Nina Wähä om Tornedalens universum

I Nina Wähäs omfångsrika Testamente möter vi familjen Toimis fjorton egensinniga medlemmar, vilka aldrig kommit överens, men som ändå är starkt bundna till varandra. Testamente är en invecklad, hänförande och oerhört skickligt författad berättelse, så till den grad att den nu nominerats till Augustpriset. Vi har pratat med Nina Wähä om nomineringen, karaktärsskildring och glesbygdsbegränsningar.

Nina Wähäs gestaltade Tornedalsvärld rymmer så stora teman, och komplexa karaktärer att det är omöjligt att få in allt jag vill med bara några tusen tecken. Vi möter Pentti och Siri, och deras tolv nu levande barn, och berättelsen om de två som inte längre lever. En värld som under läsningen känns påtagligt nära, men ändå så långt bort.

Du är själv född och uppvuxen i Stockholm, men har släkt i Tornedalen där boken utspelar sig. Vad känner du när du tänker på Tornedalen, och har känslan påverkats av skrivandet?
– Så länge jag har skrivit har jag nog vetat att jag någon gång ska skriva om den platsen. Jag har tillbringat många sommarlov där uppe och platsen, som jag förknippar med en speciell sorts mentalitet har format mig till den jag är idag. Kort sagt finns där en stark muntlig berättartradition och ett sätt att hantera allt elände som drabbar oss alla med en svart humor. Jag var lite orolig att människor som kommer där uppifrån skulle protestera eller tycka att jag generaliserar, men hittills har jag inte märkt av något sådant. Folk verkar glada över att jag skriver om Tornedalen och människorna som befolkar den.

Nina gillar tegelstenar till böcker, och helst sådana som sträcker sig över generationer. Hennes bok lyckas med båda dessa konster.

Det måste varit en utmaning att arbeta med att skapa så många karaktärer och göra dem intressanta? 
– När jag började skriva trodde jag länge att det var en novellsamling om en syskonskara jag höll på med, så varje karaktär hade från början en egen novell. När jag sedan insåg att det i själva verket var en roman hade jag inte hjärta att stryka någon av gestalterna utan skapade istället en berättarröst som lotsar läsaren igenom familjen. Testamente är ju nu verkligen en roman och den har sin ramberättelse och sina huvudkaraktärer, men eftersom alla syskonen får komma till tals så känns den väldigt kollektiv.
 
Fadern Pentti är till synes kall och kärlekslös mot i princip alla barnen. Modern Siri är egentligen inte sådan, men blir i skuggan av Penttis demoner delvis lamslagen och olycklig. Du är själv mamma, hur var det att skriva om en mor som inte kan ge den fulländade tryggheten till sina barn?
– När jag började skriva Testamente tänkte jag inte att föräldrarna skulle ta så mycket plats. Men de växte fram allteftersom och blev till slut lika viktiga för berättelsen som alla syskonen. Jag hade från början svårt att förstå dem och de val de gjorde men jag har nog landat i att de bägge gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar. Siri, mamman, går runt med en känsla av att glaset är halvfullt, trots all skit som händer. Hon är glatt överraskad av det mesta, och man måste förstå att för hennes del så hade det kunnat bli så mycket värre. Det är så hon ser på det. När jag insåg att hon gick runt och trodde att hon var lycklig så bestämde jag mig för att försöka ge henne en möjlighet till en andra chans i livet.

Att familjer tassar på tå runt någon känns dessvärre vanligt förekommande. Jag frågar Nina vad hon tror att det gör med människor, och hon svarar att hon tror att det är väldigt vanligt att det i familjer finns en person som liksom sätter tonen för resten, en sorts negativ moodmanager.
– Det finns ofta någon man tittar på för att försöka förstå vilken typ av dag det kommer bli idag. Det skapar en oro, men i familjen Toimi har syskonen insett att om man ska ha en chans att överleva så är det två saker som gäller. 1. Man måste kunna skratta åt eländet. 2. Det finns något i kollektivets kraft som är omöjligt att värja sig mot, om man lyckas stå enade så kan mirakel ske.

Ingenting döljs för läsaren, fastän flera av karaktärerna döljer saker för varandra. Du har sagt att en ärlighet i språket är något av det absolut viktigaste för att bli drabbad av en bok. Vad innebär det?
– Jag tror inte att man som författare har en ”röst” och att ens uppgift är att finna den. Jag tror att man har många berättelser i sig och att arbetet består i att hitta tonen, eller språket, eller rösten för varje berättelse. Det skapar också utrymme för att hela tiden kunna förändras och utvecklas. Att skriva en bok tar ju så otroligt lång tid, och varje ord måste uppfinnas och placeras där i texten. Varför då inte välja det absolut bästa ordet i varje tänkbar mening?
 
Testamente har nyligen mottagit en välförtjänt Augustprisnominering. Vad betyder nomineringen för dig? Vad skulle det innebära om du vann?
– Jag är så glad för nomineringen, eftersom det ger möjlighet för min bok att nå ut till ännu fler läsare. Det i sig känns som en vinst för mig.