Artisten Min Stora Sorg har precis släppt sitt tredje album – ett konceptuellt album vars namn anspelar på 90-tals hiten Bitch av Meridith Brooks. På BITCH LOVER CHILD MOTHER SINNER SAINT vill Anso Lundin lyfta hur man faktiskt kan vara flera saker samtidigt. Berättat för Jenny Nordlander:
"Jag gjorde stora delar av det här albumet samtidigt som jag var gravid och de båda processerna känns väldigt lika. På ett sätt känner man sig helt ensam, det är bara jag som gör det här, och det kan vara jobbigt. Samtidigt är så många andra personer inblandade runt omkring. Man längtar också som fan efter att det ska bli klart men är samtidigt väldigt orolig för hur det ska gå.
Nu är mitt andra barn sex månader. Jag har inte varit föräldraledig än, så jag har inte haft huvudansvar från början vilket varit en förutsättning för att kunna göra det här. Efter graviditeten blev jag diagnostiserad med utmattningssyndrom och PTSD.
Efter att jag hade fött mitt första barn fick jag lungemboli. De ville att jag skulle åka hem från BB men jag stod på mig, jag kände att någonting var fel. Hade jag inte svimmat i duschen när jag var påväg hem hade jag kanske inte suttit här idag. Jag hade flera proppar i lungorna och fick ligga på intensiven. Jag var så lugn under min första graviditet, litade så på sjukvården. Läste ingenting, kollade inte upp någonting. Men jag blev verkligen ett offer för politiken. På grund av platsbrist flyttades jag till ett BB-hotell där det inte fanns läkare trots att jag hade fått göra akut kejsarsnitt. Barnmorskorna hade demonstrerat men en avdelning hade stängts ned ändå. I efterhand har jag gjort en anmälan och fått rätt. Det var väldigt skönt. Jag var inte en “galen nyförlöst kvinna”, jag blev felbehandlad.
När jag blev gravid igen så blev jag så himla rädd och trodde att jag hade proppar överallt hela tiden. Under det planerade kejsarsnittet trodde jag att jag tog mina sista andetag. För att hantera rädslan var jag tvungen att förlika mig med min död. Det ledde till låten Sommarregn.
Jag har gått från att vara en extremt orädd person till vara så rädd, så på spänn. Min puls var hög hela tiden. Men jag fick jättebra hjälp via BVC och nu är det bättre. Bara insikten och vetskapen om att jag hade PTSD hjälpte, jag började säga nej till saker. Jobba ville jag göra för det ger mig massa bra saker, men jag började säga nej till att ta social ansvar, att hjälpa till och jag bad folk att inte ställa krav på mig. Det finns en väldig press på att man inte ska vara “en sån som blir tråkig när man får barn”.
Nu blir det här en text om graviditeter och att ha barn men jag har tänkt på det där mycket. Och det är också det mitt album handlar om. Man kan vara allt samtidigt. Problemet ligger i att kvinnor inte får vara det. Man blir indelad i fack. Ska du vara en cool artist, ja då ska du vara det. Då aktar man sig kanske för att prata om ocoola saker som sina barn, då ska man behöva säga “nej, jag vill bara prata om min musik”, men jag kan prata om båda. Båda är jag. Det som är fel egentligen är att väldigt få manliga musiker får frågor om det. Och varför är familjen och barnen så fucking frånvarande i deras musik? De får inte frågor om det och de skriver inte om det. Det gör i och för sig inte så många kvinnor heller. Jag är ganska ensam i det tror jag. Det är tabu att prata om sina barn och skriva musik om vardag. Det känns inte som att så många låtar handlar om att vara gravid eller om rädsla. I Sverige är det mycket att man ska skriva om att festa och knarka, men det är inte där jag hämtar min inspiration.”
