Foto: Nico Backström
Jag önskar att konsten kunde vara som en vass debattör, som en ivrig krönikör, ett annat sätt att kommentera det som sker när det händer, vara där det brinner. Det borde redan nu finnas ett verk som berätar om det som hänt i Husby i Stockholm. Eller om REVA och alla utvisningar av papperslösa personer. Eller om demonstrationerna i Istanbul. Samma dag som människor, media och debattprogram får rum att reflektera borde konsten finnas där. Inte ett år senare, när man redan har hunnit få dålig hållning av allt artikelläsande och Facebook-delande, uppgivenhetsvelande och skärmskelande.
Det scenkonsten – och all konst – kan bidra med till den offentliga debatten är en ny blick, en känslomässig förståelse, och kanske, i bästa fall, en bredare publik. Konsten skulle kunna använda sig av de berördas berättelser, av medias syn på saken och av det som kommentarsfälten fylls av. Att spegla dessa händelser skulle kunna ge människor, publiken, en djupare upplevelse av det som sker. Något som inte bara träffar den reflekterande smarthetens centrum, utan i känsla, i kropp. Det skulle samla människor som vill förstå, prata, och kanske fundera på verktyg för förändring. Visst görs det teater som knyter an till hur vårt samhälle ser ut idag, som handlar om frustration, vision och bränder. Det är väldigt bra. Min önskan är bara att de vore fler, snabbare och mer. Tänk om morgonsoffan skulle diskutera tvångs-utvisningar, och direkt efteråt skulle tv-tittarna få se scener som tog avstamp i samtal med människor som sitter på förvar i Sverige.
Men hur ska det gå till? Vem ska spela? Vem ska skapa? Tänk om det fanns grupper som tog på sig denna uppgift: Att agera direkt. Det behöver inte vara blankslipat eller ”färdigt”. Istället arbeta snabbt med research, referensgrupper, kasta sig ut. Det skulle inte vara en process med tid för finlir. Verket skulle visas över hela landet, följas av diskussioner efter varje föreställning där publiken fick komma med kritik och idéer, som fick lov att ändra verket efter hand.
Det handlar om en saknad av konsten som del av debatten i stort. Att den får vara med och vara viktig även utanför teaterns slutna rum, oavsett om den kommenterar dagsaktuella händelser eller samtiden i stort. Hjärnan har redan nog med fakta, men hjärtat ropar efter förståelse, att känna det som händer. ■
Bäst just nu
1. Metropolis
Den 1–25 augusti runt om i Köpenhamn
Köpenhamnsfestivalen Metropolis tar ut konst och scenkonst, nycirkus och debatt i det offentliga rummet. Var går gränsen mellan vardag och konst? Ett litet berg av internationella gästspel och lokala scenkonstnärer med experimentella utsikter. Se program på kit.dk.
2. My Old China
Slottsparken i Malmö, mellan Lördagsplan och Kommendantbron, den 14 juli
Du är bjuden på en annorlunda teservering. Under tre timmar får publiken komma och gå som den vill. Ett poetiskt performance där verklighet och vardag förändras och skapar nya meningar.
3. Mina vackra ögon med Blaue Frau
Hedmanska Gården på Lilla Torg i Malmö den 8 augusti
En föreställning baserad på Nina Hemmingssons seriealbum Jag är din flickvän nu, och hennes prisbelönta diktsamling Det var jag som kom hem till dig. En gapig föreställning om kärlek, ångest, och MIG! Skörhet och vassa repliker i perfekt mix.
4. Arbetsförnedringen
Teater Variant, Byahuset i Södra Sandby, den 19 juli
Interaktiv nyskriven acapellamusikal om den annars så bittra erfarenhet ett besök på arbetsförmedlingen kan vara.
5. Passage 2013
Den 29 juli–3 augusti, läs programmet på passagefestival.nu
Och så en internationell gatuteaterfestival i Helsingborg och Helsingør, arrangerad av Dunkers och teatern på andra sidan sundet.
