Leonidas Aretakis hovrar bakom varje hörn på Bokmässans sista dag.
10:45
Att välja outfit, äta frukost, sminka sig och byta hotell innan klockan 11 för att hinna till seminariet ”Vad är coolt?” med Lokko som frontfigur är för mig ganska svårmotiverat. Eller skoja. Jag vill verkligen dit. Jag vill också verkligen välja outfit i en timme så jag missar det. När jag lämnar hotellet är det tydligt att jag tänker att jag ser ut som Kate Moss. Alla andra tänker bara att jag Hunterstövlar på mig.
11:30
Vårt nya hotell heter City Hotel Avenyn. Namnet till trots är det förvånansvärt fint för att vara så billigt och jag behöver dubbelchecka åtta gånger om det verkligen var 1000 och inte 10000 det kostade. Tyvärr har min kille betalat genom Klarna eftersom han vågar ta sådana risker så mitt dubbelcheckande går mest ut på att fråga åtta gånger och lägga pannan i djupa veck.
12:54
Går på mitt femtielfte CRFN-samtal. Jonathan Brott inleder med att kalla henne och Stig för ”ambiverta”, någonstans emellan intro- och outrovert. Ett faktum de ryggar för som katter.
13:05
Stig Larsson berättar om en legendarisk fest.
13:25
Det är bara 40-talister som kan skala ett kokt ägg bredvid en i offentligheten. Tyvärr består bokmässan bara av 40-talister. På ett samtal om kulturkanon sprids lukten över fyra stolsrader och det är något som inte ens kan räddas av Cecilia Düringers överjordiska skönhet uppe på scen.
14:12
Har montersamtal med Linda Skugge och Selma Brodrej jag måste plugga till. Förlåt för namedrop. Tora ägnar tappert sin lunch åt att göra det med mig. Vi sitter på en trottoarkant och snackar mest skit. Blir ledsen över att hon bor i Härnösand eftersom det är 34 timmar dit och hon måste åka hem idag kväll.
15:23
I Linda Skugges cornrows skymtar neongröna slingor.
15:56
Tora börjar gråta när jag och min farmor kramar varandra efter samtalet. Hon säger att det är för att hon ligger back på sina antidepp, jag tror mest det är för att det är 34 timmar hem till henne.
17:06
Hunterbootsen måste av. Åker hem och vilar.
22:30
Vilat klart. Egentligen har jag bara låtsasskrivit på bloggen och skrollat lite på Instagram men det är ändå en relativ vinst.
23:00
”Vi går nu”, säger jag en halvtimme senare till min kille. Vi ska på svitfest. Det är såklart inte sant att vi ska gå nu eftersom jag har en klänning på mig som ser ut som ett nattlinne (för barn) och som jag behöver exakt en halvtimme för att syna.
23:15
Femte ombytet.
23:20
Sjunde ombytet.
23:24
Nionde gången gillt. Har en vit princesskjol på mig från Humana. Ni kan nog alla föreställa er hur den ser ut.
23:40
Vi möts av en vakt på hotellet som inte låter oss åka upp till sviten. På något sett blir utfallet av den situationen att jag måste låtsas vara svitens innehavare. Förvånas av att min respons på fight or flight är fight när vi lyckats ta oss förbi vakterna (den formuleringen är verkligen helt sann) och åker tio våningar upp med hissen.
23:45
När jag tänker svit tänker jag på ett cirkelformat rum med en cirkelformad säng mitt i rummet + ett badkar med guldfot någonstans. Den här sviten är mer som en studentlägenhet i större format. Eller så befinner vi oss helt enkelt bara inte i New York. Badkaret är dock lite japanskt och i det ligger det ändå 14 skumpa och 30 öl så det är okej.
00:15
Leonidas Aretakis hovrar bakom varje hörn.
00:43
Alla går runt i vita morgonrockar. Förspelet till en orgie är hela tiden på gång i sovrummet och varje gång man tittar dit är det nya personer i sängen. Går in på toaletten men blir utskuffad av fyra killar som ska göra sitt. Känner mig som Hannah Horvath. Försöker få kontakt med någon men antingen är de med i orgien eller så står de och hänger på Leonidas Aretakis.
01:05
Clara ber alla att vara tysta och gör en gest med handen för att förtydliga det. Aretakis blir helt till sig över att ”den Friends-referensen” fortfarande lever kvar. Det gör den inte.
01:22
Röker ut genom ett fönster och pratar romantiskt om Stockholm.
01:56
När den sista ölen är uppdrucken och det bara är de vita morgonrockarna kvar i sviten går jag hem till City Hotel Avenyn. Lägger försiktig ner princesskjolen i väskan och sparkar av mig skorna. Somnar ovanpå täcket igen. Bokmässans sista natt var exakt som den ska vara.
Jag måste tyvärr sätta punkt här. Det smärtar mig att göra det för jag vill aldrig sluta ha kul. Men söndag på bokmässan är ingen dag. Det är en transportsträcka hem till Stockholm. Allting kul måste få ett slut och allt som lever är förgängligt. Skoja. Detta var bara en av 50 kommande vistelser. Jag känner det i blodet. Mitt Way Out West är slut för i år, men jag kommer tillbaka på ett kick.
Hejdå!
Läs även: Lykkes Bokmässan-blogg: Del 2
