Moa Gammel och Madeleine Martin gör sina mest utmanande roller hittills i den kommande dykfilmen Breaking Surface. Alexandra Lundbladh har träffat duon och pratat vattenfobi, tjejer i bikini och syskonrelationer.
Breaking Surface är något så ovanligt som en svensk dykthriller. När ett pressmeddelande om den kommande filmen nådde min inkorg skummade jag snabbt igenom texten och bestämde mig för att ignorera det. Jag ville besparas 90 minuter av vad jag förmodade var dålig svensk genrefilm. Sedan såg jag den ändå, och fick äta upp mina fördomar. Främst imponerades jag av huvudrollsinnehavarna Moa Gammel och Madeleine Martin.
I Breaking Surface möts de två halvsystrarna Ida (Moa) och Tuva (Madeleine) hos sin gemensamma mamma i Nordnorge för att vinterdyka. Deras olikheter och separerade uppväxter har skapat ett avstånd och en sorts oförståelse mellan dem. När en olycka sker under vattenytan blir de plötsligt avskurna från omvärlden och har bara varandra.
Moa: Tuva som växt upp med deras instabila mamma står henne närmare, och Ida känner sig utanför den relationen. Samtidigt har Ida haft en tryggare uppväxt med sin pappa, och Tuva avundas det. Båda hade nog velat ha vad den andra hade. Hela den här katastrofen är väl någon sorts metafor för ett sårigt systerskap.
En stor del av filmen utspelar sig av förklarliga skäl under vatten. Jag var nyfiken på hur man förbereder sig för sådana galenskaper.
Madeleine: Mycket meditation och träning. Varken jag eller Moa har tyckt om vatten innan detta, så för mig var det mycket mentalt, att känna sig trygg och hålla koll på allt. Under inspelningen skötte vi utrustningen själva, det vill säga kolla syret, se till att alla slangar sitter rätt, hålla koll på varandra. Det är flera fridykningsscener där vi ger varandra luft, så om jag fuckar upp får inte Moa någon luft, och så är vi 10 meter under ytan.
Moa: Det var en väldigt bra tillitsövning för skådespeleri, man måste våga lita på varandra. Det var en bra bieffekt av det, vi fick förtroende för varandra och hade redan byggt upp en relation när vi skulle börja göra scener på land. Vi var också isolerade i Belgien i tre veckor för att man inte får flyga tätt inpå dykningen på grund av tryckskillnaderna.
Madeleine: Tre veckor låter inte så mycket som det kändes.
Moa: Nej, det var hemskt, det var en jätteliten, deppig kristen by som stängde allt på söndagar. Vi bodde på ett hotell som hade en skylt där det stod ”Här dog 303 barn i TBC” för att det en gång i tiden varit ett sjukhus, så hela miljön var verkligen deppig. Det var tufft att vara så isolerad och att inte få komma hem.
Säga vad man vill om belgiska, kristna byar, men den isolerade situationen förde Moa och Madeleine, som tidigare var ytligt bekanta, närmare varandra.
Madeleine: Vi har bott grannar tidigare och vinkat till varandra, men vi hann aldrig hänga. Jag har såklart haft koll på Moa och sett allt hon gjort, men vi träffades först ordentligt i poolen på dykträningen. Det var fint, jag var väldigt nervös när jag kom dit, sedan såg jag bara en blond kalufs på ytan som sprattlade omkring och så kom Moa upp och bara ”Du är här! Jag är så glad att du är här, vi ska göra det här tillsammans nu”. Då kände jag att ”det här kommer gå bra”.
Trots de långa förberedelserna skedde en olycka tidigt under inspelningen i Belgien. När Moa befann sig tio meter under ytan och skulle ta ett stort andetag fylldes hennes helmask med vatten.
Moa: Vi fick göra en nöduppstigning och det var nog det värsta som kunde hända, att fastna på tio meters djup och inte kunna andas. På något sjukt sätt, i och med att det gick bra, så kände jag efteråt att det där var det värsta som hade kunnat hända, och då kunde man bara köra vidare sedan. Jag blev tryggare av katastrofen.
Jag är imponerad över att ni överhuvudtaget tackade ja med tanke på er rädsla.
