”Mockumentärer behövs lika mycket som spelfilmer”

09:00 5 Jan 2021

Regissören Jimmy Olsson berättar för Nöjesguidens filmredaktör om sin SVT-mockumentärtrilogi och ett långfilmsprojekt med Sabina Ddumba i huvudrollen. 

Förutom de prisbelönta kortfilmerna Alive2:nd Class och Repressed är regissören och manusförfattaren Jimmy Olsson mest (o)känd för sina kommersiella arbeten och sina musikvideor för Familjen, Kaah och Thomas Hanley (och för att han påstås ha filmat Nöjesguidens chefredaktör Pelle Tamlehts mytomspunna indieband The Sunshines video till bangern She's Got A Fever). 

Under de senaste åren har Jimmy också, i mockumentärform, skildrat några spaningsledares meningslösa vardag i Palmegruppen tar långlunch och Pippi Långstrumps Solvalla-pensionärstillvaro i Valla Villekulla. Det är inte utan att man ställer sig frågan varför. I trilogins sista film som nu har premiär på SVT, Jag ska fucking bara, tar den granskande journalisten spelad av regissören själv siktet på att hitta Alfons Åberg, som verkar ha bytt identitet.

Hur föddes idén till mockumentärerna? Är dessa tre – Palme, Långstrump och Åberg – dina barndomsidoler?
—Idén kom från början från att jag ville göra en riktig dokumentär om Palmegruppen, vad de gjorde om dagarna. Men när jag mailade dem svarade gruppchefen att det var en pågående förundersökning, vilket var roligt i sig eftersom det hade gått 30 år, och de ändå inte kunde gå in på vad de gjorde. Då bestämde jag mig för att göra en egen ”dokumentär”. Jag ringde upp fem skådespelare jag tyckte om och så åkte vi till en gammal lokal som huserat svenska bowlingförbundet på 70-talet och spelade in filmen där. Vi jobbade på ett fritt sätt och det var väldigt kul så jag fick blodad tand att göra fler filmer på det här viset. Olof Palme är ingen barndomsidol men jag har ett ganska starkt minne från morgonen han blev mördad. Jag var 5 år då och var hemma hos min dagmamma och tittade på nyheterna. Jag har som i princip alla andra genom åren följt mordet och många av spåren men man har ju inte riktigt fått veta något om hur Palmegruppen jobbat och det reder jag ut grundligt i min film.
Pippi har väl kanske inte varit en idol men jag har ju läst böckerna och sett filmerna. Idén till min film kom när jag och min klippare satt och undrade vad hon skulle vara idag om hon funnits på riktigt och det rimliga vore ju om hon satt på Solvalla och spelade på hästar. Samma kväll skrev jag ner en story och ringde upp Ann Petrén som tyckte det var det konstigaste hon hade fått i sitt knä och självklart ville göra detta. Jag tyckte filmen blev rolig och började fila på att göra en serie och avverka fler barndomskaraktärer som skulle kunna vara i livet idag, om de funnits på riktigt. Alfons föll sig naturligt för det finns ett sånt jäkla mörker i många av berättelserna. Den filmen skrev sig självt nästan.

Ann Petrén som den pensionerade Pippi Långstrump


Dina mockumentärer visar inte en särskilt optimistisk utveckling av Alfons och Pippis öden. Det verkar väldigt trovärdigt men tycker du verkligen att de inte förtjänar bättre liv?
—Jag vill skildra sanningen och den mest troliga utgången i deras liv är just denna. Alla förtjänar ett bättre liv än vad de fick men vi läsare har övergett dem och då är det tufft att klara sig. Sen är det roligare med mörker också tycker jag. Ur mörkret springer humorn och igenkänningen fram.
 
Du spelar en granskande journalist i trilogin. Är det någon slags uppdämd dröm som fått gå i uppfyllelse?  
—Jag ville bli skådespelare när jag var i de unga tonåren men gjorde inget speciellt åt det. Jag gick på en audition en gång i Helsingborg. Det var till en tv-serie som skulle göras där och jag var otroligt självsäker och  fick såklart inte rollen. Jag har förstått senare att jag är ganska dålig på att skådespela men det är kul att vara med i de här mockumentärerna, för jag är mig själv och får lov att ställa de frågor som jag själv gått och funderat på. Vi planerar att göra något längre av det här projektet nu framöver och jag ser fram emot att ta på mig min journalistjacka igen för att gräva vidare.
 
