Wolf gjorde dokumentären Shocking Truth (2000), vilket ledde till en stor samhällsdebatt om hur kvinnoförnedrande porren är. Jag blev väldigt påverkad av allt det där, så jag blev aktiv inom vissa politiska aktivistgrupper. Vi gjorde sabotage mot porrbutiker och hade torskjakt på Rosenlundsgatan i Göteborg. Vi skrek “Ut på jakt, torsk-slakt!”.
Ninja berättar att hon intresserar sig mycket för normkritik, hur social status fungerar i ett rum och av att förstå vilka mekanismer som styr oss.
– Det är väldigt vanligt bland kvinnliga filmskapare just nu att jobba med sexualitet och kroppen. När man är “det andra könet”, för att citera de Beauvoir, så är det genom sexualiteten, eller idén om sex, som man definieras. Jag tror att det är där det börjar på något sätt. Smärtan av att vara kvinna finns i det sexuella. Det är där det gör som mest ont. Det är därför det har blivit så laddat och viktigt för mig.
Kan du känna ibland att det är restriktivt att ha en så tydlig tematik? Att du skulle vilja göra film om något helt annat?
– 2010 fick jag idén till den filmen som jag arbetar med nu. Sen dess har jag jobbat aktivt med den i fem år. Folk säger “Gud du måste vara så trött på det här!”. Men jag fortsätter att vara lika intresserad. Jag tänker ibland att jag borde göra en film om klimatet, eller andra frågor som jag egentligen tycker är viktigare. Det här ämnet är kanske inte det viktigaste som finns. Men jag har en never ending glöd till det.
Vad skulle du säga har varit det största hindret för dig för att kunna arbeta som regissör?
– Hinder och hinder, det beror på hur man ser det. Om jag jämför mig med manliga regissörer så ser jag ju en massa hinder som jag fått bemöta för att jag är kvinna. Om en man hade gjort samma sak så hade han haft det lättare på en massa sätt. Jag upplever det som att något tas ifrån mig, för att jag inte är kille, något som jag egentligen borde ha rätt till. Men så kan man kanske inte se på världen. Är det ett hinder eller en premiss? Det är så det är.
Är det något som du har överkommit eller som du fortsätter att tampas med?
– Det är något jag tampas med på daglig basis. När jag gick andra året på Fridhems folkhögskolas filmlinje så låg jag i framkant av att jobba med de här frågorna när de plötsligt blev väldigt aktuella eller “inne”. Då fick jag en väldig skjuts av det, sen så flöt det på. Allt det här med att vara tjej och regissör, att det skulle vara tufft och så var inget som jag kände av, snarare tvärtom. Det var samtidigt som det pågick en massa satsningar på kvinnliga regissörer så allt rullade bara på. Jag kände verkligen att det inte var något problem att vara tjej och göra film. Men det var ju så länge som jag var ung och lovande, en talang som skulle utvecklas, delta i små satsningar och göra kortfilmer. Sen när jag skulle ta nästa steg, för det var liksom självklart att jag skulle, så blev det verkligen en sån jävla smäll i det där glastaket.
– Och det där är nått som jag verkligen kan skämmas för. Att jag hade hört så många berättelser från andra kvinnor om hur svårt det är, men hur jag ändå hade tänkt; “men det där gäller inte mig, för jag klarar det ändå!”. Och sen fick jag verkligen känna på det, att det där taket verkligen finns. Och vi får se om jag kan krossa det och ta mig igenom det..
När träffade du taket?
– Det var väl när jag började kräva eller förvänta mig att jag skulle upp där det skulle vara på riktigt och jag skulle bli tagen på allvar. Där de riktiga pengarna, makten och positionerna finns.
När har du tvivlat som mest på dig själv?
– Nu kanske?
Nu när du är i Los Angeles och färdigställer din första långfilm?
– Jag tvivlar på mig själv hela tiden, samtidigt som jag aldrig tvivlar på mig själv. Jag har aldrig tvivlat på att den här filmen kommer bli gjord. Jag har alltid vetat att det går inte att stoppa mig. Men jag håller på med väldigt mycket självrannsakan kring vad det är som jag är bra på och vad är det jag är dålig på.
Ninja berättar att hon måste ha vad hon kallar "en helt vansinnig hybris" för att det överhuvudtaget ska gå.
– Det jag gör är att ta mig själv på så jäkla stort allvar och det kräver ett utrymme som är galet stort. Man behöver vara orealistisk för att klara av att påstå att man ska göra saker som är jätte, jätte, jätte, jättesvåra att genomföra – och att få andra att tro på det. Och att kräva att bli framsläppt och klara av att hålla det igång. Men sen kommer backlashen med självförakt och självhat, och så pendlar det däremellan.. Det är ganska jobbigt.