Moa: Jag var faktiskt väldigt rädd för vatten. Skådespelare säger ofta att de kan saker de egentligen inte kan och försöker lösa det efterhand. Det var lite dumt att försöka bota vattenskräck med att utsätta sig för det värsta man kan göra. Jag hoppade faktiskt av filmen en gång, för att jag kände att jag inte skulle klara av det, att jag var för rädd. Sedan fick vi en jättefin dyktränare i Göteborg, August Höij, som blev vår räddning.
Madeleine: Vi ska ju inte vara där. Vi ska inte vara tio meter ner, vi är inte gjorda för det. Jag har aldrig snorklat på semestern eller varit i närheten av vatten på det sättet.
Moa: Det är svårt att ens våga lita på att utrustningen ska funka.
Madeleine: Ja, och att våga lita på sig själv och att jag har koll. Komma ihåg allt man lärt sig, och samtidigt kunna spela. När vi hade helmask hade vi trådlös kommunikation så att vi skulle kunna prata med varandra under vattnet, och tänkte först att det skulle gå hur lätt som helst. Sedan fick man lära sig ganska snabbt att man inte kan andas samtidigt, så man måste andas in, säga repliken, vänta på att Moa ska säga sin och sedan andas igen. Det var mycket teknikaliteter som var väldigt svåra att komma förbi.
Utöver det ovanligt fysiskt krävande jobbet som skådespelarna lagt ner under inspelningen skiljer sig även den färdiga produkten från många andra. Ljuset är oförlåtande, de har inget smink alls och många scener är väldigt råa.
Moa: Det är väldigt ovanligt att se dels sig själv, dels kvinnliga skådespelare överhuvudtaget utan förskönande element. Man pratar om att Snabba Cash och sådant är hårt, och efter detta känner man bara nej, det här är hårt. Vi är hårdare än Gago, skrattar hon och fortsätter:
– Många dykfilmer innefattar typ…en tjej i bikini och en stor haj, och det här är motsatsen. Det är bara vi, två kvinnliga huvudroller som gestaltar en systerrelation och vi har stora astronautdräkter på oss. Vi insåg snabbt att det var ett så himla häftigt projekt och att vi skulle ångra oss om vi inte gjorde det.
Madeleine: Ja, jag läste tio sidor av manuset, sedan ringde jag min agentur och bara ”Jag ska göra det här, jag måste ha den här rollen”.
Moa: Det var kul, jag fick göra en shortlist på vilka jag tyckte skulle spela min syster, och Madeleine var typ först på den.
Hur kom det sig?
Moa: Jag hade sett Madde, jag såg henne i Snabba Cash, och kände något intuitivt. Jag har regisserat LasseMajas detektivbyrå: Tågrånarens hemlighet som går upp en vecka innan Breaking Surface och där gjorde jag all rollbesättning själv, jag kände inte att jag behövde provfilma någon. Jag tror att jag har en väldigt stark intuition, och så kände jag även med Madde, att hon är en väldigt bra skådespelare. Och det är hon, hon är en av Sveriges bästa.
Har det varit skönt att slippa spela mot en manlig huvudrollsinnehavare?
Moa: Jag tror att det varit mer generöst. Vissa manliga huvudroller är vana att ta väldigt mycket plats och det kan nästan bli monologspel ibland. Madde och jag var så generösa mot varandra, det fanns inte på kartan att ”du får spela mot ett märke, jag ska gå och ta en kaffe” utan vi gav hela tiden varandra jättemycket. Vi gjorde det tillsammans, och man vet också att om inte hon är bra så är inte jag bra. Det är så viktigt att vara generös och stöttande.
Madeleine: Ja, jag vet inte om det är manligt och kvinnligt, det ligger något i det, men också att jobba med någon som jobbat så pass länge och fattar. Moa har haft en hand på min rygg hela tiden, om hon har blivit erbjuden något har hon direkt sett till att jag också fått det. Hon har verkligen storasystrat mig.
Moa: Och retat dig väldigt mycket.
Madeleine: Ja, retat väldigt mycket, men det har varit med kärlek. Det är så mycket roligare att jobba ihop när det är så.
Breaking Surface har biopremiär den 14 februari.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2020.