Nu när du har granskat Palmegruppens arbete på nära håll kan du väl svara en gång för alla: vem var det som dödade Palme? 
—I min film nämner de det starka Skorpiofobi-spåret. Det hade jag gärna sett att de följde upp mera noggrant. Att Palmegruppen kom fram till att de inte kunde komma runt Skandiamannen är intressant och hade han varit i livet idag vore det självklart att ta in honom på ett förhör. Genom åren har det figurerat så sjukt många spår och det har pratats om personer med walkie talkies omkring mordplatsen. Det har man inte riktigt fått någon klarhet i, eller det har inte riktigt framgått för oss vanliga vad det kan ha varit. Jag var väl inne på polis-spåret ett tag. Jag har aldrig riktigt varit övertygad att det var Christer Pettersson. Jag tror inte han kunde springa uppför trapporna så pass snabbt. Det snackades ju dock om att Lars Tingström (bombmannen) ville hämnas på samhället och han kände ju Christer P. och denne skulle då utföra en blodig hämndaktion. Det kanske ändå var Skandiamannen.

ur Palmegruppen tar långlunch

Mockumentärer skapar ofta en osäkerhet hos tittare, gör vissa konfunderade eller upprörda. Det är en genre som utmanar den rörliga bildens sanningsanspråk. Vad tycker du vi behöver mockumentärer för? Har du någon favorit? 
—I mina filmer är det ganska tydligt att det inte är på riktigt. Annars tycker jag det är kul med utmaningar. Jag kommer ihåg när jag såg KSP 58 första gången, en mockumentär om att fotbolls-VM aldrig ägde rum i Sverige 1958. Jag minns att jag hoppade in i filmen efter ett par minuter och fastnade för att det skapades tvivel direkt. I några minuter blev jag lurad och det var roligt. Det var som ett trolleritrick som man inte förstår. Det är roligt när man ligger på gränsen till sanningen. Det kan säkert också vara farligt, eller det är farligt i och med att ingen någonsin verkar kolla källor längre utan bara repostar ”sanningar” hela tiden i sina sociala flöden. Jag har ännu inte sett en mockumentär där man tror att det är på riktigt hela vägen. Vi behöver mockumentärer lika mycket som vi behöver vanlig spelfilm för det är ju bara ett annat sätt att berätta en historia på. Det är en genre där man kan vara mer pang på och låta expositionen flöda och det är väldigt roligt. Jag har en del favoriter i den genren. Svårt att inte nämna den eviga This is Spinal Tap eller Best in Show och The Office är ju också en mockumentär som lyckas otroligt bra.
 
Du har varit väldigt produktiv under 2020. Har inte coronan satt käppar i ditt regissörlivshjul?
—Oh ja den har satt stora plankor i hjulet för oss alla. 2020 har varit ett fattigt år på så många sätt. Jag har försökt hålla igång och skrivit mycket på olika manus. Jag har utvecklat två tv-serier och två långfilmer. Jag gjorde några avsnitt på en barn-serie för barnkanalen som har premiär tidigt nästa år. Ekonomiskt har 2020 varit dåligt, tidsmässigt har det varit bra att kunna utveckla nya historier. Jag hoppas på en förlösning 2021. Hårt arbete ska betala sig.
 
Din kortfilm Alive om den rullstolsburna Victoria som vill skaffa sig en kk-relation via Tinder har gjort succé världen över. Vad inspirerade dig till att göra den filmen? 
—Ja den har gått otroligt starkt på flera större festivaler och jag är himla glad över det. Den är Oscars-kvalificerad till och med och jag väntar med spänning på när de släpper sin short list i början av februari. Jag lyssnade på Filip och Fredriks podd förra året och Filip Hammar berättade en story där om en kompis kompis tror jag det var som var assistent till en snubbe som satt i rullstol och som hade beställt en eskort vill jag minnas att det var. Han hade sagt till sin assistent att denne inte fick vara i lägenheten när eskorten dök upp utan skulle vänta utanför på ett café. Det var något med den storyn som jag tyckte lät spännande och dramatisk. Vad händer om något går fel med deras möte, vem har ansvaret då och vilka är vi att bestämma över någon annans sexualitet.

