Ledare

Alltsedan jag såg Atom Egoyans Felicias resa har jag haft som plan att någon gång tillreda en stor fågel i min ugn. Filmen var nu inte anmärkningsvärt bra, men den oemotståndliga bilden av en psykotisk Bob Hoskins som kör in en näve örter i en kalkon medan han följer tv-kockens anvisningar har legat och ruvat i mitt inre ända tills nu, sju år senare, då jag korrekturläste Hannes Düklers filmkrönika om Turducken, även den på temat att stoppa in saker i djur — i det här fallet andra djur — innan man äter dem.
Jag är extra förtjust i att äta djur som vid serveringen fortfarande ser ut som djur. Tänk den helstekta spädgrisen, den lilla ishavsräkan, musslan i min soppa, sardellen på min pizza eller för Guds skull den förbjudna ortolansparven som jag svär att en dag skamlöst sluka.
I förrgår gick jag alltså till saluhallen för att köpa mig en fågel — närmare bestämt en anka.
— Ska de vara leveranka eller blodanka, frågade försäljaren, och jag blev glad över att det finns så många djur och att jag har så mycket kvar att lära om dem.
— Blodankan har man strypt till döds. Leverankan har fått... lite hjälp att äta så att levern ska bli stor, fortsatte han.
— Jag tar blodankan, sa jag.
— Det blir 420 kronor. Ska jag sveda den åt dig?
— Vad?
— Det kan finnas pennor... fjädrar kvar så jag kan bränna bort dem.
— Tuta och kör!
Jag gillar som sagt djur som ser ut som djur, men fjädrarna fick han gärna bränna bort, och jag såg storögt på när han tog fram sin stora gasolbrännare och lätt kadavret smaka på lågorna. Jag har sett en kremering på Bali en gång. Nu börjar febern lätta.
Väl hemkommen fyllde jag ankan med salvia, vitlök, rödlök, äpple och ingefära, körde den i två och en halv timme i ugnen, åt den med mandelpotatispuré, vilade 10 timmar och började sedan att kräkas.
Dessa ord är skrivna av en kräksjuk, feberfrossig man som gillade att äta djur som ser ut som djur. Snart konverterar jag till vegetarianismen. Och allt är Atom Egoyans fel. Vi ses på Södersjukhuset.