Man kan ta patienten ur elchockbehandlingen, men man kan inte…

Roky Erickson är tillbaka, och Nöjesguiden har som en av mycket få tidningar fått en pratstund med honom. Det blev ett hackigt samtal om mentalvård och kvardröjande monster. Tack och lov fick vi hjälp att förstå varandra av Will Sheff, producent och till vardags ledare för Okkervil River.

 

Att tala med Roky Erickson är inte som att tala med någon annan rocksångare. Hur skulle det kunna vara det, med tanke på Rokys historia av internering på mentalsjukhus, experimentella behandling där elchocker var det lindrigaste han utsattes för, och årtionden utan adekvat vård i sin mammas omsorg. Även om han nu kan betraktas som rehabiliterad och tillfrisknad – han förklarades till slut myndig härom året – har de hårda åren satt djupa spår. Att fråga Roky Erickson hur han mår är med andra ord avsevärt mycket mer än bara en artighetsfras.

- Tack, jag mår riktigt bra. Jag tar det som det kommer.

 

- Jodå, jag tar det lite som det kommer. Det känns… bra.

 

Inför sitt utmärkta comebackalbum True Love Cast Out All Evil (recenserad här) har han gått med på att göra ett par intervjuer, och han gör dem som telefonkonferenser tillsammans med sin samarbetspartner och producent Will Sheff, som till vardags är ledare för Okkervil River. Det piper till i luren när Will Sheff muntert ansluter sig till samtalet.

- Hej Rok! Hur är läget?

 

Jag hade inte riktigt insett hur betydelsefull Will Sheff varit för skivans tillkomst. Ännu mindre hade jag anat hur betydelsefull han skulle vara för intervjun. Men eftersom Roky Erickson både är fåordig och svårbegriplig i sina associationsbanor sätter Will Sheff omedelbart igång att varsamt tolka och förtydliga sin vän. Det gör han med en djup och innerlige värme, som får mig att veckan därpå ringa upp honom för ett andra samtal, utan Roky. Jag vill ju så gärna förstå och skildra Roky Erickson positivt, och kanske kan Will Sheff hjälpa mig att förstå honom och hans psyke lite bättre?

- Jag vill alltid att journalister ska fatta att han inte säger saker slumpmässigt, förklarar Will Sheff när vi pratar på egen hand. Vissa ord har en särskild betydelse för honom, det är nästan som att han talar i kod precis som i sina texter. Och för att det ska komma fram vad han menar försöker jag hjälpa till.

 

Just så välvilligt vill jag tolka Roky Erickson. Men det är inte lätt. Jag inleder samtalet med att beskriva vilken fantastisk och osannolik känsla det var att höra honom live under hans första Sverigebesök för ett par år sedan. Han var visserligen i ganska vissen form fortfarande, men publikens kärlek var gränslös. Unga Stockholmshipsters och dödsmetallare från norra Dalarna överröstade Roky i låt efter låt. Minns han?

- Eh. Hur menar du?

- Han frågar om du minns den där första turnén du gjorde för ett par år sedan, och hur du reagerade på publikens reaktioner, tolkar Will Sheff. Minns du det, Roky?

- Jag tror det.

- Berätta för journalisten hur du reagerade på att 1000-tals ungdomar gjorde gemensam sak och kunde dina låttexter nästan bättre än du?

- Jag var förvånad över att så många ville lyssna. Men jag är inte förvånad att de kan texterna. Det är ju bra texter.

 

Från början var det långt ifrån självklart för Will Sheff att tacka ja till erbjudandet om att spela in ett album med Roky Erickson, trots att han utan att tveka räknar in sig i fanskaran.

- Oh, ja. Det går inte att vara musiker i Texas utan att förstå Roky Ericksons betydelse. Alla band härifrån älskar honom, och den där mörka flummiga känslan i hans musik. Austin är ju en väldigt speciell stad, eftersom den dels är en typisk universitetsstat med allt vad det betyder av unga, intellektuella och liberala. Samtidigt är det ju redneckland, i amerikanska södern. Och dessutom gränsar staden mot Mexico, vilket betyder att en stor del av de droger som smugglas den vägen passerar vår stad.

 

- Vi blev bokade för en gemensam spelning på Austin Music Awards, och där klickade det verkligen. Jag njöt. Men när jag fick frågan om att spela in ett album tillsammans var jag rätt skeptisk, jag ville inte medverka till något som bara var tänkt som en ursäkt för att ge sig ut på ny turné. Det dröjde inte länge innan min skepsis var borta dock, eftersom jag fick 60 låtar att lyssna på, från olika perioder i hans liv.

 

- Det mesta var outgivet. Men inte allt. Du vet, Roky har ju råkat ut för en drös ”välgörare” genom åren, som velat släppa hans hemmainspelningar ”för att de behöver nå ut”, men som egentligen bara är intresserade av lite snabba pengar.

 

När jag talar ensam med Will är han så utförlig och pedagogisk i sina resonemang. Men i trepartssamtalet vill han inte ta något utrymme alls, och det leder till att samtalet blir fragmentariskt också när vi talar om var låtmaterialet på True Love Cast Out All Evil kommer ifrån.