ur kortfilmen Alive

Du jobbar även intensivt med ditt kommande långfilmsprojekt med Sabina Ddumba i huvudrollen. Berätta mer om det. Hur blir det att ta steget från att göra kortfilmer till att långfilmsdebutera? 
—Ja jag ska göra en långfilm som är baserad på en annan kortfilm jag gjorde 2018 som heter 2:a klass. Den handlar om en kvinna som jobbar som lärare i en lågstadieklass. En kväll blir hon misshandlad av en nynazist och när hon kommer tillbaka till skolan upptäcker hon att en av hennes elever är son till den nazisten. Hon vill då göra allt hon kan för att försöka rädda honom från att bli för influerad av sin pappa och hans hemska åsikter. Den gick oerhört starkt på en hel drös festivaler världen runt och det var flera personer som ville se en långfilmsversion så jag skrev ett manus och castade Sabina Ddumba. Hon är oerhört begåvad. Hon har en förmåga att tolka text som inte alla har och det är häftigt. Hon är en jäkligt cool kvinna med en magisk energi. Det har varit tufft att finansiera filmen tyvärr och coronan hjälpte inte heller till. Nu sätter vi vårt hopp till en strömningsplattform för att få den gjord. Steget till att göra långfilm ser jag inte som något problem alls. Jag ser fram emot det. Jag har jobbat väldigt länge nu och har skrivit och regisserat många kortfilmer och känner mig trygg att berätta en längre historia.
 
Lars von Triers film du såg som sextonåring fick dig att börja göra film. Hur reagerade du på att hans kultklassiker Riget nu får en ny säsong? Tillhör du dem som är entusiastiska eller dem som är skeptiska? 
—Ja hans film Breaking the waves förändrade verkligen mitt filmkonsumerande. Den är makalös. När jag hörde och läste lite om att han ska göra en ny säsong av Riget tänkte jag först: Vad mäktigt! Men sen kom skepticismen direkt efter. Ska den göras på danska eller engelska? Jag vet inte så mycket om det. Så länge den osar samma obehag och humor som originalserien så är det skitkul men blir det som David Lynchs tredje säsong av Twin Peaks dvs o-bra så är det ju synd.
 
Du är en känd filmslukare och filmälskare. Vilka andra regissörer än von Trier har haft störst inflytande på dig? Och vilken film av alla dem du sett kan du inte komma över att du inte gjorde själv? 
—Ingmar Bergman och Andrei Tarkovskij är tatuerade på min kropp och ja, det är sjukt nördigt och ganska dumt men de är husgudar för mig. Dock så sitter inte jag och skriver berättelser som direkt påminner om deras berättelser men det finns alltid tankar och referenser från dem när jag skriver. Andra regissörer jag tycker väldigt mycket om är bröderna Dardenne, Michael Haneke och Andrei Zvjagintsev och de är regissörer som berättar historier som är mer nära det jag själv vill verka i.

Ur Jag ska fucking bara

Vilka filmer ser du mest fram emot 2021? 
—Jag har ganska dålig koll på vilka filmer som kommer nästa år men Top Gun ser jag fram emot för nostalgins skull. Dune ser jag verkligen fram emot för jag tycker att Denis Villeneuve är en mycket duktig filmskapare. Nomadland ser jag mycket fram emot också.
 
Om du kunnat casta valfria skådespelare till ett filmprojekt – vem av alla världens stjärnor skulle du mest vilja jobba med? 
—Supersvårt. Kan inte nämna en tror jag. Men Tom Hardy har länge varit en dröm för han är så vansinnigt begåvad. Dock är det synd att han gjort flera svaga filmer på senare tid. Sen har vi såklart Meryl Streep, Frances McDormand och Olivia Colman. Alla de tre gör grejer där man undrar lite vad det är frågan om. Obegripligt begåvade.
 
Hur ofta blir du ihopblandad med Youtube-profilen Jimmy Olsson?
—Det har aldrig hänt. Han har ett stort följe vad jag förstår och håller på med motorsport? Jag är oerhört ointresserad av motorsport och alla fordon för den delen. Däremot får jag ofta höra det där trötta, slitna att jag har samma namn som stålmannens bästa kompis. Det har vi inte vill jag bara säga. Hans namn stavas Jimmy Olsen. Det är en jäkla skillnad.
 
Mockumentären Jag ska fucking bara har premiär på SVT den 9 januari.
Stad: 
Kategori: