MØ vill nå till andra sidan jordklotet

00:07 20 Mar 2014



Den danska sångerskan MØ, fullt namn Karen Marie Ørsted, är ett av våra stora nordiska framtidshopp. 2012 kom hennes första singel Maiden, ett år senare EP:n Bikini Daze, och till råga på allt är hon den säregna rösten på Aviciis hit Dear Boy. Nu är hon aktuell med debutalbumet No Mythologies To Follow. Vi ringde upp henne för att diskutera musikbranschen, konsten att vara sig själv och Sonic Youth. Dessutom gjorde vi något så ovanligt som att prata genus med en dansk.


Identifierar du dig mycket med möer?
– Min låt Maiden var faktiskt den första jag skrev för albumet. Det är en väldigt personlig låt. Jag kände att jag ville prata om mig själv. Ibland känner jag att många andra pratar om någon idealbild av hur man borde vara, och jag har alltid varit ett svart får, en outsider, en pojkflicka.
– Du vet, betyder oskuld på danska, och ibland när man är ung är det svårt att säga vad man vill och stå upp för den man är, för att det kan vara jävligt läskigt att plötsligt säga vad man tänker på. Så låten handlar om att vara rädd för och förvirrad kring vad man känner.

Har du alltid sjungit? Var det vad du gjorde när du var yngre och kände dig annorlunda?
– Ja! Jag började skriva låtar när jag var sju år gammal. Det var så jag uttryckte mina känslor.

Karen fnissar till.
– Ända sen jag var sju har jag varit väldigt fokuserad på min musikkarriär. Men jag började på en konstskola när jag var nitton, och inte förrän jag var tjugotre började saker hända. Det var då jag kände att det kanske var rätt ändå.
Sedan blir hon tyst en liten stund. 
– Just nu går det bra, men musikindustrin förändras hela tiden. Nästa år kanske jag är borta. Nej, vad jag menar är att man alltid måste jobba hårt, i varje bransch, men särskilt inom musiken.

Du jämförs ofta med många andra electronica-inspirerade artister, som Grimes, och din röst sägs ofta vara väldigt lik Lana Del Reys. Jämför du dig själv mycket med andra musiker? Är det irriterande när andra gör det?
– Nej! Jag blir ganska hedrad när folk jämför mig med så coola akter. Jag älskar Grimes. Om det var mitt jobb att beskriva up-and-coming-artister skulle jag också jämföra dem med andra. Jag blir bara glad, det är lugnt, faktiskt, att bli jämförd.

Inspireras du av andra artister då?
– En av mina stora inspirationskällor har varit Sonic Youth, även om min musik inte alls låter som deras. Jag inspireras av känslor, ungdom, folk runtomkring mig. Livet som en post-tonårstjej, du vet. Häromdagen såg jag en modevisning, och blev väldigt inspirerad av musiken som spelades medan kläderna visades på catwalken. Men Sonic Youth, deras textuniversum gjorde ett så starkt intryck på mig när jag var tonåring. Sådant där stannar kvar.

Jag läste någonstans att du sagt att ungdomen tråkar ut dig, men du menar att den är en inspirationskälla?
– Jag har aldrig känt mig uttråkad av ungdomen! Men att vara ung och uttråkad inspirerar mig. Jag minns när jag var tonåring och hade tråkigt, man var så rastlös...
Genom telefonen hörs det hur Karen gestikulerar vilt, det sprakar i högtalaren. Jag håller telefonen ifrån mig, och sedan närmare igen.
– Jag är fortfarande ganska rastlös, men när jag var tonåring var det helt sjukt.

Jag är nyfiken på din låt med Avicii. Hur hände det?
– Det roliga är att jag fick beatet till den låten för ett och ett halvt år sen, och då visste jag inte att Avicii var så stor. Jag tyckte att beatet var så konstigt, väldigt annorlunda från vad jag är van vid. Jag skrev låten och spelade in den, och ett och ett halvt år senare berättade någon att ”den där låten kommer vara med på hans skiva, och förresten, han är enorm”. Jag träffade honom aldrig. Det är så typiskt för den här branschen.

Du sa tidigare att du är en ”pojkflicka”, ett ord som ofta nämns om dig. Tror du att det finns ett sätt att vara något annat än en väldigt typiskt ”feminin” kvinnlig musiker, och ändå inte bli beskriven som något pojkigt?
– Jaa… Jag har som sagt alltid varit ett stort Sonic Youth-fan, och beundrat sångerskan Kim Gordon så mycket eftersom hon är en kombination av så många saker. Hon är definitivt en pojkflicka, hon har den här coola, down to earth, pojkiga attityden, men hon är ändå sexig, feminin och för kvinnors rättigheter.
– Det låter töntigt, men man ska alltid bara sträva efter att vara sig själv. Folk får väl kalla en pojkflicka, då. Kim Gordon är ett perfekt exempel på att man kan vara en kvinna och ändå umgås med killarna, inte bara vara ett objekt. För mig är det naturligt att vara en av killarna, men jag är ändå medveten om min feminina sida. Jag försöker vara den tjej jag är, men också den kille jag är.

Är det viktigt i musikindustrin att vara en av killarna?
– Nej! Jag har iallafall aldrig känt mig pressad till det, jag vet inte om andra tjejer har det. Jag hoppas inte det. Jag tror att det är viktigt att inte kompromissa med sig själv. Man kan inte tillfredsställa alla, och man kan inte låtsas vara någon man inte är.

Jag ger upp på att försöka få ur Karen ett radikalt genuspolitiskt statement.

Vilken tidsperiod är din favorit?
– Sent 80-tal, tidigt 90-tal. Hela grunge- och punkgrejen, texterna och ironin, hela atmosfären, är väldigt inspirerande. Alla stora grungeband handlar om svart ironi, ”jag vet inte och jag bryr mig inte”. Jag älskar verkligen det.

Ja, visst är namnet MØ också ironiskt?
– Ja. Det betyder ju oskuld på danska. Det handlar om att vara en ung, naiv, oförstörd, oförberedd person. Inte redo för livet. Det finns ironi där. Många av mina låtar handlar om att vara redo att fucka upp allt.

Känner du dig delaktig i den danska musikscenen?
– Nu gör jag det! Danmark är ju väldigt litet, alla känner varandra. Jag förstod inte riktigt att det skulle vara så.

Trivs du med det? Eller ser du hellre på dig själv som internationell?
– Jag har alltid velat beröra så många människor som möjligt. Jag blir rastlös om jag stannar i samma land mer än en månad, så självklart vill jag bli stor internationellt. Det är min största dröm. Men det är trevligt att ha ett gäng i Danmark som jag kan hänga med. Vi hjälper varandra mycket, om min trummis inte kan spela kan jag låna en från ett annat band. Eller prata med en annan artist om jag är ledsen för att jag inte hinner träffa mina vänner. Mina barndomsvänner gör inte samma saker som jag idag, så det är lättare om man har folk i branschen att prata med också.

 

Du sa tidigare att en av dina största drömmar är att bli internationellt känd…
Jag blir avbruten av en lite generad Karen. – Ja, eller, jag menade kanske att jag skulle vilja kunna beröra människor på andra sidan jorden. Att få så många människor som möjligt att känna något. Musik ska få en att vilja förändra något, göra något åt sitt liv för att man är så glad i det ögonblicket, över en melodi eller en textrad. Om jag skulle kunna få någon, helst så många som möjligt, att känna det, då är det min största gärning.

Läs vår recension av MØs debutalbum No Mythologies To Follow här. I sommar spelar hon på Way Out West i Göteborg.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!