Mammor som gör normala saker chockerar i "Moms On Fire"

14:40 10 Mar 2016

Två höggravida kvinnor ligger hemma på varsin, ibland samma, soffa och känner motvilja inför moderskapet. De liksom jäser. Slevar in mat liggandes och andas ljudligt genom näsan. Frustar. Sover. Är kåta.

Vid ett tillfälle somnar en av karaktärerna med spagetti och köttfärsås runt munnen, katten går dit för att slicka, och de börjar hångla. Hon vaknar och fattar vad som händer. Föser undan katten. Det var ingen stor grej och dessutom kan hon ju inte resa sig upp.

En voiceover från ett av mammornas redan födda barn förklarar att mammorna tycker det är jobbigt att de ska få barn igen. Att de blir fast. De vill supa och åka till New York, Jamaica och Berlin. Nu har de tre år av helvete framför sig.

Det är premiär på kortfilmen Moms On Fire av konstnären Joanna Rytel som bland annat tidigare gjort en del i porrprojektet Dirty Diaries. Filmen har redan gått ett varv på olika festivaler och vunnit publikpris på Göteborgs Filmfestival och en Teddy på Berlinale 2016.

Moms on fire 
är befriande, rolig och ångestframkallande.

Befriande för att man ser mammor göra och känna saker de såklart gör och känner, men som man aldrig får se. Rolig för att det alltid finns ett skimmer av komik över gravida i den senare delen av graviditeten. För att de inte kan röra sig, för att de behöver äta. För att de inte riktigt har kontroll över sin kropp.

Ångestframkallande för att det krävs så väldigt lite för att en film om kvinnor ska “chockera” och kännas så “befriande”. I princip ingenting. En mamma som drömmer att hon snortar kokain. Att de nämner att det ska bli jobbigt att ha ett spädbarn. Att det ska bli tråkigt att amma konstant i sex månader.

Det ger mig ångest. Att det krävs så lite. Och för att känslan av att som potentiell barnbärare vara fast i sin egen kropp under filmens gång bara växer.

Filmen slutar med att kvinnorna båda tar ett “hemligt piller” som gör att de inte kan producera bröstmjölk. Istället måste papporna, som inte synts till under hela filmen, fixa mjölkersättning minst tolv gånger om dagen och tre gånger varje natt, berättar voice overn.

I ett samtal med Joanna Rytel efter filmen, som lämnade en del övrigt att önska – till exempel hade några konkreta frågor suttit fint – pratar de om det hemliga pillret som att det existerar i verkligheten. “Intervjuaren” säger att hon fick det efter att hon fött sitt andra barn. Jag vill ställa mig upp och skrika “Vad är det för piller?!” men jag håller tyst, tänker att det ju såklart inte finns. Då hade man ju hört talas om det.

Googlar på tunnelbanan hem. Dostinex heter det.

Läs också: Föräldragenerationen: Fuck off.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!