Maja Francis: Tre ackord och lite kärlek

Maja Francis är aktuell med den nya skivan Hello Cowboy. Nöjesguiden träffar henne för att prata om skapande, sårbarhet och countrymusik.

Arbetet med skivan inleddes för två och ett halvt år sen efter en flytt till Nashville. Det fanns ännu inga planer för det som skulle komma att bli Hello Cowboy, utan tanken var att se vart skrivandet ledde någonstans. Nashville, känt som countrymusikens Mecka, har onekligen influerat soundet på skivan.
– Den förra var ju lite country, men den här gången doppade jag lite mer än bara tårna, säger Maja Francis.

Precis som på förra albumet A Pink Soft Mess tar Maja Francis avstamp i sitt eget känsloliv. Inte minst har hon bejakat sina mer sårbara sidor. Denna gång är det dock med ett annat självförtroende.
– Jag har haft en period av att känna såhär “fuck it, jag orkar inte jobba på mig själv mer”. Terapi har räddat mig mycket i livet, men nu kände jag lite att “jag är som jag är”. Så jag började skriva om det och det blev första singeln Hello Cowboy. Att jag inte har körkort och är skitjobbig och så vidare, säger hon.

Jag tänker att acceptans kring vem man är är en viktig del i att må bra i sig själv?
– Ja men jag har typ fattat det nu! Att “jag inte ska jobba på att bli någon annan”. Man kanske inte måste älska sig själv men man måste vara okej med sig själv. Acceptans är ett riktigt självhjälpsord, men skivan är ju en blandning av hybris och självhjälp, haha.

Du sjunger ofta om att vara sårbar och att vara osäker inför framtiden. Om du vaknade upp en dag och hade hittat lösningen på alla problem, vad hade det gjort för din musik?
– Oj jättesvårt, vad skulle det bli för musik? Det är ju de känslorna jag skriver om, så jag kanske inte hade skrivit alls då? Då kanske jag hade blivit wedding singer och allting bara hade varit glatt! Men det är sjukt att tänka på. Låtarna börjar ändå alltid med en känsla jag har haft, och hittills har det varit eget shit.

Precis som A Pink Soft Mess är Hello Cowboy skriven tillsammans med Johannes Runemark och David Wikberg, båda verksamma under egna artistnamnen Kasino och Cat Gold. Förra skivan skrevs efter en mörk period av utbrändhet och depression, och hon behövde långsamt coachas fram till mikrofonen. Denna gång har det varit lite lättare.
– Det gjorde inte så ont i alla steg. Då har det varit skönt att kunna skriva om saker som gör ont men att kunna ha distans och njuta av det också. Idag känner jag mig mer grundad i det jag skriver om. Lite mer fuck it. Där kommer hybrisen in! Jag kände nu inför att skivan skulle släppas att jag är fan stolt över den.

Countryn har ju under många år varit en ganska utskrattad genre. Varför tror du att genren blivit så populär igen?

– Jag har tänkt jättemycket på det. Det har ju varit en vit och mansdominerad genre innan, men country är så mycket olika saker nu. Jag tror att det har blivit mer tillåtet att blanda lite. Eller är det för att det är lite snällt kanske? Att det inte är aggressiv musik. Det kanske är att världen behöver tre ackord och lite kärlek. Men country får ju skava och vara på riktigt också.

Texterna kan ju vara rätt deppiga tänker jag.
– Jättedeppiga! Men jag gillar kontrasten mellan mörka texter och glad musik.

Du har ofta blivit liknad vid artister som Kate Bush och Dolly Parton – influenser som jag upplever att du är öppen med. Är du rädd för att sättas i ett fack?
– Jag tycker att det fortfarande är svårt just med genrer. Nu är jag country, men får jag fortfarande vara pop, som jag också gillar? Jag är inte rädd för det, men jag tycker att det är lite tråkigt med musik som måste platsa någonstans. Men det är ju ofta menat som en komplimang, och om jag blir liknad vid Kate Bush eller Dolly kommer jag inte klaga alls. Det hade varit svårare om folk sa att jag låter precis som den här andra svenska artisten.

Maja Francis medverkan i Så mycket bättre öppnade en hel del dörrar, och ledde till att hon gjorde sin första turné i eget namn. Det var också under inspelningen av programmet som hon träffade Anna Ternheim, som hon senare gjorde föreställningen Nashville med. Att medverka i programmet har dock inte inneburit några avkall på hennes artisteri.
– Jag kände att om jag ska göra det här så ska jag njuta. Att inte börja sjunga på svenska eller att göra allt för att lyckas. Jag fattar att det är vissa drag man kan göra för att det ska gå ännu bättre, men jag var noga med att det måste bottna i mig.

I höst åker Maja Francis på turné igen, och denna gång kommer hon spela på lite större ställen än förra gången. Lite nervöst är det, men framförallt känner hon sig peppad – inte minst på att möta publiken. Att varje kväll är annorlunda och att vad som helst kan hända är det bästa med turnerandet, säger hon.

– Hur mår publiken? Hur mår jag? Kommer någon hosta eller funkar ljudet som det ska? Det är lite panik på det sättet, men det är det jag älskar mest eftersom jag inte har kontroll över det. Vissa dagar kan jag känna att jag inte orkar gå upp på scen. Jag har ibland sagt att “tack för att ni är här – det har varit en riktig pissdag”. Då är det som att allting släpper, och så hjälper jag och publiken varandra. Det älskar jag.

Vad har du för planer framöver, efter turnén?
– Jag har insett att jag inte kan skriva musik samtidigt som jag är på turné, men jag längtar lite efter att göra det efteråt. Det är ingen press heller eftersom jag precis har släppt skivan. Jag har kunnat känna att jag ligger lite efter, men nu känns det som att jag kan ägna hela våren åt att skriva – och det kommer jag nog göra också.