Filmhösten startar med den heta premiären av Stammisar, en samtidsskildring av jakten på kärlek i världens singeltätaste huvudstad. Allt på rim dessutom. Nöjesguiden har pratat med regissören.
Stammisar kommer att vara på mångas läppar i höst och inte bara för att det är trettio av Sveriges mest eftertraktade unga svenska skådespelare som medverkar utan troligen även för att den är helt och hållet på rim - skriven av Måns Nyman med rapparen och manusförfattaren Kristoffer Malmsten - vilket gör filmen till en slags blandning av en hiphopvideo och Baz Luhrmanns 1996-version av Romeo & Julia.
Regissören Måns Nyman vill ses på Café Giffi på Hornsgatan och jag blottar min Södermalmokunskap direkt när jag istället går till sushistället med samma namn vid Tanto. Men för Måns är Hornsgatan hemmaplan och det är även här i krokarna som hans debutlångfilm utspelar sig.
Jag undrar lite över din romantiska och kärleksfulla relation till Södermalm som speglas lite i filmen. Tycker du verkligen att det är så jävla romantiskt här?
— Nej, verkligen inte! Jag har gått igenom hela gentrifieringen av Södermalm. Hela varvet runt på något sätt. Jag minns när det var vidrigt på många sätt här under min barndom, och fult. Jag såg också hur allt förändrades, hur det kom in kapital i området och helt plötsligt skulle allt det fula bort. Man stoltserade med att vara det arbetarklassområde som man trängt ut.
Så det är mer av hatkärlek?
— Hela det här Södermalmsposerandet kan vara det töntigaste som finns i hela världen. Det finns verkligen skäl till det förakt som finns mot södermänniskor. Men det gäller inte dess ururinvånare utan dem som flyttat hit för status. Däremot så är det nog bättre nu än förr på många sätt. Så det är ett komplicerat förhållande kan man säga. I filmen ville jag hitta de platser som ser nästan likadana ut som när jag var ung. Fula ställen som jag tycker är snygga, som grillen vid Zinken. Magnus Ladulåsgatan, Kinakrogen på Mariatorget eller Carmen. Det jag gillar med Södermalm och med att vara här är att jag ändå känner mig som hemma. Jag vet vem jag är här.
Du slarvade verkligen inte med geografin i filmen. Allt stämmer till punkt och pricka.
— Haha det finns två ställen i filmen där det inte stämmer. Men annars var det så många manusdelar kom till – jag gick runt här och såg var jag skulle hamna och hur lång till det skulle ta. Om jag hade en konversation på två-tre minuter så kollade jag hur långt man hinner på det. Att skriva manuset var som att lägga ett pussel. Vi hade lite scener och karaktärer men vi visste inte riktigt i vilken ordning de skulle vara.
Ni skrev inte heller på rim från början? Hur kom Kristoffer Malmsten in i bilden?
— Vi hade redan gjort kortfilmen Sonjas Grill tillsammans så vi visste att det gick. Jag skrev första versionen med normal dialog, Vi hade redan spånat ett par scener tillsammans och resten fyllde jag i med mina egna erfarenheter och saker jag hört folk prata om som jag tyckte var spännande. Kristoffer var pappaledig men läste utkast och kom med feedback. När jag hade en färdig first draft så satte han igång att översätta. Det var magiskt att se att det fortfarande fungerade, att alla karaktärernas olika drag fanns kvar, alla nyanser. Jag tror att den metoden var optimal för den här filmen. Att börja skriva på rim från början hade blivit en helt annorlunda film.
Hur växte tematiken fram?
— Samtida relationer var något som jag funderat på ganska mycket, ihop med vår tids problem som jag tycker är bristen på närhet.
Är du en relationsexpert nu?
— I och med att jag utgår mycket från mig själv så har jag inte gjort någon analys. Analyserna får någon annan komma på. Jag vill att folk får lite mer förståelse för andra som i deras ögon gör fel. Att man inte är dömande mot de olika karaktärerna även om de beter sig lite svinigt. Kanske har de något mörker inom sig som gör att de måste bete sig så. För i slutändan vill alla ändå samma sak, komma nära, men är så tafatta så de inte vet hur man gör. I den här stan finns någon evig ungdomsgrej. Man ska hela tiden vara ung, man blir aldrig vuxen här. Just det där med att dejta och testa runt saker hör till ungdomen. I och med att alla vägrar att bli vuxna kanske man bara kan fortsätta såhär. Avfärda saker som inte funkar.
Vad skulle du säga att det är för en film?
— Det är en snäll film. Jag har försökt att förstå den men jag tycker att det är lika svårt som att förstå sig själv. När man vet det då är man klar. Det är jag nog inte. Det är upp till var och en, den är lite som en låt, folk kommer se helt olika saker i den. Är det ett standardsvar?
Det är det.
— Men då säger jag att det är en snäll film.
Om…
— En sommarkväll. När allt kan hända. Om kärlek. Eller längtan efter den kanske?
Stammisar har svensk biopremiär den 2 september.