"Jag har gjort mitt livs största eldprov, och överlevt det."
Om vi stannar lite vid hybrisen, vilken av dina filmer är du mest stolt över?
– Det är ju den här filmen. Det är så sjukt att jag har lyckats göra den. Jag kan verkligen tänka typ “Vem är jag? Hur fan har jag lyckats få till det här?”. Det är som att jag blev vuxen av att gå igenom den här långfilmsinspelningen. Nu känner jag att jag klarar vad som helst. Nu är jag inte rädd för någonting längre. Jag har gjort mitt livs största eldprov, och överlevt det.
Men i slutändan är man är så jävla ensam. Så man bara måste hitta sig själv och tryggheten i sig själv. Det man går igenom i ett sånt här arbete går man igenom helt själv, och ingen annan kan förstå.
Finns det något du skulle ha velat göra annorlunda?
– Jag har ju lidit så mycket och pressat mig så hårt för att få någonting som jag sen har fått. All den där tiden som jag mått dåligt och all den där våndan hade jag gärna sluppit. Men samtidigt så hade jag förmodligen inte tagit mig hit om det inte vore för den. Våndan har säkert varit en motor.
– Jag har pluggat så himla mycket, nio års eftergymnasiala studier. Jag är nog “tjejig” på det sättet. För att kunna säga att jag är någon, eller känna att jag är bra så måste jag ha utbildat mig maximalt, bli bäst och ha gjort min läxa till hundra procent. Först då kan jag slå mig för bröstet och tycka att jag är bra. Men bara efter hela den där duktighetsgrejen och år av betyg, papper och utbildningar.
– Den senaste tiden har jag haft en väldigt sorglig period där jag har varit så jävla bitter på kortfilm. Jag känner en så stark bitterhet över alla kortfilmer som jag har gjort. Hur jag har slitit mig i håret av ångest och haft så starka känslor investerade i dem under så många år. Jag har prioriterat bort allt annat i livet, på ett nästan självspäkande sätt, för att få dem gjorda. Under långa perioder har jag behandlat mig själv som om jag inte haft lov att göra andra saker eller ha kul. Jag har suttit uppe långa nätter, under helger och liksom pushat, pushat pushat. Och nu känner jag mig så bitter över att ha lagt så mycket tid och engagemang på kortfilm. Vem fan bryr sig om kortfilm?! Så mycket jobb, för en liten film som ingen jävel kommer att se.
– Eftersom att jag har en politisk tanke och förhoppning om att förändra samhället så har jag liksom trott att de var viktiga. Att de kommer att avgöra allt, men bara om det blir rätt. Varenda beslut och detalj måste bli rätt. Och det får inte bli fel för då kommer det att få jättenegativa konsekvenser!
..ett stort ansvar att lägga på sina axlar.
– Verkligen! Filmerna fick inte påstå fel saker eller ha fel påverkan på folk, eller vad jag nu tänkte. Visserligen hade jag aldrig kommit hit om det inte vore för att jag trott att de var precis så viktiga. Men just nu tycker jag bara så fruktansvärt synd om människor som jobbar med kortfilm. Jag vill ropa; “Nej men gör det inte, vad håller ni på med? Fattar ni inte att det är helt meningslöst? Ingen kommer att titta! Ni tror att det här betyder något men det betyder ingenting!”
– Men jag kommer säkert att göra kortfilm igen, jag har bara en sån bitter period just nu. Och det kanske är lika meningslöst med långfilm, jag vet inte.
Vi får se.
– Vi får se. Kanske önskar jag att jag hade vågat ta ut svängarna mer. Jag tänker på det här “PK-klimatet” som har rått länge, som jag själv verkligen har befunnit mig i mitten av och varit väldigt pådrivande i. Jag är ingen PK-motståndare, jag tycker att de här frågorna är jätteviktiga, men jag har börjat att svänga i debatten.
Vi måste också ha högt i tak och ta ut svängarna i konsten, det är ett väldigt osunt klimat när man kan ses som en dålig människa om man råkar skapa någonting som upplevs sexistiskt eller rasistiskt, eller vad fan det nu är. Jag önskar att jag kanske hade kunnat tillåta mig själv att gå lite längre, att inte göra rätt hela tiden.
Jag börjar bli allt mindre intresserad av det där med att göra rätt. Det finns en sån fåfänga i tanken att “jag måste göra rätt”. Det handlar ju bara om en identitet där jag ska få känna att jag själv är bra. Det är ju inte viktigt, egentligen. Världen bygger inte på att folk går runt och är klanderfria. Det är lättare att komma vidare, att upptäcka nya platser och nya rum om man får ta ut svängarna lite mer.
