KRITIK: Carl Reinholdtzon Belfrage om tillståndet i landet

14:08 30 Sep 2010

Carl Reinholdtzon Belfrage sammanfattar de viktigaste samtalsämnena just nu. Vad, om ni har god smak, inte vill bli berövade av. Han har skakat på den populärkulturella snökulan och observerat vad som fallit till marken. Här är vad CRB kom fram till:

The Guardian anställer den Order of the British Empire-belönade poeten Simon Armitage att intervjua Morrissey som omslagsjobb i deras weekend-bilaga. Spaltmeter och stora rubriker följer i efterspelet. Morrissey benämner i intervjun kineser som ”subspecies”. En underart. Då han talar om hur de behandlar djur. I synnerhet hur de flår katter och hundar levande. Det pågår krig, katastrofer och Hannah Montana-konserter över hela världen, men när Morrissey talar släpper samtliga journalister sina sysslor, samlas i en liten ring och diskuterar hur mycket rasist Morrissey egentligen är. Det är lika roande varje gång. Djurens främste PR-agent vs. resten av världen 96–0.

Mer Morrissey-relaterat: Den gamle Viva Hate/Durutti Column-gitarristen Vini Reilly har fått en stroke. Han är på bättringsvägen, men vore inte det en perfekt ersättare till Boz för Morrisseys nästa balearica-skiva? Ni behöver inte svara på den frågan.

CNN meddelar att den underbart vältalige, humoristiske och djupt provocerande Piers Morgan tar över efter Larry King. Nu hoppas vi på ett kvickt och intelligent intervjuprogram. Detta finns som bekant inte i svensk tv. Här har vi någon importerad norrman. Nu blir det Piers prime time CNN. Jag kunde inte vara gladare.

Som för att ytterligare
dra ett löjets skimmer över årets valbevakning, skickar SVT sin hovnarr Kristian Luuk att ”skoja till det” när partiledarna anländer till den avslutande valintervjun. Att SVT underskattar svenska folkets intelligens är en sak, men ur Luuks perspektiv: måste den mannen tacka ja till allting SVT slänger till honom? Finns det ingen skam längre? Att sedan se Claes Elfsberg och Sören Holmberg bråka som små pojkar i en sandlåda understryker bara vilka fantastiskt löjliga och fåfänga personer som har varit delaktiga i årets valrörelse. Det enda positiva inslaget var journalisten Niklas Orrenius bevakning av Sverigedemokraterna. Där fanns bara plats för allvar och intelligens.

Jag gick igenom mitt Woody Allen- bibliotek nyligen. Och jag har omvärderat Bergman-leken Interiors. Jag är förtjust.
 
I Sverige saknar modejournalistiken kritisk ådra, Comme des Garçons senaste år har exempelvis varit förskräckliga, men blir ständigt upplyfta. Jag vill lyfta fram Inter. Den officiella klubbkostymen är sydd av Costume National. Men det enda ni behöver göra är att bildgoogla Giacinto Facchetti och Massimo Moratti.

Förlåt att jag tjatar, men Gus Van Sant och Bret Easton Ellis kommande The Golden Suicides är det enda jag ser fram emot just nu när jag har avverkat I’m Still Here. The Golden Suicides handlar om det amerikanska konstnärsparet Theresa Duncan och Jeremy Blake som båda begick självmord med en veckas mellanrum 2007. Duncan och Blake ansåg sig förföljda av bland annat scientologer. Jag spår det här att bli 2011 års mest intressanta film.
 
Göran Rosenberg. Varför bjuds han fortfarande in till offentliga samtal? Han var intressant någon gång mellan juni och juli 1987 (hans dotter ska vi inte prata om).

Likriktningen inom populärjournalistik i vårt land blir bara löjligare. Årets mest överskattade skiva av Blackbird Blackbird är de ängsliga och nyinflyttade storstadsbornas motsvarighet till Kejsarens nya kläder (det är en bok). Samma gäller Robyn.

Det enda som skulle få mig att le åt SVT:s talanglösa The Daily Show-pastisch Elfte timmen är om någon kom in och sköt Peter Settman och Annika Lantz i ansiktet.
 

Stad: 
Kategori: