Gunilla Heilborn, Akademien. Foto: Fredrik Daniel Bruno/Riksantikvarieämbetet
Att ”lära sig av sina misstag” har jag alltid tolkat som att man ska lära sig av felet man gjorde så att man gör rätt nästa gång. Det vill säga sträva efter att inte göra fel. Tills jag intervjuade den amerikanska stjärndesignern Paula Scher. Hon förstod inte vad jag menade. Hon söker själva misstagen och misslyckandena i sig, irriterad över att hon numera kan så mycket att hon nästan inte gör några. ”Att försätta sig själv i en situation där man inte vet allt är mycket viktigt för att göra genombrott i arbetet.”
Jag kom att tänka på det på höstens första uppsättning i Dramatens projekt Satans Strindberg, en sorts Strindbergs-årets bakficka där olika regissörer ger drastiska perspektiv på nationalskalden. ”Vi gör några försök! Om det misslyckas, är tid nog att göra om försöken!” citerades August Strindberg i programmet och på scenen lät Nils Poletti en debatt mellan ett gäng satirserietecknade jämställdister mardrömslikt spåra ur. Jag tar den inte som ett exempel på ett misslyckande även om det märktes att arbetsprocessen hade varit två och en halv vecka – det var som om en idé bara fick ösa på tills den kom i självsvängning. I så fall möjligen ett exempel på ett rätt så lyckosamt misslyckande. Och hur som helst ett tydligt exempel på en uppsättning där det i alla fall inte fanns någon rädsla för misslyckandet.
Två uppsättningar till i projektet hinner spelas medan den här tidningen är aktuell, Islandsvikingadramat Den fredlöse (premiär den 13 oktober) och I’m Saving My Flower 4 U Goatboy, infernokrisen ackompanjerad av ”musikalisk tortyr” av Jesaiah (premiär den 9 november).
1 Akademien
Gunilla Heilborn, Dansens Hus, den 19–20 oktober
Jag har aldrig sett något misslyckat av henne men att Gunilla Heilborns arbetsprocess är öppen och prövande är i alla fall något som ofta genomsyrar resultatet. Hur som helst, det är ett misstag att missa en Heilborn.
2 Scener ur ett äktenskap
Dramaten, till och med den 14 november
Förra gången den hade nypremiär citerade jag ur Tidningen Vi där Jonas Karlsson ritade en kurva över energi och kvalitet under en lång spelperiod: första dippen kommer efter tio föreställningar, den andra efter 50 föreställningar, och sedan kan det bara bli bättre. Efter en redan lång spelperiod blir det alltså en ny nypremiär – vad händer då med Karlssons kurva? Jag gillade uppsättningen redan på den första premiären för Stefan Larssons eleganta samtidsblick på Ingmar Bergmans tv-kända äktenskapsdrama.
3 I sista minuten
Stadsteatern, till och med den 19 februari
När man är 80 plus kan jakten på en ny fjärde bridgespelare (för att ersätta den som just gick bort) räcka till en hel fars i storscensformat. Hela hösten och in på våren kommer Meta Velander, Meg Westergren och Yvonne Lombard att triumferande skicka ut sina oneliners till en extatisk publik av kulturkvinnor. Jag tycker att Sissela Kyles version av tv-dramatikdrottningen Carin Mannheimers pjäs fungerar bäst när sitcom-tendenserna hålls hårt och fnisstrycket stås emot.
4 Ren
Fria Teatern, den 20 och 22 oktober
Fria Teatern finns kvar och deras Lars Norén-uppsättning om kärlek bland flyttkartonger har fått ytterligare två extraföreställningar.
5 Dissekering av ett snöfall
Dramaten, till och med den 27 oktober
I förra numret skrev jag att det här vad var jag såg fram emot med hösten. Det var då det. Uppsättningen av Sara Stridsbergs pjäs om drottning Kristina var faktiskt något av en besvikelse. Trots förutsättningar och goda ambitioner. Varför tipsar jag då om den? 1. Geniet Ingela Olsson. 2. En fantastisk hoppborgsscenografi. 3. Man måste se lite fina misslyckanden då och då.