Du har sagt att porren har patent på sexskildringar inom filmen, och eftersom vi människor lär oss genom att härma det vi ser så påverkar porren vårt beteende och vår syn kring hur vi tänker och ser på sex. Skulle du säga att filmskapare i allmänhet är dåliga på att skildra sex?
– Jag vet inte om jag skulle lägga skulden på filmskaparna. Det handlar mer om att sex är tabu. Det ingår inte i det som anses rätt att titta på, även om det nu kommer mer och mer. Men det anses fortfarande som en självklarhet att man absolut inte skulle kunna visa riktigt sex på film och att skådespelare inte kan ha sex på riktigt med varandra i en film. Att man inte kan visa sex i det offentliga. SVT kan inte visa naket hursomhelst.
Varför är det så viktigt att göra det då?
– Vi människor har ju ett jättestort behov av att ventilera vår verklighet genom att skapa berättelser. Vi behöver kollektivt processa allt det som vi är med om. Så vi skapar hela tiden narrativ för att hantera tillvaron. Men när det gäller sex, så det får inte vara med bland allt det där andra. Jag anser att det skapar en neuros. Att vi blev helt besatta av att få titta på sex. Det är därför det kittlar och säljer så bra. För sex är en jättestor del av vårt liv, samtidigt som vi inte får ventilera det. Vi kan liksom inte uppleva det tillsammans i det kollektiva. Och då pratar jag inte om orgier, utan om gemensamma berättelser.
– Sex är ju så starkt. Jag menar att få en orgasm är väl något av det mest drabbande vi kan uppleva som människor men samtidigt så är det något som vi alla ska hålla som en liten hemlighet. Något som vi på sin höjd kan dela med vår partner i sängkammaren. Därför blir vi besatta av att ventilera och få tillgång till det. Det är därför som många tittar så vansinnigt mycket. Det är helt absurt hur mycket porr folk kollar på. Många kollar varje dag, flera gånger. Just eftersom att porren är tabu och så hemligt så måste ribban höjas hela tiden vilket skapar en massa dåliga saker. Det anspelas ju till exempel otroligt mycket på pedofili inom porren. Jag tänker att vi hade tjänat så mycket på om sex hade fått kunna ta plats som en del i våra gemensamma berättelser om vad det är att vara människa. Och på så sätt bli mindre laddat. Då hade vi kanske kunnat släppa den här besattheten.
Kan du känna att det har skett ett skifte för dig, från det att du satt och skrev en uppsats i Lund, och kritiserade branschen och människorna i den, till att det nu nästan låter som att du vill föra deras talan, eller ta deras parti? Har du bytt sida?
– Det har jag väl delvis gjort. Det som man kan vara kritisk till är innehållet i porrfilmerna. Tidigare la jag skulden för de problemen som finns med porren på människorna i industrin. Men den största svängningen har inneburit att jag har bytt perspektiv. De som producerar filmerna har ju ett ansvar. Men det är inte där det börjar. De tillgodoser konsumenterna och skapar det som säljer. De baserar sina produktioner på sånt som folk söker efter. Sen blir det ju en självförstärkande spiral där folk sen börjar tända på det som man har sett i porrfilm.
Men det har skett ett skifte hos mig där jag ser på filmernas innehåll som ett uttryck för något i samhället. De personerna som utför det här är givetvis kugghjul i en stor maskin. Men jag kan bli så provocerad av hur samhället konsumerar det som de här människorna gör och samtidigt dömer och stöter bort dem. Man rentvår sig själv genom att skylla på dem. De här personerna använder sina kroppar framför kameran, och ger av sitt kött och blod till konsumenter, att sitta och onanera till och komma till. Där känner jag att det blir problematiskt, att vi behöver erkänna att det här finns i oss. Det har med vår kultur och vårt samhälle att göra. Och inte bara lägga skulden på arbetarna som offrar sina kroppar för att vi ska få runka.
Var hoppas du att diskussionen om porr tar vägen efter att folk har sett Pleasure?
– Jag hoppas ju på att man ska våga prata om innehållet i pornografi, inte bara huruvida om vi ska ha porr eller inte. Utan varför tänder vi på det vi tänder på? Och kanske att man kan vidga perspektivet till det övriga samhället. Från början när jag kom hit så handlade det om att jag verkligen ville göra en film om porr, och så är det inte riktigt längre. Det som filmen skildrar är inte specifikt för just porrvärlden. Jag använder mig mer av porren som en metafor. Det är snarare en film om hur det är att vara kvinna.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2021.
