[B]Kritik brukade vara[/B] en kommunikation mellan publikens representanter och upphovsmannen, även kallad konstnären. När det gäller teater, livemusik och i någon mån även skivor och samtidskonst, är detta fortfarande en beskrivning av verkligheten (även om avståndet mellan yrkeskritikern och publiken antagligen har vuxit).
Filmkritiken gäller det däremot inte, främst naturligtvis för att en stor del av konstnärerna är så långt borta. Visst ryktas det om att distributörerna skickar pressklipp till sina moderbolag i Amerika. Å andra sidan ryktas det också om att Jesus har särskilda planer för recensentkåren på den yttersta dagen. Det är inte så att man skälver i skorna.
Vi kritiserar inte amerikanska filmmakare i hopp om att bli hörda av dem. På sin höjd försöker vi väl få bolagen att släppa upp just våra obskyra favoriter på vita duken, men det är bara ett utslag av blind optimism. Filmkritikens inflytande över marknadskrafterna, eller för den delen publikens beteende, är i allmänhet mindre än vi låtsas. Inte ens när det gäller svensk film har vi någon reell makt över konsumenterna - vilket Såsom i himmelen en gång för alla bevisade.
Därför borde ju ingen ha något att förlora på en verklig diskussion om svensk film. Om formmässiga och berättartekniska ambitioner. Om smaksaker. En diskussion mellan och inom filmmakargruppen och kritikergruppen. Ärligt talat vill jag egentligen mest ställa folk på bägge sidor om skranket till svars. Filmare och kritiker behöver sluta gnälla på varann på krogen, och i stället formulera sina krav offentligt. Då kanske vi får lite riktig kulturdebatt i det här landet.Stad:
Kategori:
