Det har gjorts många filmer där moderna kärlekshistorier mellan unga kära i princip sytts ihop med hjälp av blandband, där deras betydelse gett musikälskande par en gemensam nämnare och ljudsatt hela deras romans.
I ett sådant exempel, boken High Fidelity, var det så betydelsefullt att författaren Nick Hornby även skrev och släppte 31 Songs, som hade spellistor som kapiteltitlar och knytpunkter för det egna livets händelser. Det är sådana kärleksförklaringar till konstformen som lett till att professorer och essäister kallat mixtapes för den mest utbrett använda amerikanska konstformen. Ett mixtape visar ofta upp hur den som sammanställer materialet tänker, och kan variera från favoritlåtar till att fokusera på tematik eller känsla, eller som i ovan nämnda böcker handla om personligt skapade verk med mottagaren i åtanke.
För den stora massan musikintresserade är det därför kanske rätt självklart vad ett mixtape faktiskt är, att den följer just denna mall, men definitionsfrågan känns viktig nog att låta Tobias Hansson att ta sig an att försöka besvara.
– När mixtapes verkligen exploderade, och alla mixtape-artister verkligen kom fram, typ 2 Chainz som då var Tity Boi, han blev ju miljonär på mixtapes, Young Jeezy också. Jag kommer ihåg att Lady Gaga släppte ett mixtape från skivbolaget för att det skulle få namnet ”mixtape”, och det var lite spännande och lite olagligt. Men du kan inte ta bort DJ-shoutsen, du kan inte ta bort pistolskotten, alarmen, sirenerna... Det är ett mixtape för mig. Att det låter som något en DJ satt ihop. Nu är estetiken helt annorlunda, det ser du också. Idag tror jag inte att du skulle kunna göra ett omslag där Eminem ligger med Rihanna och det skvätter kroppsvätskor, haha... Eller att en rappare hugger huvudet av en annan rappare och väger det på en våg. Det känns inte så i tidens anda. Men då kunde man det. Folk gör ju fortfarande mixtapes, men jag tycker att essensen av det faktiskt inte är som det var, det ska ju inte finnas någon industri i det. När det är big business och skivbolag, då är det inget mixtape.
Tillsammans med Michael Thorsby har Tobias Hansson samlat på sig hundratals mixtapeomslag för att skapa boken Damn Son Where Did You Find This?, med den rätt tydliga undertiteln A book about the US hiphop mixtape cover art, som publicerats via Tobias egna La Vida Locash. Under arbetstimmarna stavas den titeln Tobias innehar kort och gott CEO, som innefattar arbetsuppgifter som är ”rätt tråkiga” men som under de senaste åren även inneburit djupgående grävande efter exakt rätt väg att ta ner i hiphopavgrunden för att kunna dokumentera deras fascination rättvist.
– Jag har hållit på i sex år. Det har säkert varit fem personer som har jobbat med boken. Utan Dave-O (David Matthew Olson, redigerare) hade det inte gått. Inte heller utan Sara Eriksson som varit projektledare för boken, fixat alla intervjuer och haft att göra med alla personer, sprungit in när G-Unit hade möte och sagt ”hej, vi vill ha de här grejerna till boken”...
Tobias fortsätter.
– Jag gillar inte folk som säger att de ska göra massa saker och så blir det ingenting av det. Jag gör det hellre och så säger jag sen att, oavsett om det blir bra eller inte, så gjorde jag det åtminstone. Det här har förföljt mig som en grej som jag måste slutföra. Sen började jag prata om det med Micke, som är formgivare, och då visade det sig att han hade samma kärlek för det här och samma referenser, så han sa ”vad fan, det här vill jag vara med på".
Och där någonstans kommer dagens hiphopmixtapes in. Fast i en evig laglig gråzon och juridisk skäreld är mixtapekulturen betydligt mer komplicerad än den egentligen borde vara. Grundtanken är trots allt just rätt grundläggande, även för hiphopversionen av blandband: en samling låtar, en kurator i form av en DJ som bygger och strukturerar samlingen, skapad för att ge det bästa från den artist som valts ut för att skapa mixtapet.
Men därifrån har det utvecklats till en brinnande förlängning av inte bara hiphop överlag utan all möjlig populärkultur, något som fick Tobias att vilja dokumentera och fokusera på en viss rörelse inom rörelsen, en viss period av hiphopmixtapes och medföljande estetik. KidEight, Miami Kaos, Mike Rev, TANSTA och Skrilla får alla plats att både prata om och visa upp sin konst, och det görs med hängivenhet till musiken och konsten på ett genuint engagerat sätt.
– Först satte vi ihop en pitch och tänkte att det här ska vi göra på Taschen eller Rizzoli eller något av de stora förlagen som jobbar mycket med coffeetable-böcker, det är en såpass bra idé. Men när vi började kontakta folk där kom vi snabbt in på det juridiska. Hur ska de hantera fem omslag där Gucci Mane står med massa kokain över Louis Vuitton-loggor? Eller Trap Story och Disney, du vet? Dels alla extrema varumärkesintrång, men också alla upphovsrätter som folk har brutit mot med de här omslagen. Det blev liksom ett ”tråkigt” projekt med massa jurister fram och tillbaka, och ingen hade riktigt några svar på hur fan vi skulle lösa det. Då brukar jag känna att "om ingen vill göra det här så får jag väl göra det själv". Vår juridiska tanke var ungefär: ”Vad händer om vi blir stämda?”. Vi kommer ju inte trycka en stor upplaga, så vi kan egentligen inte bli stämda. De kan stämma oss på fyrahundra spänn. Vilka pengar har vi tjänat på fyrahundra exemplar? "Fuck it, vi kör."
Özgür har även satt ihop en lista med sina 24 (!) favoritmixtapes. Mer om boken finns att ta reda på här.
