Krönika: "Självhatet är din personliga stylist"

Isabelle Brättemark om hur självhatet påverkar ditt val av kläder. 

Ett nyfött år och en inre strävan om att förnya, ändra, liksom uppgradera din mediokra aka vedervärdiga garderob växer fram. Längtan är ivrig, den är illvillig. Du* är manisk. I år ska du fan se bra ut. Eller iallafall inte se ut som skit. Att det egentligen inte handlar om att en ny version av dig själv håller på att ta form är lätt att förtränga. Men låt mig påminna dig om att det enda som faktiskt sker är den årliga inventeringen av ditt självhat. Och hur ska det egentligen komma till uttryck 2019?

Den senkapitalistiska metatrenden håller i sig SS/19. Att hata dig själv för att du hatar dig själv är alltså fortsatt din bästa chans att hitta en riktning för årets outfits. Slut ögonen och visualisera alla de, som du, älskar trenden “otrendigt”. Den springer ur en besvikelse att du inte är den progressiva revolutionär du intalat dig själv att du är menad att vara. Sorgen över att inte vara specifik gör att känslorna av otillräcklighet imploderar inom dig och blir omöjliga att processa. Så du väljer att inte känna dom alls. Och din t-shirt med ett töntigt hästtryck, både fram och bak, blir ditt sätt att bearbeta ditt ständiga tillstånd av att vara ingen och ingenting.

"Din t-shirt med ett töntigt hästtryck, både fram och bak, blir ditt sätt att bearbeta ditt ständiga tillstånd av att vara ingen och ingenting"

Att hata dig själv är att hata andra. Därför äcklas du av folk som klär sig fult. Dessa personer kan framstå som omdömeslösa vid en första anblick, och det i sig är ju fruktansvärt oattraktivt. Men det du stör dig på är inte deras obegripliga klädval. Det är deras uppenbara brist på självrespekt. Det är vanligt att inte kunna respektera någon, men när de gör det alldeles för enkelt för dig uppstår en djup irritation. Jag menar inte att du inte inte vill hysa noll respekt mot diverse stil-analfabeter, jag menar bara att det är vidrigt att inte ens få chansen att lära känna någon innan hen går att avvisa som en icke-respektabel individ.

Att ens klädstil representerar en reflektion av ens inre demoner gäller självklart inte bara dig utan även de som cirkulerar i din närvaro. Att vi bara omges av folk som klär sig som oss, förklarar sig självt. Men tillåt mig att vara övertydlig. Vi försöker alla desperat synliggöra våra brister, sidorna av oss som ingen egentligen skulle se, våra personlighetsdrag som borde begravts levande igår. Vi tar ett undermedvetet beslut att kanalisera dessa genom vår främsta exponeringsyta, för att dra till oss dom som ogillar sig själva av samma orsak som vi.

Det är momentant tillfredsställande att kollektivt förenas i sina tillkortakommanden. Det får dom att verka mindre dramatiska och du ger dig själv chansen att inte ta dom på största allvar. Men i samma stund som gruppens trygga medberoende avtar och ensamheten omfamnar dig så minns du. Den jacka du hittade undangömd i källaren hos dina föräldrar i julas, den som är excentrisk på ett störande medvetet sätt. Den som din mamma köpte i Paris för 45 år sedan och som du omedelbart älskade ovillkorligt, är bara ytterligare ett tillskott till din ständigt utökade walk in closet av hembränd uselhet.

*Jag