Ett säkert inslag i film och på tv är den hatade karaktären. Den som, avsiktligt eller oavsiktligt, blir föremål för våra allra mörkaste fantasier. Jonas Adner skriver om karaktärer som används som tortyrredskap och varför internet är ett ljus i slutet av tunneln.
När HBO-serien Tremé inledde sin andra säsong för några veckor sedan var det många som hoppades att karaktären Davis – en energisk radio-dj med mer ”kan inte alla bara dansa och vara glada”-ideologi i sig än Smurfbyns samlade invånare – skulle få en mer nedtonad roll. Men förmodligen cementerade han för gott sin ställning som en av senaste årens oavsiktligt mest hatade karaktärer bara några scener in när han tog med sin moster på bounceklubb och ylade mot dansande rumpor.
En hatad karaktär kan vara det antingen avsiktligt eller oavsiktligt. Avsiktliga hatkaraktärer ingår som antagonister i de flesta berättelser och sträcker sig från Djävulen till Ned Flanders till valfri styvmor. Oavsiktliga hatkaraktärer är skapade för att uppskattas, ofta comic relief eller gullighetsinslag, men misslyckas totalt. Klassiska exempel innefattar Scrappy-Doo, den modiga lilla hundvalpen som plötsligt skrevs in för att rädda den tecknade tv-serien Scooby-Doos tittarsiffror, den diffust efterblivna rastafarivarelsen Jar Jar Binks som dök upp med talfel och åsneprutthumor i Star Wars: Episod 1 (ett fan hatade karaktären så mycket att han gjorde en egenredigerad version av filmen utan Jar Jar), och i stort sett samtliga roller som Robin Williams har åtagit sig under sin 35-åriga skådespelarkarriär. Fenomenet refereras ofta till som ”Kusin Oliver-syndromet” efter den busgullige åttaåringen Oliver som plötsligt flyttade in hos familjen i The Brady Bunch mot slutet av serien. Under decennier därefter har hans runda lilla frikyrkoansikte blivit en inverterad Che Guevara-symbol för motbjudande publikfrieri.
En annan milstolpe kom med barnprogrammet Barney och hans vänner. Barney är en lila, människo-stor gosedjursdinosaurie som genom sång och dans lär små barn om saker som små barn kan behöva veta. Mest känd är signuaturmelodin I Love You som Barney sjunger med en dumglad röst så universellt provocerande att sången listades som en av ”favoriterna” när amerikanska försvaret gick ut med vilken musik de använt som tortyr för att få fångarna på Guantana-mobasen att prata. En soldat berättade i en BBC-intervju att han under sin militära träning tvingades lyssna på I Love You oavbrutet under 45 minuter och att det stod ut som en krigsupplevelse han aldrig någonsin mer ville utsättas för.
I dag är serien lika populär som den motkultur av ”anti-Barney-humor” med låtar, noveller, hemsidor och internetfilmer om att avliva honom. Skaparna har på rättslig väg försökt stoppa smutskastningen, men det är svårt att vinna mot det ackumulerade hatet från en hel värld av passivt utsatta tittare.
Men även om Barney och Tremé pekar på motsatsen tycks det bli allt vanligare att skaparna tar till sig av fansens kritik: Jar Jar är knappt med alls i efterföljande Star Wars-filmer, Entourage-skaparen Doug Ellin har i intervjuer sagt att negativa tittar-reaktioner var anledningen till att den kriminelle Dom inte blev en fast femteperson i gänget, och Buffy-skaparen Joss Whedon har pratat i samma banor om Buffys gnälliga lillasyster som skrevs in i seriens femte säsong.
Med internet har avståndet mellan tittare och skapare försvunnit. Skapare kan lättare ta till sig fansens reaktioner, vilket kan få både goda och onda följder. Det positiva är om tittare själva kan göra det de älskar bättre. Det negativa kanske kan sammanfattas av den panikarga Flashback-tråden ”Bögar på tv!”.
Jonas Adner
