Ledare - Att få stryka på foten

Det här numret handlar mest om hårdrock. Men det skiter jag i. Just nu brinner jag bara för fötter - dessa genialiska utväxter från benens slut. Fötter fanns långt innan det första hjulet rullade glada gatan fram. Och det skulle inte förvåna mig om tusenfotingen vore den enda organismen som skulle överleva ett kärnvapenkrig. Du kanske är fattig på pengar, men du är rik på fötter, som en vis man sade. Sedan den 25 januari har jag strängt taget bara en fot. Min förlorade fot finns visserligen kvar i min ägo, men den är blott hjälpligt fastskruvad och känns ännu som en främling för mig, även om vi sakta men säkert närmar oss varandra i förhoppning om att en dag växa samman till ett. En isfläck på Grev Turegatan blev mitt fall. Det är genant. Jag önskar att incidenten hade varit av mer exotisk karaktär. Två operationer och nästan en vecka på Södersjukhuset fullproppad med ketogan, sjuksköterskor som berömmer en när man gjort sina dagliga behov, och en äldre man som kunde hicka i sömnen. Det är sjukt att människor oroar sig över gatuvåld när det finns isfläckar som helt oprovocerat kan göra en till ett freak på en knapp sekund. Jag vet inte om jag någonsin varit normal, men jag kommer att bli mentalsjuk av detta. När andra män fascineras över kvinnans svulstiga mjölkkörtlar är min högsta dröm att låta mina händer kupas ömt kring ett perfekt par fotknölar. Det får gärna vara mina egna. Ibland kommer jag på mig med att fundera över huruvida flip-flops är fötternas svar på g-string. Man har dubbel uppsättning av många organ. Dubbel uppsättning brukar innebära att det andra organet är en reserv - ett extraliv ifall något skulle gå snett. Man klarar sig med ett öga, en njure, en lunga. Men blir man av med en fot är det fan kört. Att hoppa på ett ben ser bara löjligt ut. Sedan min vänstra fot bröt upp med mig har jag missat allt roligt. Allt från invigningen av nya Spy Bar till Tomas Hemstads karaokefest har sipprat mellan mina tår. Jag har hört att Elin Alvemark, som också hängt på trenden med frakturer har gått ut på kryckor. Jag har visserligen varit och ätit på några krogar, men jag skulle aldrig våga svira. Halkar jag på kryckjävlarna och foten lossnar igen så kanske den lämnar mig för gott. Jag tänker mig en bitter framtid som enfotad. Hur jag dricker jättemycket sprit för att en stund glömma bort allt. Dansar runt på ett ben. "Här kommer jag! Vaddå bara en fot? Närå, det går precis lika bra." Sedan snubblar jag och ramlar ihop i en hög, illusionen brister och någon spiller öl på mig utan att märka något.