- Just det. Många av låtarna är gamla, förklarar Roky korthugget.

- De flesta låtarna kommer från tidigt 70-tal, eller hur Roky, sufflerar Will Sheff.

- Många av låtarna är gamla.

 

- Hur menar du? Många av låtarna är gamla.

- Det journalisten undrar är hur du minns dem, förtydligar Will Sheff. Skriver du ner dina nya låtar, eller?

- Jag kommer ihåg dem. Först skriver jag ner dem i sina långa versioner.

- Skriver du längre versioner från början? Och kortar ner dem sedan? Är det så du menar?

Plötsligt låter Will Sheff mindre som en tolk och mer som ett nyfiket fan. Men något vidare svar får inte heller han.

- Först skriver jag ner de långa versionerna.

 

En del av materialet på True Love Cast Out All Evil är inte bara gamla låtar utan också gamla inspelningar. Allra starkast är fältinspelningarna från Rusk State Maximum Security Prison for the Criminally Insane. Där var Roky Erickson internerad under tre år i början av 70-talet, efter att för att inte riskera fängelse när han åtalades för innehav av en (1) marijuanacigarett ha förklarat sig mentalt störd. Där påbörjades de experimentella behandlingar, bland annat elektrochocker, som med all sannolikhet ledde till alla år av grav sinnessjukdom.

 

- Nä, det är inte så svårt. Inspelningarna var ju redan klara.

 Jag menar känslomässigt.

- Hur då?

- Ja.

- Nej.

 

I mitt uppföljningssamtal frågar jag hur Will Sheff reagerade på fältinspelningarna från mentalsjukhuset.

- De var väldigt starka, förstås. När han skrev de låtarna trodde Roky – 23 år gammal - att hans musikkarriär var över för evigt, så han skrev inte låtar för att få en publik eller för att få hits. Han skrev för att inte bli galen, ur en känsla av angelägenhet. Och sedan kämpade han hårt för att kunna spela in dem, enkelt och snabbt, tillsammans med andra fångar som var mördare och våldtäktsmän.

 

Till skillnad från nästan alla Roky Ericksons tidigare låtar finns det inga metaforer i form av monster och zombies i texterna på det nya albumet. När jag frågar hur det kommer sig piggnar Roky Erickson till och blir förvånansvärt samlad.

- Skräckhistorier är mera underhållning. Nu var det lite allvarligare. Men jag kommer tillbaka till monstren senare. Tror jag.

 

Will Sheff är inne på samma spår.

- Horror är kul, som underhållning, men sådant har skymt det faktum att Roky är en så bra låtskrivare. Samtidigt är det ju som du säger, att det som folk uppfattar som underhållande skräck är omskrivningar om det som har varit svårt i Rokys liv. I Walked with A Zombie, det är ju han själv, och samma gäller för Two-headed Dog. Creature with the Atom Brain handlar om hans elchockbehandling. Den här gången ville Roky visa det svåra utan omskrivningar.

 

- Det är ett bra band och det är bra killar.

- Tack detsamma, Roky, skjuter Will Sheff in, men Roky Erickson tar ingen notis.

- Jag gillade att arbeta med dem. Men de är bara med på några låtar. Fem stycken, tror jag.

 

Jag frågar dem vem som ligger bakom arrangemangen, och Will Sheff är artigt tyst. Men när Rocky Erickson inte gör någon antydan till att svara tar Sheff till orda.

- Man skulle nog kunna beskriva det som att det är mina tolkningar av Rokys ursprungliga idéer och tankar. Jag försökte hjälpa till att tolka vad han ville få fram.

I det efterföljande samtalet ber jag honom utveckla resonemanget.

- Vi grälade aldrig. Inte en enda gång. Vi resonerade. Roky har ju alltid haft folk att samarbeta med, det är det som krävs för att han ska kunna glänsa och slå bollen över läktaren. Ibland begränsade jag hans val till två alternativ, eftersom det kunde bli jobbigt och svårt om det fanns fler, eller om alternativen var för vaga, och på det sättet styrde jag väl en del. Men det val Roky gjorde gällde, vad jag än tyckte om det. Sista ordet var hans.

 

- Jadå. Han är skittrevlig. Hälften av vår relation handlar om att hänga, att dricka kaffe, att lyssna på en massa bra musik som James Brown och Sam Cooke eller bara titta på TV ihop. Roky är charmerande, positiv och känslig. Han har en stark och god personlighet, och man mår bra av att hänga med honom.

 

- Jag fick skriva dit det för hand, tillsammans med mitt namn. Det kommer på omslaget. 

- Jag sjunger det i en låt på skivan. Det är därför skivan heter så. Det kommer från Bibeln.

- Jag försöker hålla… Hm…

Återigen rycker Will Sheff in till min assistans, men nu har Roky Ericksons ork tagit slut helt.

- Jaha. Hur då ångrar? Nej. Jag älskar att spela live.